Chapter 4 - I know who he is
”Du hittar väl hem?” frågade Niall när vi skulle åt varsitt håll. Jag höll upp min karta
“Jag är väl utrustad!” sa jag och visade honom alla de punkter och ställen som min mamma hade ringat in på kartan, bara ifall att jag inte kunde se vad som stod.
”Har du typ problem med synen eller något?” sa Liam när han också fick syn på kartan. Jag gav ifrån mig ett skratt.
”Nej, men mamma säger att det hjälper ändå.” jag ryckte på axlarna och sa hejdå innan jag började gå iväg hemåt.
Sekunden jag steg in genom dörren möttes jag av mamma. Hon var lika glad som alltid.”Så.....” hon lät hoppfull. ”Hur var första skoldagen?” Jag tog av mig mina skor, min jacka och svarade sedan.
”Helt ok, ifall man då räknar bort att jag nästan fick en varning idag.” sa jag med ett flin och såg bort mot henne.
”En varning?” all glädje försvann från hennes ansikte.
”Ja, mamma, en varning. En varning som jag inte skulle ha fått ifall du hade varit snäll att påpeka hur strikta de var i skolan med uniformerna. ”Hon såg lättad ut. ”Så det var inget mer än att det var fel på din skolklädsel? ” Hon lade sitt huvud på sned och rättade till min kavaj. Jag försäkrade henne om att det inte var något mer.
”Har du fått några nya vänner då?” frågade hon sedan nyfiket. Jag tänkte på skoldagen. Jag hade faktiskt haft några att hänga med under hela dagen. Men jag skulle nog inte gå till överdrift och säga att de var mina vänner, nya bekanta om något, grabbar som jag skulle kunna tänka mig att hänga med.
”Nja....har jag väl.” sa jag sedan och avfyrade ett leende mot min mamma som besvarade det med ett likadant.
”Jag sa ju att det skulle bli bra här” hon gav mig en kram.
”Jag antar att du gjorde det.” jag slingrade mig ur hennes omfamning och gick upp för trapporna för att gå mot mitt rum. Klockan var snart sju och jag var helt slutkörd. Jag stannade upp i ett trappsteg.
”Förresten, mamma!” ropade jag. Hon hade redan gått in i köket.
”Jaa?” hörde jag.
”Vart har du lagt min skolhatt?” Jag log åt tanken på att hon kanske inte hade någon aning om vart den var och att jag skulle till skolan imorgon, återigen utan skolhatt.
”I din garderob gubben” ropade hon tillbaka.
Smått besviken gick jag mot mitt rum och öppnade min garderob. Och som hon sagt så låg min skolhatt där. Jag satte den på mitt huvud och tog upp min mobil och knäppte en bild som jag sedan skickade iväg till Jamal.
Han var inte sen med att svara.
”Vad fan är det du har på huvudet?”
”En del av min skoluniform, så vad sägs, gillar du den, för det gör jag.”
Jag skrattade åt min egen fyndighet och skickade iväg sms:et. Jag lade min mobil på sängen och gick för att ta mig ur skoluniformen och sätta på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Jag skulle precis ta upp mobilen från sängen när den började ringa, jag såg på displayen att det var Jamal och jag svarade.
”Ok, London-luften måste verkligen ha gjort sitt jobb. Du har varit borta i knappt två dagar och du är redan en fulltime snobb med en ful hatt?” Hans röst lät likadan som den hade gjort sist vi sågs.
”Kul att prata med dig också Jamal” svarade jag i telefonen.
”Så, berätta, vad tycker du om mina hemtrakter.” Jag skrattade och samlade mig innan jag gav ett svar.
”Mannen, du har aldrig varit här, jag har mer rätt att kalla det här mina hemtrakter än vad du har.” att prata med Jamal var alltid lika lätt, vare sig det var i telefon eller face to face.
”Säger han som är Bradfordare ända ner i benmärgen.” Jag lyfte på ena ögonbrynet. ”Och det är inte du?” Mitt svar var väntat.
”Dahh, smarto, mina biologiska föräldrar är från London”
”men du har asiatiska föräldrar och bor i Bradford” Avslutade jag åt honom innan han började gå igen på det som han alltid gjorde.
”Så jag har faktiskt rätten till att kalla det för mina hemtrakter” sa han med ett stolt eftertryck på ordet mina. Jag himlade med ögonen.
”Så hur var din första skoldag? Och tro inte att jag vet att du himlade med ögonen alldeles nyss.” Jag skrattade åt hans typiska beteende.
”shit vad du är konstig.” svarade jag innan jag berättade ungefär samma sak som jag berättat för mamma.
”Så du måste ha på dig den där hatten hela tiden?” det lät som om att han skulle brista i skratt när som helst.
”Japp, och förresten en annan sak, ifall man ser en lärare i skolkorridoren eller någonstans inom skolområdet så måste man lägga två fingrar på hatten och nicka mot dem.” förklarade jag
”Du driver med mig? Vad fan är det för skola?” Han lät en aning förvånad.
