Den jäveln, tänkte jag medan jag med arga steg gick över till Harry.

”Han ska bort!” väste jag fram mot hans rygg. Han vände sig om mot mig med en oförstående min, ”Vem, var och varför?”

”Du vet mycket väl vem jag talar om, din orm till vän där borta!” sa jag lite högre och pekade mot Zayn som satt på bänken en bit bort med Alice.

”Alice.....?” svarade han misstroget. Vid det här laget kunde jag känna hur allt blod rusade upp mot mitt ansikte.

Vad fan trodde idioten att han gjorde? Satt där och pratade med min tjej. Och här stod Harry som skulle föreställa vara min bästa vän och reagerade som att inget hade hänt. Jag gav honom en blick som sa allt och hans ansikte mjuknade upp i förståelse.

”Du kan ju inte mena allvar Louis, de pratar ju bara.” Han tittade på mig som att jag förlorat förståndet, det kanske jag hade gjort, men ingen nykomling skulle komma till skolan och tro att han ägde det som var mitt.

”Alice är med mig.” konstaterade jag med samma ilska som tidigare.

”Ja Louis, Alice är din flickvän, men du vet, hon är människa, hon kan prata med andra.” Han lät en aning irriterad, men det gjorde mig inget. Jag skakade frustrerat på huvudet och tog ett par djupa andetag för att återfå kontrollen.

”Jag drar.” muttrade jag snabbt innan jag vände klacken och gick mot bilen.

 

”Louis! Vart är du på väg?” Jag hörde Alice ropa, jag tog mig inte ens tiden till att vända mig om utan fortsatte gå med bestämda steg medan jag ropade tillbaka svaret. ”Inte nu Alice.”

”Men.....” Jag kunde höra uppgivenheten i hennes röst. Den hade funnits där, bakom varje mening hon sagt till mig de senaste veckorna, hur väl hon än försökte dölja det. Jag kände på mig att hon kände att något var fel. Och hon hade rätt.

Något var fel.

Jag satte mig bakom ratten och fylldes genast av samma känsla som jag kände första gången jag körde utan vuxen tillsyn.

-

”Snabbare Louis! Komigen jag vet att du kan och vill!” Han puttade till mig i axeln.

För en millisekund tappade jag fokus, men återfick den snabbt igen.

”Shit! Vill du döda oss människa?” jag vände mig mot honom och såg hans flin ta plats på hans ansikte.

”Erkänn att du gillar det, du vill vara på gränsen till att dö.” skämtade han och jag lät min blick återigen falla på bilvägen.

”Ja, det är klart jag vill dö.” svarade jag sarkastiskt. ”förresten, du kanske vill ta och rätta till det där bilbältet.” Han rynkade på ögonbrynen och tittade tveksamt på mig.

”Varför skulle jag vilja göra det?” sa han i samma sekund som han insåg vad jag tänkte göra. Han spärrade upp ögonen och jag lade i högsta växeln och tryckte på gasen med allt vad jag hade.

Jag kunde se hur hastighetsmätaren ökade och ökade för varje sekund som gick.

Frihet. Djärvhet. Lycka.

Alla dessa känslor strömmade genom mig när jag med min bil färdades över bilvägen.

 

Glädjen varade inte länge. Jag kunde höra hur en polisbil hade satt på sirenerna bakom oss och jag var tvungen att sakta ner, och så småningom stanna upp. Polisbilen parkerade bakom oss och en officier ställde sig vid sidan av min bildörr med armarna lutade mot fönsterkanten.

”Jaha pojkar, jag antar att ni redan vet vad ni gjort för fel.” sa han kort medan han tog av sig sina solglasögon.

”Ja sir.” svarade jag obekymrat.

”Få se på ditt kort.” Han sträckte fram handen och väntade på att jag skulle räcka honom mitt körkort, jag gav honom det, eller med andra ord, jag gav honom mitt ID kort. Han skummade snabbt igenom det och gav mig tillbaka kortet med en enkel nick.

”Tomlinson eh?” sa han och förde sina solglasögon mot fickan han hade på framsidan av hans skjorta.

”Ja sir.” sa jag igen lika obekymrat som föregående gång.

”Jag låter dig gå för denna gång-” Hans blick vandrade från mig till pojken bredvid mig. ”-Vem är du pojk?” frågade han och sträckte på sig. Min vän höjde handen i hälsning innan han svara. ”Niall sir, Niall Horan.”

 

---

Jag ursäktar förseningen och det korta kapitlet men jag kände att jag behövde avsluta det där. Nästa kapitel kommer snart. ;)

Kommentera gärna och säg vad ni tycker :)

//NJM