Chapter 12 - Remember the times when...
”Så vad ska vi göra nu då?” frågade den blonda av dem medan de gick mot utgången av skolan.
”Grabbar, jag tror inte jag kan hänga idag.”
”Lou, du har knappt varit med oss utanför skolan i flera veckor nu.” De tre pojkarna såg på sin vän med besvikelse i ögonen.
”Jag vet.” Svarade Louis uppgivet. ”Men ni vet hur det är, Alex och Gabe ska introducera mig till resten av gänget! Fatta, jag kommer vara den yngsta medlemmen, ingen kommer någonsin mucka med oss ifall jag är med de, det vet ni väl?” försökte han förklara.
”Du vet att vi förstår, det är bara det att det känns som att du undviker oss. Vi vet att du hänger med dem, men du kan ju knappast vara med dem konstant så länge du inte har skola.”
”Jag måste nog hålla med Liam den här gången Lou, du måste börja prioritera. Vi förstår att både Gabe och Alex har stora planer-” här gjorde den blonda pojken citattecken i luften ”- för dig men det betyder väl inte att du ska strunta i dina bästa vänner?”
Louis spände ögonen i Niall och stannade abrupt.
”Tala inte om för mig vad jag ska göra.” sa han kort.
”Om ni nu ursäktar mig, så har jag någonstans jag ska vara.” och med det så gick han iväg med bestämda steg och lämnade de tre pojkarna chockade vid skolutgången.
-
”Grabbar, jag är riktigt ledsen för att jag är sen, jag stack så snabbt jag kunde.” Louis stannade framför sina vänner och böjde sig ner, tog sig för knäna och andades tungt.
”Det är lugnt Lou, det var inte så att vi förväntade oss att du skulle komma i tid.” Sa Harry och började ta sina papper från bordet och stoppa de i väskan.
”Äh, komigen grabbar, det där är inte rättvist, jag var tvungen att........”
”Hänga med Gabe och Alex? Vi vet. Den ursäkten börjar bli lite gammal, ifall du inte vill hänga med oss, säg det bara.” Liam följde Harrys exempel och började plocka undan.
”Sluta bete er som barn, ni vet att det inte är så!” Louis röst höjdes en aning och fick meningen att låta mer som en förolämpning än vad som var menat.
”Jaha, så vi är barnsliga också? Inte undra på, det var senast igår som vi var jävla idioter” citerade Niall och kastade sin ryggsäck över ryggen.
”Komigen grabbar, vi går.” sa han sedan och gick iväg med Liam och Harry i släptåg.
-
”Alex.....” Sa Louis skräckslaget. ”Du vet ju att de är mina vänner!” Han såg förfärat på den äldre pojken.
”Regler är regler, ifall du vill platsa här, måste du visa att du platsar här. Det här är ingen liten församling för småbarn som hänger runt med avskum som knappt har råd att bo i ett anständigt hem.”
”Men....men, de går ju på Harrow, det måste betyda något?” Louis visste att hans försök var förgäves.
”Du vet bättre än jag att de kom in med hjälp av stipendium och inte för att de hade råd. Och efter hur de har behandlat dig tror jag inte ens att de kvalificerar som dina vänner-” Louis tänkte tillbaka på den senaste tiden, hur hans vänner dragit sig undan, hur Niall blivit den inofficiella ledaren hos dem, rollen som egentligen var hans. ”- Så ifall det var allt......” han vände sig om för att ta ut något ur kylskåpet. ”Så tror jag att du kan ta och sätta igång.”
-
”Harry, du vet att jag inte hade något annat val?!” Försökte Louis övertala sin vän.
”Louis, det var fel och det vet du. Du kunde gjort det på ett annat sätt!” Han drog en hand genom håret och skakade på huvudet. ”Jag kan inte fatta att du gjorde det.” muttrade han.
”Harry...” Sa Louis utan någon som helst förklaring till sitt tidigare beteende.
”Inte nu, jag....jag behöver tänka.” Harry vände sig om och gick därifrån.
Den lämnade pojken tog upp sin mobil och ringde det första numret han kom på.
”Jag gjorde det.” sa han med en skakig röst.
”Bra, jag antar att du kan komma hem till mig ifall du vill.” sa personen i den andra änden av telefonen.