”Jadu, mamma satte mig i en pojkskola, och så som jag ser det tror hon att det är det bästa som har hänt mig.” sa jag och tänkte tillbaka på det hon sagt på middagen igår, du kommer hitta en massa kompisar som säkert delar samma intressen som dig.
Jamal skrattade på andra sidan.
”En pojkskola?! Du, Zayn Jawaad Malik, går i en pojkskola!” det lät som att han hade svårt att andas för att han skrattade så mycket.
”Ja, Jamal, det gör jag.” sa jag i luren.
”Vad heter din skola? Jag måste typ bara söka upp den på internet eller något.” Jag letade i huvudet och försökte komma på namnet till skolan. ”ehmm....vänta” sa jag och stäckte mig efter ett papper som jag fått idag. Längst uppe på pappret stod namnet på skolan. Harrow.
”Här står det!” jag och höll upp pappret så att jag kunde läsa vad som stod. ”Harrow school.” sa jag sedan.
”Hur kommer det sig att jag inte förvånas över att du inte vet namnet på din egen skola?” Jag kunde nästan föreställa mig hur han skakade på huvudet. ”Vänta ett tag” sa Jamal och jag kunde höra hur han knappade in något på ett tangentbord. ”Jag hittade det” hörde jag honom säga när knappandet hade upphört.
”Hittat vad?” frågade jag
”Din skola.” sa han innan han började skratta.
”Vadå? Vad är det som är så roligt” frågade jag igen
”Era skoluniformer!” utbrast han. Jag skulle precis säga åt honom att det var vanligt när jag kom på att vi i vår förra skola inte behövde ha på oss skoluniform. ”Jadu, man slipper åtminstone bry sig om vad man har på sig.” sa jag gäspandes. ”Som om du gjorde det här hemma.” sa han och jag kunde höra hur även han gäspade.
”Du, jag är helt slut, jag måste lägga på. Jag antar att vi hörs” sa han sedan. Jag nickade och kom sedan på att han inte kunde se mig.
”Det gör vi, ses.” sa jag och lade på. Jag lade min mobil på skrivbordet och gick ner till köket för att få i mig dagens middag.
-
Jag var proppmätt och dödstrött, vilket var en dålig combo. Jag kastade mig i sängen och lade mig tillrätta för att kunna somna , vilket jag för andra natten på raken gjorde ganska snabbt.
Jag föll in i en dröm, eller snarare ett minne på replay i sömnen.
Jag är hemma, alldeles själv när jag hör hur någon bankar på dörren. Jag ställer mig upp och går mot dörren för att se vem det är. Mamma har sedan länge sedan tejpat titthålet, så istället för att titta efter vem det är väntar jag på respons när jag frågar. Jag får inget svar så jag upprepar frågan igen. Fortfarande inget svar. Jag bestämmer mig för att öppna dörren bara för att se, det kan ju vara Jamal, som av någon konstig orsak bestämt sig för att inte svara. Låter som något Jamal skulle göra. Jag öppnar dörren och tittar ut. Det är ingen där. ”Jamal?” ropar jag lite osäkert. Ännu en gång lämnas jag utan respons. Jag ser mig förvirrat omkring innan jag beslutar mig för att gå tillbaka in och stänga dörren efter mig, fast det gör jag inte, sekunden jag vänder mig tillbaka in i huset tar någon ett stryptag om mig med armen runt min hals. Jag försöker vända på huvudet i hopp om att se vem det är, men jag misslyckas. Utan mycket till val till att göra något annat börjar jag skrika för full hals, men tystas genast av att min angripare lägger en hand för min mun.
”Ett pip, och jag lovar att jag bryter nacken av dig på plats” Viskar personen mot mitt öra. ”Du håller tyst, är vi överens?” angriparen tar försiktigt bort handen som ligger för min mun. Alldeles för chockerad för att prata så nickar jag i den mån jag kan på grund av det grepp han fortfarande har om min hals. ”Bra pojke” Andas han. Det är en han, det hörde jag sekunden han började prata. En djup rasslig röst som jag kunde svära på att jag hört någonstans.
Jag för mina händer mot hans arm som håller stryptaget om mig och försöker dra bort den, men hans grepp hårdnar bara om möjligt ännu mer. Jag kippar efter luft och viftar med händerna åt alla håll medan han för mig in i huset och stänger dörren efter sig.
”Jag. Kan. Inte. Andas” säger jag mellan mina försök till att få in luft i mina lungor. Jag känner hur hans grepp mjuknar upp och så småningom släpper taget om min hals, bara för att sedan ta ett hårt grepp om mina armar. Jag känner hur tårarna hotar att komma fram.
”Vem är du, vad vill du?” frågar jag tyst. Han kastar mig på soffan och jag faller med ansiktet mot dynorna. Jag sätter mig snabbt upp och vänder på mig så att jag kan se honom. hans ansikte, så bekant.
Jag vet vem det är.
Lite mer spänning till det hela men även många obesvarade frågor i handlingen som hänger i luften. Det är ju det som gör historien, låt fantasin flöda ;D
Chapter 3 - Newfound friends
”Vi borde börja röra på oss ifall vi vill komma i tid till lektionen.” sa Niall lite frånvarande innan han satte av framför oss. Vi hade nästan nått fram till klassrummet när han vände sig om.
”Du.....du är väl medveten om att din plats där, alltså längst fram är bland de värsta i klassrummet?” sa han och såg på mig.
”Ja, det är ganska uppenbart, men jag hade inte tid till att tänka, så jag satte mig på första bästa plats som jag såg.” svarade jag.
”Inte mycket till bästa” mumlade Liam bredvid mig.
”Du sätter dig med oss där bak” sa Niall som om det vore ett faktum, och med det så fortsatte vi gå ända tills vi nått fram till klassrummet.
-
”Jag är vråååålhungrig” Sa Niall när vi lämnat klassrummet och börjat röra oss mot matsalen.
”Vad blir det för mat?” frågade jag nyfiket.
”Vi har ingen aning, vi låter det alltid bli en överraskning.” sa Niall och fortsatte gå framför oss i rask takt. Vi kom fram till matsalen och jag såg ut över den. Det var en massa bord som låg här och var, olika sorters personer satt vid olika bord, det kunde jag se direkt. Även om alla på skolan hade exakt samma uniform på sig kunde man klart och tydligt se skillnaderna på de olika ”klickarna”.
”Komigen nudå, gå framåt så att vi kan få vår mat!” Manade Liam på och puttade mig lätt med höften. Jag återvände till att ta mat och började sedan leta efter Niall i den elevfyllda matsalen.
”Zayn! Här!” Jag såg Harry som satt på andra sidan matsalen med Louis. Han satt och viftade med handen i luften så att jag kunde se dem. Jag log mot dem och i samma stund dök Niall upp bredvid mig och tog tag i min arm.
”Vi sitter vid det här bordet” Han pressade sig fram genom den tätt fyllda matsalen. Jag vände mig bakåt med en ursäktande blick mot Louis och Harry, men deras blickar var fixerade vid Niall. Blickarna var allt annat än de vänliga och varma jag hade sett imorse.
Så småningom kom vi fram till ett matbord. Jag satte mig ner och började genast äta.
”Woah, Woah. Easy tiger. Maten kommer inte springa iväg.” Sa Niall efter att ha betraktat mig en stund.
”Hah, jag är jävligt hungrig bara.” och som på beställning så kurrade min mage i just det ögonblicket. Vi utbytte alla tre en blick innan våra småfnysningar övergick i större garvattacker. Jag fick anstränga mig för att behålla min mat i munnen och förde min hand mot den i hopp om att inget skulle ”falla ut”.
”Usch! Mannen det där är bara vidrigt” skrattade Liam och pekade på mig. Jag såg på honom med en menande blick samtidigt som min mun vägrade hålla sig stängd. Jag tog tre djupa andetag för att lugna ner mig själv och sedan kunna svälja allt jag hade i munnen.
”Ifall du vill undvika ett liknande scenario föreslår jag att du till nästa gång inte får mig att skratta när jag har mat i munnen” sa jag och såg på Liam.
”Moi?” sa han med en nasal röst och pekade mot sig själv ”Det var din mage som startade det hela!” fortsatte han, denna gång med sitt egna tonfall. ”Jaja, skyll på det du” sa jag och himlade med ögonen.
Stunden senare var vi alla klara med maten och började röra oss ut ur matsalen för en ”välbehövd” rast för att sedan kunna återgå till de två återstående lektionerna för dagen.
”Så vad gör man under rasterna på det här stället?” frågade jag sträckte ut mina armar åt var sitt håll för att signalera att jag talade om skolan.
”Hmm...”Började Niall och såg sig omkring. ”Vi sitter här!” fortsatte han sedan och började gå i riktning mot en gräsplan på skolgården.
”Så din mästerplan är att vi ska sätta oss på gräsplanen? ” frågade Liam med en röst som omgavs av sarkasm men även en ynka irritation.
”Jaaaaa.” svarade Niall som om hans förslag vore en självklarhet. Liam ,som med snabba steg gick för att ställa sig bredvid Niall , klippte till honom på nacken så att hans hatt åkte av.
”Ahh!” utbrast Niall förvånat ”Vad var det bra för?!” Han böjde sig ner för att ta sin hatt och satte tillbaka den på huvudet igen innan han började massera sin nacke.
”Nästa gång du kommer på en idiotisk ide som kommer få Rektor Dullaway att hata oss mer än vad han redan gör så håller du den för dig själv” förklarade Liam sakligt.
”Jaja! Jag ville bara göra något roligt i den här förbannade skolan för en gångs skull.” mumlade Niall medan han svängde av och började gå mot en bänk istället. ”Seriöst, ibland känns det som att han vore en 3 år yngre lillebror” sa Liam och vände sig mot mig.
”Jadu, jag skulle inte ha något emot en lillebror, jag har typ alltid velat ha en.” sa jag glatt och såg tillbaka på honom.
”Ta honom, för all del” han lyfte upp händerna för att stärka sitt förslag samtidigt som han skrattade.