”Jag kommer.” svarade Louis och lade på.
-
Harry satt vid sidan av sjukhussängen och väntade på att hans vän skulle vakna.
”Jag är så ledsen...” sa han med en röst som var på gränsen till att bryta.
Den brunhåriga pojken på sjukhussängen öppnade försiktigt upp ögonen.
”Var...inte....ledsen” svarade han med en raspig röst. Harry hoppade till av förvåning och sprang genast ut till sjukhus korridoren.
”Han har vaknat!” skrek han ut och sprang sedan snabbt in tillbaka till rummet.
En stund senare, efter att sjuksköterskorna gjort det de skulle göra och efter att Harry ringt Niall och berättat att deras vän vaknat så gick båda pojkarna in till rummet där han låg med ett leende på hans svullna ansikte.
”Hur mår du?” frågade Liam när hans ögon fick syn på Niall.
”Det här?” frågade Niall och pekade på det sydda såret som löpte tvärs över hans arm. ”Mannen, det är du som varit helt borta i tre dagar och du undrar hur jag mår?” Niall satte sig vid en av stolarna bredvid sängen. ”Jag mår bra. Hur mår du?” sa han.
”Jag mår skit, känns lite som att elefanter har kört step-dans på min skalle. Men annars......helt ok” skämtade han och både Niall och Harry verkade vara lättade över att han mådde tillräckligt bra för att skämta.
”Hur är det med dig?” frågade Liam med en blick på Harry.
”Jag mår bra, ingen skada skedd. Bara lite trött, jag bestämde mig för att prata med Lou.....”
”Stopp.” sa Niall mellan sammanbitna tänder. ”Våga inte säga hans namn....jag...jag..” han lämnade meningen oavslutad men den klara meningen låg i luften.
”Det är nog bäst att vi börjar gå.” sa Niall kort och ställde sig upp. ”Dina föräldrar kommer nog vilken sekund som helst.”
-
”Harry, vi har varit vänner sedan barnsben, du....du tänker väl inte ge upp på vår vänskap nu?” Louis kunde likaväl talat med döva öron för Harry svarade med samma svar varje gång han sade något.
”Du kunde ha gjort det på ett annat sätt Louis.”
”Det här sättet var det mest effektiva...” även när han sa det kändes det inte rätt. Skammen och skuldkänslorna åt honom inifrån och han försökte om och om igen intala sig själv om att det här sättet var det enda sättet han kunde lyckas på.
”Louis! Det här är våra vänner vi talar om! Hur idiotisk kunde du vara? Jag förstår att vi kanske inte varit de bästa av vänner på senaste tiden men hur FAN kunde du göra något sånt?” Louis ryckte till av Harrys plötsliga anfall av vrede.
”Jag....jag...” Louis hade inget svar. Hans tankar var åt alla håll, han hade varit den ursprungliga orsaken till att hans vänner låg på sjukhus, även om det i detta fall inte var hans syfte, saker hade gått alldeles för långt när allt väl satt igång.
-
Ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen, låt oss säga att det varit mycket plugg på senaste tiden ;)
Chapter 11 - Stated
Veckorna efter ”golf-incidenten” som jag nu valt att kalla den, gick mycket snabbare än vanligt, efter att jag i ett par dagar gått till skolan en halvtimme tidigare hade jag förstått att Harry inte ville ha med mig att göra längre.
Under lektions tid undvek han min blick, på rasterna var det som om jag inte fanns och den enda sorts bekräftelse jag fick för att bevisa att så inte var fallet var gångerna då Louis viskade något i Harrys öra och såg på mig med ett flin, som sedan följdes av en nervös blick från Harry som, som sagt undvek att se mig i ögonen.
”Ni har redan gjort ett stort arbete denna termin, men som ni kanske redan vet så är det här året bland de tuffaste åren ni kommer ha under er skolgång. Så utan vidare tillägg vill jag presentera det ni ska arbeta med de kommande veckorna. Ni ska alla jobba i grupper, som jag delat in er i” Han tog en dramatisk paus, som för att se ifall någon av eleverna hade något att säga till om just den biten. ”Ni förväntas att arbeta under skoltid men även utanför. Båda parterna i gruppen ska tillföra lika mycket till arbetet och i slutet av perioden ska alla grupper kort framföra deras arbete till resten av klassen.” Vid det här laget hade han nått fram till sitt bord. Han satte sig ner och tog av sig glasögonen som han satte på skrivbordet.