”Ni vet väl att jag kan höra er?!” ropade Niall från bänken som han redan satt sig på.
”Shit, du hör, jag trodde du var döv” svarade Liam med sin tidigare sarkasm och började gå mot bänken han med.
”Första dagen med den nya pojken och ni båda gaddar redan ihop er mot mig!” Niall lade armarna i kors och gav sig på ett misslyckat försök till att tjura.
”Vadå? Rädd att jag lämnar dig?” skämtade Liam medan han återigen försökte få in ett slag på Nialls nacke. Han ryckte snabbt undan och såg på Liam med ett roat uttryck.
”Du skulle bara våga, och förresten en dag utan mig på den här skolan och du skulle vara stekt potatis.” sa han utmanade.
”Oh, är det en utmaning jag hör?” svarade Liam och satte sig ner på bänken.
”För jag är ganska så säker att du är den stekta potatisen utan mig!” fortsatte han medan han lyfte på båda ögonbrynen. ”Minns du typ första året, när jag var sjuk, och du var tvungen att gå till skolan utan mig?” Niall hade redan börjat skratta innan Liam avslutat det han ville säga. ”Du klarade inte av att stanna kvar mer än en tredjedel av dagen!” båda höll sig för magen medan de skrattade ”Zayn.....du måste bara....... höra det här” sa Liam mellan skratten. Jag höjde ena ögonbrynet i en frågande gest. ”Höra vadå?”
-
”......Och sen kommer Niall hem till mig alldeles andfådd, helt röd i ansiktet och säger att han aldrig mer ska till skolan utan mig.” Avslutade Liam. Jag stod och försökte hålla tillbaka skrattet som bubblade inom mig men misslyckades totalt, istället så stod jag med en skum grimas på ansiktet.
”Jaja, få ut det bara” sa Niall och viftade på handen i min riktning. Där brast det, jag skrattade och blev alldeles röd i ansiktet
”Förlåt.” sa jag när jag lugnat ner mig en aning. ”Men det hela är bara så himla löjligt!” Jag såg på Niall när han satt där, även han med ett leende lekandes på läpparna.
”Det kan man kort och gott säga.” Han ställde sig upp och klargjorde sedan att han faktiskt hade varit i skolan utan Liam sedan dess och sedan gick vi mot skolan och hade våra sista lektioner för dagen.
-
”Du hittar väl hem?” frågade Niall när vi skulle åt varsitt håll. Jag höll upp min karta
“Jag är väl utrustad!” sa jag och visade honom alla de punkter och ställen som min mamma hade ringat in på kartan, bara ifall att jag inte kunde se vad som stod.
”Har du typ problem med synen eller något?” sa Liam när han också fick syn på kartan. Jag gav ifrån mig ett skratt.
”Nej, men mamma säger att det hjälper ändå.” jag ryckte på axlarna och sa hejdå innan jag började gå iväg hemåt.
Förlåt att detta kapitel kom upp lite sent! Hoppas ni gillar det, kommentera gärna ;) Nästa kapitel kommer upp på lördag so stay tuned :D
Chapter 2 - I am Zayn Malik
Dörren flög upp.
”Zayn! Nu släpar du dig själv upp ur sängen! Du ska inte komma försent på din första skoldag!” röt mamma utanför.
”Jaaa, bara fem minuter till” sa jag så tyst att hon omöjligt skulle kunna höra det. Fast det gjorde hon ändå.
”De fem minuterna kan du hinna göra så mycket annat på, seså upp med dig” sa hon och var framme vid min säng och drog i mitt täcke. Jag satte mig spikrakt upp vid den plötsliga känslan av kyla som spred sig över min kropp utan täcket. ”Du hade inte behövt göra det där” mumlade jag och gick mot badrummet.
”Både du och jag vet att du inte skulle vaknat upp ifall jag inte gjorde det” sa hon och gick iväg skrattandes.
Jag kom ner till köket och satte mig ner vid bordet och började äta på min frukost.
”Skynda på nu, du måste börja gå snart ifall du ska vara där i tid” stressade mamma på. Jag åt klart min mat och ställde mig upp, lade min tallrik i diskhon och gick mot henne för att ge henne en puss på kinden.
”Då är det väl dags för mig att gå, antar jag” sa jag och gick mot dörren
”Ha en bra dag gubben!” hörde jag mammas röst inifrån och med det så tog jag fram kartan jag fick av henne och började röra mig mot min nya skola.
Efter att ha haft det traditionella samtalet med rektorn och sluppit en varning för att inte ha haft på mig den löjliga ”skolhatten” så blev jag ivägskickad till mitt hem klassrum.
”s.45, s.46, s.47” mumlade jag medan jag gick förbi de olika klassrummen. Tillslut hittade jag rätt. S.49 det var här jag skulle tillbringa de nästkommande två åren av min skolutbildning och tanken på att jag skulle fylla nitton vid det laget skrämde mig, men jag skakade snabbt av mig den känslan.
Jag gav ifrån mig en suck och öppnade klassrumsdörren. Sekunden jag kom in vändes trettio ansikten åt mitt håll.
”Åh, jag ser att du gjort oss äran att komma Mr. Malik.” En kort man kom gåendes mot mig vid dörren. ”Jag är din nye lärare, Mr. Tranj” fortsatte han och sträckte fram handen och väntade på att jag skulle hälsa. Det gjorde jag.
”Zayn, Zayn Malik” sa jag tillbaka.
”Jamen låt oss gå och introducera dig för klassen!” sa han och började gå till sin ursprungliga plats. Jag gick efter honom och ställde mig där framför hela klassen bredvid Mr. Tranj. ”Hör upp nu klassen!” sa han och knäppte med fingrarna.” Detta är vår nye elev, Zayn, jag förväntar mig att ni alla tar ansvar över honom och inte låter honom ströva runt här på skolan som en ande, det är er uppgift att se till så att han kommer in i rutinerna här på skolan” sa han och tog god tid på sig att lägga sin blick på var och en av eleverna framför honom. Sedan så vände han sig till mig.
”Dåså, se till att hitta en plats så att vi kan påbörja den här lektionen.” Jag gick genast iväg och satte mig vid den närmaste bänken jag kunde hitta. Läraren körde igång och den första lektionen var till min fasa Latin. Var det bara jag eller var det språket inte utdött, vem lärde sig det längre? Jag gjorde mitt bästa för att hänga med, vilket med andra ord var att jag satt där och önskade att lektionen skulle ta slut.
”Du...” viskade någon bakom mig samtidigt som denne petade försiktigt på min rygg. Jag vände mig om och bakom mig satt en kille (no shit?) med brunt lockigt hår.
”Ja?” sa jag frågandes. Han sträckte fram sin hand och såg menande på mig. Jag tog hans hand och skaka den.
”Harry ” sa han med ett leende på läpparna. ”Alltid kul att få nya i klassen” och sedan så återgick han till att lyssna på lärarens föreläsning.
Lektionen var slut och nästan alla strömma ut, ovetandes om vad jag skulle göra så satt jag kvar på min plats och väntade på att nästa lektion skulle börja.
”Zayn var det va?” jag vände mig mot sidan och där stod killen som hade pratat med mig tidigare.
”Ja” sa jag kort.
”Är du alltid så kortfattad” skrattade han ” Vi har pratat vid två tillfällen nu, och det enda jag har hört dig säga är ja.” Han satte sig ner vid stolen bredvid min. ”Det är ju inte så att vi skulle kunna ha värsta konversationen mitt under lektionen, eller hur?” kontrade jag .
”Touche” sa han och nickade medan han fortsatte ”Klipsk, vart kommer du ifrån pojk” sa han med ett flin. Jag skrattade.
”Nyinflyttad från Bradford, min vän” svarade jag skojfriskt i samma stund som en annan kille kom in.
”Oh, Louis!” Harry ställde sig upp ”Det här är Zayn, han är den nya killen som Mr. Tranj har pratat om i veckor”.
”Pratat om i veckor?” skrattade jag.
”Ja, han har pratat om dig non-stop, vi har till och med fått säga till honom under lektionerna att sluta prata om dig” svarade Harry och stämde in i mitt skratt, Killen som tydligen hette Louis kom fram och vi hälsade. ”mhmm.. så Bradford alltså?” frågade han sedan. ”Vad fick er att flytta hit?”. Jag gav ifrån mig dagens andra suck.
”Du vet, mamma kände att hon ville börja om på nytt, och vad är inte bättre än att ta sitt pick och pack och lämna allt och alla bakom sig?” sa jag skämtandes. ”förresten när börjar nästa lektion, har vi inte suttit här i ett bra tag?” följde jag snabbt efter.
”Jo, men efter en så ansträngande lektion som Latin brukar vi alltid få såhär långa raster.” svarade Harry.
”Och förresten så skadar det aldrig med 20 minuters rast mellan lektionerna, eller hur?” flikade Louis in. Jag såg på honom med ögon stora som tefat.
”Tjugo minuters rast mellan varje lektion?!” utbrast jag ”betyder det typ inte att vi slutar jättesent?” Jag såg ut som att jag precis hade bevittnat ett mord.
”Låt inte så förfärad, att sluta kl. sex varje dag har ingen dött av” Louis viftade avfärdande med sin hand framför sig. Jag satt och tittade på dem ett tag innan jag ursäktade mig och sa att jag behövde gå på toa.
”Behöver du hjälp att hitta dit?” frågade båda i mun på varandra innan de brast ut i skratt över det faktum att de sagt det samtidigt.
”Nää.. jag hittar dit själv” ljög jag och gick iväg.
Efter en stunds letande hittade jag till slut toaletterna, och konstigt nog så låg elev toaletterna utanför skolan. Jag rörde mig i riktning mot toan och skulle precis öppna dörren när jag hörde någon ropa.
”Ey! Nya killen, hörru!” jag vände mig bakåt och såg hur två killar kom springandes emot mig, jag hade för mig att jag tidigare sett dem i klassrummet. ”Pratar ni med mig?” frågade jag när de ställt sig framför mig.