”Dåså, varför sitter ni kvar här?” Klassen såg oförstående på läraren och försökte förstå vad han menade.
”Lektionen slutar inte förens om en halvtimme Sir.” sa en kille någonstans längst fram.
”Jag ser vad du menar Herr Brown, men jag antar att du och dina klasskamrater är väldigt nyfikna över vilka era partners kommer vara, och det såväl som arbetet ni kommer jobba inom står på anslagstavlan. Så återigen varför sitter ni kvar här?” så snabbt som han yttrat de orden hördes ljudet av stolar som drogs utmed golvet, elevmassan rusade mot dörren och tillslut stod hela klassen vid anslagstavlan i den stora korridoren.
”Yes! Vi är i samma grupp Jeremy!” utbrast en kille som jag kände igen som Richard Stuart.
”Man skulle kunna tro att Stuart har en förälskelse på Brown så som han håller på” viskade någon i mitt öra. Jag vände mig snabbt om och möttes av en leende Niall.
”Hah, jo, men jag tror nog det lutar mer åt bromance hållet. Tycker inte du att vi borde vara likadana?” sa jag och rufsade till hans hår.
”Mannen! Rör. Aldrig. Håret” Han fixade till sin frissa och fick tillbaka leendet på läpparna. ”Så... vem jobbar du med?” frågade han och försökte tränga sig genom folkmassan.
”Jag har ingen som helst aning, man ser ju knappt något här.” sa jag och följde efter honom. Fler utrop hördes och folk verkade hamna i grupper som de faktiskt var mer än nöjda med. Så småningom var både jag och Niall längst fram och jag följde mitt finger längst pappret för att hitta mitt namn. Jag stannade upp när jag såg Nialls namn.
Niall Horan-Liam Payne- Valfri fördjupning inom fysiologi
”Eyy, Niall, du jobbar med Liam” sa jag och drog hans uppmärksamhet till mig.
”Oh! Vart?” frågade han och tittade snabbt på vart mitt finger var.
”Sweet! Valfritt? Det här måste Liam få höra!” Han vände på klacken och började gå bort från tavlan.
Jag vände mig tillbaka till pappret och fortsatte föra mitt finger längst pappret när jag stannade upp vid mitt namn. Jag blinkade ett par gånger för att försäkra mig om att jag sett rätt. Vilket jag självklart hade, jädrans tur.
Zayn Malik-Harry Styles- Användning av droger inom sporter.
Jag vände mig om från anslagstavlan med en suck förde en hand mot pannan.
”Jag måste seriöst ha världens sämsta tur.” muttrade jag på väg till klassrummet.
Jag var precis framme vid dörren när ett par röster fick mig att stanna till.
”Men du kan helt ärligt inte vilja vara i samma grupp som honom?” Sa rösten som garanterat tillhörde Louis.
”Nej, men......man kan ju inte hålla på att ändra, arbetet är alldeles för viktigt, och förresten så har jag ingen giltig orsak för att byta.” Harrys röst lät osäker när han försökte övertala Louis.
”Ingen giltig orsak?! Jag ska ge dig en giltig orsak, den...den snorvalpen är just det, en snorvalp som hänger efter de där idioterna.”
Mina händer knöts genast i knytnävar och jag spände mina käkar i respons till det han sagt.
Andas Zayn, räkna till tio, vad du än tänker göra, han är inte värt det. Försökte jag intala mig själv.
”Louis.” Andades Harry ut. ”Du vet lika bra som jag att det, hur sant det än är, inte är en giltig orsak för att byta.”
Jag rynkade på pannan och försökte förstå vad han menade med det. Harry kallade dig precis för en snorvalp, tanken flöt upp och jag fick anstränga mig för att inte klampa in i klassrummet just då och ge båda en smäll på käften. Louis gav ifrån sig en suck och verkade ge med sig.