”Nä, Vi pratar med din mamma som står bakom dig.” sa den blonda av dem, han tittade på sin vän och sedan tillbaka på mig. ”Ja, vi pratar med dig.” sa han sedan med ett flin. ”Niall Horan.” han lade ena fingret på sin ”skolhatt” och nickade lätt med en allvarlig min innan han återigen satte tillbaka sitt flin på ansiktet. Hans vän gjorde detsamma.
”Liam Payne. Du har ingen hatt på dig ser jag” sa han och pekade mot mitt bara huvud.
”Nope, hade ingen aning om att skolan var så strikta med reglerna för uniformerna förens imorse.” skrattade jag.
”Ahaa....fick du smaka lite på rektor Dullaways vrede?” frågade Niall.
”Ja, jo jag antar att jag fick det, men jag kom undan och slapp en varning.” Jag avslutade meningen innan jag fortsatte med nästa ”Det har varit kul att råkas men jag behöver verkligen gå på toa.” sa jag och nickade mot toaletten bredvid mig.
”Jaja, gå du, vi väntar här och visar dig vägen tillbaka till klassrummet när du är klar.” sa Liam och gav mig en klapp på axeln.
Stunden senare när jag kom ut ur toaletten stod de en bit längre bort och höll på att prata med varandra. Jag närmade mig de men innan de hörde att jag kom hann jag uppfatta ett par meningar utav det dem sa.
”Ja men du såg väl hur han nästan kastade sig över honom sekunden han satte sig?” sa Niall vasst. Han talade lågt.
”Mannen, du överanalyserar allt, men om du verkligen är så benägen att köra på det här så gör vi väl det.” avslutade Liam när han såg mig komma mot dem ”Där är du, började nästan tro att toan hade slukat dig.” denna gång talade han med mig.
”Vi borde börja röra på oss ifall vi vill komma i tid till lektionen.” sa Niall lite frånvarande innan han satte av framför oss. Vi hade nästan nått fram till klassrummet när han vände sig om.
”Du.....du är väl medveten om att din plats där, alltså längst fram är bland de värsta i klassrummet?” sa han och såg på mig.
”Ja, det är ganska uppenbart, men jag hade inte tid till att tänka, så jag satte mig på första bästa plats som jag såg.” svarade jag.
”Inte mycket till bästa” mumlade Liam bredvid mig.
”Du sätter dig med oss där bak” sa Niall som om det vore ett faktum, och med det så fortsatte vi gå ända tills vi nått fram till klassrummet.
Kapitel nr 2 gott folk!
Mycket dialoger.....men det för handlingen vidare :)
Chapter 1 - Leaving everyone behind is the hard part
Jag satt i bilen och tittade ut genom fönstret. Jag hade nästan blivit släpad hemifrån, jag förstod inte hur min mamma kunde göra såhär mot mig. Tvinga mig att lämna mitt barndomshem, där jag hade vuxit upp, där jag hade alla mina vänner, där jag hade mitt liv. Jag vände mig mot henne där hon satt vid ratten och gav henne en sur blick
”Är vi framme än?” sa jag spydigt och höll kvar min sura blick medan jag mötte hennes som såg på mig från backspegeln.
”Vi är snart framme gubben, du kommer älska det här. Tänk dig alla nya platser du kommer se, alla nya vänner du kommer få. Det här kommer vara som en ny start, vi kan lägga allt som hänt bakom oss!” sa hon entusiastiskt , för nästan den tionde gången den här resan.
”Ja, för det vill vi ju alla.” sa jag med spelad sarkasm medan mamma körde upp på avfarten av det huset som jag från och med nu skulle kalla för mitt hem. Jag var imponerad, även om det var ett faktum jag inte tänkte erkänna för mamma. Huset var stort, inbjudande och hade en touch av en gammaldags känsla till sig. Jag klev ut ur bilen och satte mig på motorhuven, lutade mig tillbaka och betraktade huset.
”Så... Vad tycker du” frågade mamma med ett stort leende på läpparna.
”Det är väl helt ok” sa jag samtidigt som jag hoppade ner från huven och rörde mig mot huset.
Jag öppnade dörren och möttes av ett färdig inrett hus, allt var precis där det skulle vara, och som pricken över i:et så var insidan av detta hus nästan i samma design som vårt hus hemma i Bradford. Jag vände mig om och såg på mamma. ”Vart är mitt rum.” sa jag med en plötsligt undantryckt glädje.
”Ta trappan upp, första dörren till vänster” sa hon pekade mot trappan som låg en bit bort. Jag vände mig tillbaka och satte av vid rak kurs mot trappan. Jag gick upp och kom tillslut fram till vad som nu var mitt nya rum. Mamma hade redan varit här och inrett i flera veckor innan jag kommit hit, och detta var till mestadels på grund av att jag helt och hållet vägrat att lämna. Mamma hade försökt med nästan allt för att få med mig, jag hade varit den envise killen som jag alltid var och satt ner foten och gett mamma ett kort och enkelt nej. Men efter ett par veckor av bedjande blickar från mammas sida så gav jag med mig.