”Jag antar att du har rätt.” sa han sedan och jag hörde hur båda började ställa sig upp från stolarna de satt på. Jag hörde hur deras fotsteg närmade sig dörren och jag gjorde det enda jag kunde komma på i det ögonblicket.
Jag öppnade dörren, lite hårdare än vad jag menat och klev in i klassrummet.
”Ouch!” Louis tog sig för näsan och föll ner mot golvet. Jag spärrade upp ögonen i chock och böjde mig ner utan att tänka mig för.
”Shit, förlåt, jag hade inte menat att........” jag rabblade upp en massa ursäkter men avbröts av att han ställde sig upp med en sån fart att han nästan tappade balansen. Han stödde sig på bordet bredvid honom och såg på mig med smalnade ögon.
”Du gjorde det här!” Han pekade på hans näsa som börjat blöda.
”Det var inte meningen, jag hade ingen aning om att du stod vid dörren!” sa jag och försökte trycka undan känslan av skadeglädje som kommit upp så snabbt som chocken lagt sig.
”Inte meningen?!” Han hade börjat skrika och rörde sig mot mig.
”Louis, ta det lugnt, vi kanske borde ta dig till skolsystern?” Harry tog tag i Louis tröjärm och höll honom tillbaka.
”Harry. Släpp mig. Nu.” Hans röst hade ett konstigt lugn över sig och det gjorde det hela tio gånger värre.
”Lyssna Louis, det var inte meningen, och jag har ingen som helst lust att tjafsa. Jag sa förlåt, kan du inte bara släppa det?” Jag höll upp händerna för att visa att jag menade vad jag sa, jag hade verkligen ingen lust att vara i bråk. Det var något jag undvikit så snabbt som jag flyttat hit. Mamma skulle inte gillat att jag föll i samma mönster som jag hade hemma i Bradford.
”Tjafsa?” Louis hånlog, ryckte sin arm ifrån Harry och fortsatte röra sig mot mig. ”Tjafsa är det minsta jag kommer göra med dig din värdelösa lilla skit.”
Min kropp reagerade som den hade gjort som så många gånger tidigare och jag rörde mig för att möta honom halvvägs.
”Tomlinson. Rör honom och vi kommer personligen se till att du ångrar din existens.” Louis blick flög mot dörren och smalnade om möjligt ännu mer.
”Tro mig Tomlinson, utan dina grabbar här blir det här en enkel match.” Jag vände mig mot dörren och där stod som väntat både Niall och Liam.Chapter 10 - You really shouldn't hang out with that kind of people
Jag ryckte på axlarna och lät min hållning ändras till en mer avslappnad.
”Spelar ändå inte så stor roll för mig liksom, det känns som att jag borde hålla mig borta från honom som det redan är.”
De två killarna framför mig vände sig mot varandra och utbytte ännu en blick.
”Så du menar att du bestämmer dig för att ditcha både Styles och Tomlinson för att vi bad dig, och sedan så frågar du oss inte ens varför?” Liam såg skeptisk ut.
För att vara helt ärlig hade jag till en början tyckt att det var lite konstigt att grabbarna sa åt mig att inte hänga med Louis och Harry ifall jag ville vara med dem, men med lite resonerande kom jag fram till att vi ändå inte skulle komma bra överens, och förresten skulle jag ta Liam och Nialls sällskap över Louis vilken dag i veckan som helst.
”Borde jag fråga?” svarade jag.
”Ehh.....typ...kanske?” sa Niall och hade samma skeptiska min på ansiktet som Liam.
”Ok.........Ut med det då.” sa jag lite skarpare än vad jag menat.
”Hur detaljerat svar vill du ha?” Sa Niall och undvek att se mig i ögonen.
Jag började känna hur tröttheten jag känt under dagen slog in med full kraft nästan helt plötsligt.
”Men för Guds skull! Ska du berätta eller inte? För det här börjar bli lite tröttsamt, tycker du inte?” Jag sa det sista med en spydighet som jag själv förvånades av. Jag tog ett djupt andetag och försökte sansa mig själv. Det slutade upp med att jag grymtade och återigen så täckte mina händer mitt ansikte. ”Förlåt, det var inte meningen att få ut allt på er, jag.......jag är bara lite trött.” Jag masserade mina tinningar och förde min tumme och mitt pekfinger till min näsrygg i hopp om att få bort den plötsliga huvudvärken som uppkommit.
”Okeeeey.....jag antar att du vill gå hem?” Jag gissade att det var Nialls röst men jag kunde inte vara säker för jag hade varken orken eller lusten till att titta upp och se vem som tilltalat mig.
”Ifall jag visste vart det låg........ja då skulle det varit idealt.” Oavsett hur trött jag var verkade inte min sarkasm eller spydighet vilja ge med sig.
”Ta och ställ dig upp, vi hjälper dig dit. “Vid det här laget brydde jag mig inte ens om att försöka anta vem det var som talat.
”Jah....Det skulle i och för sig också varit idealt, ifall ni visste vart jag bodde.”
”Uppenbarligen så har någons drama Queen attityd smittat av sig eh?.....Upp med dig Malik, vi vet var du bor, och du ser ut att behöva lite sömn.”
Sekunden han sagt att han visste vart jag bodde lyfte jag upp huvudet och såg på Liam med rynkade ögonbryn.
”Hur fan......”
”Vet vi vart du bor?” avbröt Niall mig. Jag nickade och inväntade ett svar.
”Första dagen? Du hade din karta som din mamma hade gett dig, det fanns en fet rund ring på ett ställe där det stod ”Mitt hem” lite svårt att inte komma ihåg när det är precis runt hörnet här.” fortsatte Niall.
”Oh,” var det enda jag fick ur mig, eller snarare sagt det enda jag brydde mig om att få ut, jag ville bara komma hem så snabbt som möjligt och sova bort den här dagen.
”Förresten, du har bott här i ett bra tag, borde du inte känna igen saker och ting när det kommer till områden?”
”Jag vet inte.” Svarade jag uppgivet samtidigt som jag ställde mig upp med Liam och Niall.
”Dåså, då antar jag att vi får eskortera dig hem?” flinet på Nialls ansikte gick inte att missta och han verkade finna något roligt med situationen.
”Håll munnen och visa vägen.” sa jag, denna gång med en uns lekfullhet som båda grabbarna uppfattade.
”Jaja. Drama-Que.....”
”Kalla mig Drama-Queen en gång till Payne och du kommer vakna upp med en blåtira imorgon.” Flinen på båda pojkarnas ansikte blev bredare och de började gå.
”Jag tror vi gillar dig, Malik.” sa Niall i samma stund som jag själv började röra mig i samma riktning som de. ”och jag har en känsla av att det här året kommer bli riktigt intressant.”
-
Söndagen spenderades med både Liam och Niall då de praktiskt taget kommit hem till mig helt oväntat, dragit med mig ut, sagt att de gjorde mig en tjänst och att jag vid slutet av dagen skulle känna igen varenda liten vrå i området.
Så dagen hade alltså varit produktiv och jag kände att jag faktiskt skulle kunna hitta hem och känna igen området jag var i ifall jag ännu en gång skulle gått vilse. Sällskapet hade som väntat inte heller varit en besvikelse. Jag och grabbarna kom bra överens och -utöver det faktumet att de retades lite över att jag inte kunde hitta hem föregående dag när mitt hem endast låg några hundra meter bort- så nämndes inte gårdagens händelser.
Jag hade snabbt återfunnit min gamla attityd från Bradford med grabbarna och av en okänd anledning kom jag lika bra överens med de som jag kom överens med Jamal.
Dagen slutade upp med att vi tre satt hemma hos mig och vilade ut oss, de hade inte skojat när de sagt att vi skulle utforska varenda lilla vrå i området.
”Ska ni ha något?” frågade jag när vi satt runt matbordet i köket och pratade.
”Jag tror jag tar lite apelsinjuice ifall ni har?” sa Niall och Liam mm:ade instämmande så jag antog att han också ville ha samma.
”Jupp, det har vi” sa jag och ställde mig upp för att gå mot kylskåpet.
Sekunden jag öppnade kylskåpet hörde jag min mobil som låg på mitten av matbordet ringa.
”Vem är det?” frågade jag samtidigt som jag tog glasen mot bordet. De gav inget svar så jag gick fram, lade glasen på bordet och tog mobilen i handen.