Jag gick fram till min säng och lade mig ner på den med en duns. Jag kände hur min mobil i fickan vibrerade, jag fiskade upp den och såg på skärmen. Ett sms från Jamal. ”Eyy, boyyy, Hur är det i London??” Jag gav ifrån mig ett kort skratt och knappade in ett svar
”Kom precis hit mannen, huset är hur nice som helst, men du, jag kommer nog tillbaka snart för att hälsa på, så se till att ha er soffa redo för jag kommer att bo där om ett par veckor!”
Jamal var en av mina närmsta vänner hemma i Bradford, vi hade känt varandra sedan barnsben. Han var bland de roligaste personerna som jag någonsin mött, vilket jag uppskattade, humor var inte mycket som fanns hemma.
Faktumet att han var en adopterad britt med asiatiska föräldrar gjorde honom ännu mer humoristisk för att, som han påpekade, var det just det som utgjorde hans humor.
Jag lade mobilen på mitt skrivbord och lade mig tillbaka på sängen för att kunna sova. Jag föll in i sömn ganska snabbt, inte förvånade då jag och mamma varit på en åtta timmars lång bilresa för att komma fram hit.
Jag vaknade av att mamma satt vid sängkanten och petade på min rygg för att väcka mig.
”mmhhmmm...ööhm, mamma sluta petas” mumlade jag medan jag flyttade längre ifrån henne.
”Du kommer ju aldrig kunna somna senare ifall du sover nu, kom igen, vakna upp så kan vi äta middag.” sa hon lugnt. Jag vände mig om och sträckte lite på mig innan jag mötte hennes blick.
”Kommer det här typ bli någon form av återgäldnings middag som smakar jättegott bara för att du inte vill känna dig skyldig över det faktum att du tvingade mig hit?” frågade jag skämtsamt och satte mig upp.
”Njaa...vad skulle du tycka ifall jag sa att det var det?” sa mamma och höjde på ena ögonbrynet.
”Då skulle nog jag bara vara glad över att du lagat god mat överhuvudtaget oavsett orsak” svarade jag helt ärligt och började röra mig ner mot köket vars destination jag inte hade någon aning om. Mamma dök upp bakom mig och tog tag i mina axlar och förde mig till köket. Jag spärrade upp ögonen när jag fick se på middagsbordet.
”Wow mamma, du har slagit på stort ser jag.” sa jag medan jag rusade fram mot bordet och satte mig ner på en stol.
”Det här var väl mysigt” sa mamma efter att jag hade tagit min tredje portion med mat och fortfarande höll på att glufsa i mig maten som om det vore den första. ”mfaten fhärr ghättegod” sa jag med munnen full av mat.
”Tugga, svälj och sedan kan du få prata” sa mamma moderligt. Jag svalde.
”Jag sa att maten var god!” upprepade jag och blev belåten över att min kommentar gjorde mamma tio gånger så glad.
”Betyder det här att din ilska gentemot mig för att jag fick med dig hit officiellt är över?” sa mamma hoppfullt.
”Nahh.. jag skulle nog inte överdriva och säga att det är över.” svarade jag lekfullt. ”Jag är ju en ungdom, det är min skyldighet att säga att du förstör mitt liv minst en gång i veckan. Men för den här veckan så kan du anse dig själv vara befriad från min ilska” fortsatte jag och återgick sedan till att äta. Mamma skrattade och skakade på huvudet innan hon fortsatte prata.
”Så hur känns det inför skolan imorgon? Du är väl medveten om att du måste ha skoluniform eller hur?” Jag tittade upp från maten.
”På tal om skoluniform, påminn mig igen, varför ska jag gå i en pojkskola?” sa jag ännu en gång med mat i munnen.
”Det är inte vilken skola som helst, vet du hur jag fick kämpa för att få in dig på denna skola?” sa hon och tittade oförstående på mig. ”Du borde vara glad, du kommer hitta en massa kompisar som säkert delar samma intressen som dig!” följde hon efter och ställde sig upp för att lägga sin tallrik i diskhon.
”Jaja, när börjar jag?” frågade jag
”Klockan nio imorgon, se till att vakna i tid, och ha på dig uniformen.” svarade hon och kom tillbaka till bordet och gav mig en puss på pannan innan hon gick ut i vardagsrummet
”God natt” ropade jag till henne när jag ätit klart. Jag rörde mig mot mitt rum och kastade mig återigen på sängen för att få en god natts sömn.
Dåså, då var det första officiella kapitlet uppe. Jag vet att det går lite trögt nu i början men det blir bättre :). Lämna gärna en kommentar eller två. ;)
Prolog - Four minutes of pain
Jag låg ihopkrupen på den kalla, blöta marken, med handen mot magen. Smärtan var nästintill outhärdlig. Jag grymtade till och förde handen mot ansiktet så att jag kunde betrakta den. Den var som jag hade trott, täckt av blod. Jag tog ett djupt andetag och gjorde ett försök till att sätta mig upp. Jag lutade mig mot väggen och slog genast armarna om min kropp för att värma mig själv. ”Inte så kaxig nu längre eller hur? Håll dig till din egen sort, parasit.” De sista orden jag hade hört innan allt blev svart ekade i mitt huvud.