”Harry Styles” stod det på skärmen. Jag tittade oförstående upp från skärmen och såg på grabbarna innan jag återigen såg ner på mobilen som slutat ringa.
”Jaha...” var det enda jag sa innan jag satte mig på min plats. I samma ögonblick började min mobil ringa igen. Namnet stod tvärs över skärmen och jag tvekade en sekund innan jag tryckte på knappen.
Avvisa.
-
Inte för att jag förväntat mig annat, men när måndag morgonen kom gick jag som vanligt till skolan en halvtimme tidigare, för att mötas av en skola tom på elever.
Chapter 9 - There is a thing you should know
Vårt lilla äventyr avslutades abrupt när Louis dragit iväg med sin bil. Alice hade snabbt lämnat det lilla frampressade samtalet vi försökt få till och gick efter Louis, men han hade kort avvisat henne och stuckit iväg.
Alice vände sig om och mötte Harry med sin blick.
”Vad hände?” frågade hon ”Och våga inte ljuga Harold.” Hennes ton var stel och hon hade korsat armarna över bröstet.
”Eh....” han kliade sig nervöst i bakhuvudet och såg upp på henne med tvistade känslor. ”Jag tror inte det går att förklara så lätt, det är komplicerat.” sa han och verkade vara lättad över att ha kommit fram med ett svar.
”Jag gillar komplicerat. Ut med det.” Hon verkade fast besluten om att få ett svar. ”Det är en lång historia Allie, kan vi inte ta det en annan gång?” Han såg vädjande på henne och hans ögon bad om att få hållas ifrån allt som pågick.
Hon gav upp och gav ifrån sig en suck.
”Har ni någon aning om hur vi ska ta oss hem? Han stack iväg med bilen ifall jag minns rätt.” Min röst var den enda som hördes på den tomma golfbanan. Och som väntat möttes den av tystnad.
”Bara något som jag la märke till.” Lade jag till snabbt när jag insåg att jag inte skulle få ett svar på min tidigare fråga.
”Och här stod jag och trodde att bilen fortfarande var kvar, snygg upptäckt Sherlock.” Alice gav mig en blick av projicerad ilska och skakade på huvudet. ”Jag tar och ringer pappa så skickar han nog någon som kan hämta upp oss.” Hon fiskade upp mobilen och slog in ett nummer. Samtalet tog inte mer än en minut då det endast bestod av ett ”hej pappa, jag behöver skjuts hem.” och sedan en kort beskrivning på vart vi var.
-
Bilturen hem skulle kunna beskrivas med ett ord. Obehaglig. Stämningen var död, och den enda som pratade var Alice som gång på gång försökte ringa sin pojkvän som inte svarade, och istället satt hon där och muttrade obegripliga saker i mobilen.
Inte ens Harry som tidigare gjort sitt bästa för att undvika ett liknande scenario försökte lätta upp stämningen.
När bilen stannat utanför mitt hus vinkade jag glatt hejdå till de båda men fick bara ett svar tillbaka då Alice vägrat att möta min blick. Dagen var enkelt sagt misslyckad och jag hade inga som helst planer på att avsluta den på annat sätt, tydligen hade några andra planer på det.
”Malik!” Jag svängde runt och såg två bekanta figurer röra sig mot mig där jag gick på trottoaren.
”Oh, Liam, Niall?.....vad gör ni här?” Jag rynkade på ögonbrynen och undrade hur båda fått tag på min adress.
”Mannen, det är nog vi som borde undra vad du gör här. Vi har all anledning till att vara här för vi bor här.” Niall rättade till sin keps och nickade instämmande till det Liam sagt.
”Ni kan inte bo här, sist jag checkade så bodde vi inte grannar och jag bor precis d.......” Jag tittade mot riktningen jag pekade mot och förstod att huset som jag stod framför inte alls var mitt. ”Shit.” andades jag. ”Jag måste gått vilse, jag kan svära på att jag för en sekund sen stod utanför mitt hem!” Jag försökte hålla paniken ifrån min röst. Hur fan hade jag kommit hit, och speciellt utan att ha vetat om det?
”Det är lugnt, samma sak har hänt mig flera gånger. Du tänkte bara på annat medan du gick. Det är ingen big deal.” Niall ryckte obekymrat på axlarna.
”Det är en Big deal mannen. Ena sekunden kliver jag ur bilen och helt plötsligt står jag på en okänd gata.” Mina händer gestikulerade stort medan jag pratade. ”Alltså jag menar, jag vet inte ens hur jag ska komma hem!” avslutade jag och gick mot närmaste bänk där jag snabbt sjönk ihop.
”ehh....Drama queen much?” Liam gav mig en klapp på ryggen.
Jag blängde mot honom. ”Äh, håll käften, jag har all anledning till att överdriva. Jag är helt slutkörd.”
Både Liam och Niall höjde förvånat på sina ögonbryn över min plötsliga förändring i beteende.
”Och vad har du gjort idag som är åh, så slutkörande?” Frågade Niall och satte sig bredvid mig på bänken. Jag satte ansiktet i händerna och lutade mina armbågar på mina knän.
”Jag vill inte ens prata om det, jag fattar inte varför jag gick. Jag visste att det skulle bli stelt med Louis och allt men jag slösade fan en hel dag med den skiten, sen sticker han iväg med bilen? Och lämnar mig med Harry och hans flickvän med humörsvängningar..........” Jag slutade prata när jag insåg att jag babblat på allt för mycket och att både Liam och Niall hade blivit alldeles stela i sin hållning.
Jag tittade upp ur mina händer och såg på dem och väntade i ett bra tag på någon respons som inte kom.
”Jah.....” försökte jag men avbröts genast av en våg av skratt.
”D...du blev lämnad med Styles och Alice?” Liam hade omedelbart svårt att stå upp, han lade båda händerna på bänkens huvud och lutade sig mot den medan han skrattade lungorna av sig. ”Lämnad av Tomlinson?”
Jag såg misstroget på honom och misslyckades i att förstå vad som var roligt med situationen.
”Ja Liam, det var precis det jag sa...” sa jag barskt. Och återigen fann jag mig själv blänga på honom.
”Fö...förlåt. Det är bara det att jag inte vet ifall jag ska skratta ihjäl mig eller om jag ska vara riktigt sur.“ Han torkade bort ett par fallna tårar med baksidan av handen och tog ett par djupa andetag. ”Så. Inget mera skratt.” sade han sedan och satte sig på andra sidan av mig på bänken.
Jag vände mig bort från honom och såg granskande på Niall som verkade ha en motsatt reaktion till vad hans vän hade.
”Ska du inte du också skratta?” sa jag trött och försökte få honom att prata.
”Inget att skratta över.” svarade han kort och bekymmerslöst. Jag pekade på Niall och tittade ännu en gång på Liam.
”Ser du? Det är så här du skulle reagerat och inte hålla på och skratta mig i ansiktet.”
Liam gav ifrån sig en axelryckning och såg bort mot Niall som satt och betraktade oss båda med ett flin.
”Du Zayn....” Inledde han. ”Du vet, ifall du ska hänga med oss så borde du veta en sak.” Han tittade på Liam som att han ville konfirmera något och sedan var hans blick återigen på mig.
”Ska hänga med er? Jag trodde redan det var det jag gjorde.” sa jag förvirrat.
”Se de senaste veckorna som du varit med oss som en prövotid.” Han hade en saklig ton och talade som om det vore ett möte.
”Jag tror inte att jag riktigt förstår.” Jag rättade till mig på bänken och gjorde mig redo för ett långt samtal med grabbarna. Och det skulle jag garanterat få.
”Låt mig förklara......” Började Niall.
Här kommer ännu ett kapitel! Hoppas ni gillar det, nu börjar det hända saker! :) Glöm inte att kommentera ;P
//NJM
Chapter 8 - Freedom. Boldness. Happiness.
Den jäveln, tänkte jag medan jag med arga steg gick över till Harry.
”Han ska bort!” väste jag fram mot hans rygg. Han vände sig om mot mig med en oförstående min, ”Vem, var och varför?”
”Du vet mycket väl vem jag talar om, din orm till vän där borta!” sa jag lite högre och pekade mot Zayn som satt på bänken en bit bort med Alice.