Jag andades ännu en gång in den kalla luften och började darra av kylan som spreds sig. Jag mindes inte så mycket av det som hänt tidigare, men jag kunde känna den avlägsna känslan av sparkar mot mina revben. Jag såg mig omkring i den mörka gränd som jag satt i och försökte frenetiskt komma på vad som hade hänt. Jag förde mina händer mot huvudet och lade mina fingrar mot tinningarna medan jag gungade mig själv fram och tillbaka. ”Ursäkta...?”
Jag vände mig genast mot det hållet jag hade hört den lena stämman ifrån. ”Hallå?” ropade jag åt samma håll. ”Är det någon där?” Jag kisade med ögonen för att kunna se bättre. Inget svar. Jag lät min blick ännu en gång flacka runt den mörka gränden innan jag försiktigt lutade mig bakåt och blundade.
***
Tidigare
Jag gick med snabba steg mot tunnelbanestationen för att kunna hinna med tåget. Gatorna i London såhär dags var alltid fulla, men till min förvåning så var det tomt idag. Jag hade aldrig förstått varför folk var så envisa med att stanna hemma på helgdagar, visst det var jul, so what? Varför skulle man stanna hemma för det? Jag skakade på huvudet medan jag fortsatte gå mot tunnelbanan. Jag drog min jacka tätare omkring min kropp och satte på mig min luva för att jag idiotiskt nog hade lyckats glömma min mössa hemma. Jag tog ut mobilen och såg på klockan. 00.03, visade skärmen.
”Shit” utbrast jag medan jag ökade takten som jag gick i. Tåget skulle gå vid tio över och ifall jag gick i den här takten skulle jag aldrig hinna. Jag stoppade snabbt tillbaka mobilen i fickan och började jogga.
Jag svängde av den vanliga trottoaren och började springa på bilvägen med snabba steg, jag kollade noga runt för att undvika att bli påkörd av en bil. Så småningom var jag framme vid ingången till tunnelbanestationen. Jag rörde mig i riktning mot den, och tittade upp för att se vad som stod på tidtabellen. Mitt ansikte pryddes av ett stolt leende när jag såg vad som stod. ”Tåget lämnar om 4 minuter.” Jag gick längs med den tomma perrongen och kom till slutet av den.
Plötsligt kände jag hur en kall luft drog igenom hela perrongen och jag vände min blick mot den närmaste ingången som precis öppnats. Livliga röster hördes, och runt fem personer klev in. Av alla ansikten var det ett som drog min uppmärksamhet till sig. Jag låste blicken med hans och stirrade på honom i vad som kändes som en evighet. Jag spände min käke och lät mina händer som jag hade i knytnävar falla längs min kropp. Min blick besvarades med en lika kall blick tillbaka.
Utan att jag lagt märke till det hade vi båda rört oss mot varandra, och nu stod vi med en meters avstånd mellan oss. Båda med mord i blicken. ”Så.....” inledde han ”vad gör ett slödder som du ute på Londons fina gator?” Hans kalla ansiktsuttryck övergick till ett överlägset flin. ”Ja du, frågan du istället borde ställa dig är ifall mamma inte blir lite orolig över att hennes lilla gosse är ute så sent.” kontrade jag. Hans blick smalnade och jag lät mitt leende växa sig allt större då jag förstod att han hade träffats av mina ord. ”Tala om min mamma en gång till” väste han fram mellan sammanbitna tänder. ”Eller vadå?” snäste jag ”Kommer pappa att betala mina föräldrar så att de överger mig? Newsflash pojken, inte alla är besatta av pengar”. Jag tog ett steg närmare honom och såg honom i ögonen. Jag såg hur något blixtrade till i de och med ens försvann avståndet mellan oss och hans knytnäve träffade mig rakt över ansiktet. Som en ren reflex förde jag handen mot mitt ansikte och torkade av mig blodet som börjat rinna från min näsa. ”Du gjorde precis inte vad jag tror att du gjorde” sa jag ilsket. ”Jag tror att jag precis gjorde det” sa han med sitt ökända flin fastklistrat på ansiktet igen. Jag rätade på mig och började röra mig mot honom, fast besluten att torka bort det flinet från hans ansikte på samma sätt som jag torkat bort blodet från mitt.
Snart dags!
Hej,
Som ni kanske förstår har jag tänkt skriva en novell på denna blogg. Jag vill först och främst förklara lite innan jag tar mig an uppgiften att publicera novellen.
Denna novell utspelar sig på platser som i verkligheten existerar,dock är personerna i novellen (med undantag från 1D medlemmarna) påhittade. En beskrivning av novellen finns på höger sida över menyn. Jag vill självklart också meddela att novellen kommer handla om mycket mer än endast det som nämns i beskrivningen. Denna novell heter ''Inbetweener'' och kommer publiceras inom kort.
Stay tuned ;)
// NJM.