”Alice.....?” svarade han misstroget. Vid det här laget kunde jag känna hur allt blod rusade upp mot mitt ansikte.
Vad fan trodde idioten att han gjorde? Satt där och pratade med min tjej. Och här stod Harry som skulle föreställa vara min bästa vän och reagerade som att inget hade hänt. Jag gav honom en blick som sa allt och hans ansikte mjuknade upp i förståelse.
”Du kan ju inte mena allvar Louis, de pratar ju bara.” Han tittade på mig som att jag förlorat förståndet, det kanske jag hade gjort, men ingen nykomling skulle komma till skolan och tro att han ägde det som var mitt.
”Alice är med mig.” konstaterade jag med samma ilska som tidigare.
”Ja Louis, Alice är din flickvän, men du vet, hon är människa, hon kan prata med andra.” Han lät en aning irriterad, men det gjorde mig inget. Jag skakade frustrerat på huvudet och tog ett par djupa andetag för att återfå kontrollen.
”Jag drar.” muttrade jag snabbt innan jag vände klacken och gick mot bilen.
”Louis! Vart är du på väg?” Jag hörde Alice ropa, jag tog mig inte ens tiden till att vända mig om utan fortsatte gå med bestämda steg medan jag ropade tillbaka svaret. ”Inte nu Alice.”
”Men.....” Jag kunde höra uppgivenheten i hennes röst. Den hade funnits där, bakom varje mening hon sagt till mig de senaste veckorna, hur väl hon än försökte dölja det. Jag kände på mig att hon kände att något var fel. Och hon hade rätt.
Något var fel.
Jag satte mig bakom ratten och fylldes genast av samma känsla som jag kände första gången jag körde utan vuxen tillsyn.
-
”Snabbare Louis! Komigen jag vet att du kan och vill!” Han puttade till mig i axeln.
För en millisekund tappade jag fokus, men återfick den snabbt igen.
”Shit! Vill du döda oss människa?” jag vände mig mot honom och såg hans flin ta plats på hans ansikte.
”Erkänn att du gillar det, du vill vara på gränsen till att dö.” skämtade han och jag lät min blick återigen falla på bilvägen.
”Ja, det är klart jag vill dö.” svarade jag sarkastiskt. ”förresten, du kanske vill ta och rätta till det där bilbältet.” Han rynkade på ögonbrynen och tittade tveksamt på mig.
”Varför skulle jag vilja göra det?” sa han i samma sekund som han insåg vad jag tänkte göra. Han spärrade upp ögonen och jag lade i högsta växeln och tryckte på gasen med allt vad jag hade.
Jag kunde se hur hastighetsmätaren ökade och ökade för varje sekund som gick.
Frihet. Djärvhet. Lycka.
Alla dessa känslor strömmade genom mig när jag med min bil färdades över bilvägen.
Glädjen varade inte länge. Jag kunde höra hur en polisbil hade satt på sirenerna bakom oss och jag var tvungen att sakta ner, och så småningom stanna upp. Polisbilen parkerade bakom oss och en officier ställde sig vid sidan av min bildörr med armarna lutade mot fönsterkanten.
”Jaha pojkar, jag antar att ni redan vet vad ni gjort för fel.” sa han kort medan han tog av sig sina solglasögon.
”Ja sir.” svarade jag obekymrat.
”Få se på ditt kort.” Han sträckte fram handen och väntade på att jag skulle räcka honom mitt körkort, jag gav honom det, eller med andra ord, jag gav honom mitt ID kort. Han skummade snabbt igenom det och gav mig tillbaka kortet med en enkel nick.
”Tomlinson eh?” sa han och förde sina solglasögon mot fickan han hade på framsidan av hans skjorta.
”Ja sir.” sa jag igen lika obekymrat som föregående gång.
”Jag låter dig gå för denna gång-” Hans blick vandrade från mig till pojken bredvid mig. ”-Vem är du pojk?” frågade han och sträckte på sig. Min vän höjde handen i hälsning innan han svara. ”Niall sir, Niall Horan.”
Jag ursäktar förseningen och det korta kapitlet men jag kände att jag behövde avsluta det där. Nästa kapitel kommer snart. ;)
Kommentera gärna och säg vad ni tycker :)
//NJM
