Veckorna efter ”golf-incidenten” som jag nu valt att kalla den, gick mycket snabbare än vanligt, efter att jag i ett par dagar gått till skolan en halvtimme tidigare hade jag förstått att Harry inte ville ha med mig att göra längre.

Under lektions tid undvek han min blick, på rasterna var det som om jag inte fanns och den enda sorts bekräftelse jag fick för att bevisa att så inte var fallet var gångerna då Louis viskade något i Harrys öra och såg på mig med ett flin, som sedan följdes av en nervös blick från Harry som, som sagt undvek att se mig i ögonen.

”Ni har redan gjort ett stort arbete denna termin, men som ni kanske redan vet så är det här året bland de tuffaste åren ni kommer ha under er skolgång. Så utan vidare tillägg vill jag presentera det ni ska arbeta med de kommande veckorna. Ni ska alla jobba i grupper, som jag delat in er i” Han tog en dramatisk paus, som för att se ifall någon av eleverna hade något att säga till om just den biten. ”Ni förväntas att arbeta under skoltid men även utanför. Båda parterna i gruppen ska tillföra lika mycket till arbetet och i slutet av perioden ska alla grupper kort framföra deras arbete till resten av klassen.” Vid det här laget hade han nått fram till sitt bord. Han satte sig ner och tog av sig glasögonen som han satte på skrivbordet.

”Dåså, varför sitter ni kvar här?” Klassen såg oförstående på läraren och försökte förstå vad han menade.

”Lektionen slutar inte förens om en halvtimme Sir.” sa en kille någonstans längst fram.

”Jag ser vad du menar Herr Brown, men jag antar att du och dina klasskamrater är väldigt nyfikna över vilka era partners kommer vara, och det såväl som arbetet ni kommer jobba inom står på anslagstavlan. Så återigen varför sitter ni kvar här?” så snabbt som han yttrat de orden hördes ljudet av stolar som drogs utmed golvet, elevmassan rusade mot dörren och tillslut stod hela klassen vid anslagstavlan i den stora korridoren.

”Yes! Vi är i samma grupp Jeremy!” utbrast en kille som jag kände igen som Richard Stuart.

”Man skulle kunna tro att Stuart har en förälskelse på Brown så som han håller på” viskade någon i mitt öra. Jag vände mig snabbt om och möttes av en leende Niall.

”Hah, jo, men jag tror nog det lutar mer åt bromance hållet. Tycker inte du att vi borde vara likadana?” sa jag och rufsade till hans hår.

”Mannen! Rör. Aldrig. Håret” Han fixade till sin frissa och fick tillbaka leendet på läpparna. ”Så... vem jobbar du med?” frågade han och försökte tränga sig genom folkmassan.

”Jag har ingen som helst aning, man ser ju knappt något här.” sa jag och följde efter honom. Fler utrop hördes och folk verkade hamna i grupper som de faktiskt var mer än nöjda med. Så småningom var både jag och Niall längst fram och jag följde mitt finger längst pappret för att hitta mitt namn. Jag stannade upp när jag såg Nialls namn.

Niall Horan-Liam Payne- Valfri fördjupning inom fysiologi

”Eyy, Niall, du jobbar med Liam” sa jag och drog hans uppmärksamhet till mig.

”Oh! Vart?” frågade han och tittade snabbt på vart mitt finger var.

”Sweet! Valfritt? Det här måste Liam få höra!” Han vände på klacken och började gå bort från tavlan.

Jag vände mig tillbaka till pappret och fortsatte föra mitt finger längst pappret när jag stannade upp vid mitt namn. Jag blinkade ett par gånger för att försäkra mig om att jag sett rätt. Vilket jag självklart hade, jädrans tur.

Zayn Malik-Harry Styles- Användning av droger inom sporter.

Jag vände mig om från anslagstavlan med en suck förde en hand mot pannan.

”Jag måste seriöst ha världens sämsta tur.” muttrade jag på väg till klassrummet.

Jag var precis framme vid dörren när ett par röster fick mig att stanna till.

”Men du kan helt ärligt inte vilja vara i samma grupp som honom?”  Sa rösten som garanterat tillhörde Louis.

”Nej, men......man kan ju inte hålla på att ändra, arbetet är alldeles för viktigt, och förresten så har jag ingen giltig orsak för att byta.” Harrys röst lät osäker när han försökte övertala Louis.

”Ingen giltig orsak?! Jag ska ge dig en giltig orsak, den...den snorvalpen är just det, en snorvalp som hänger efter de där idioterna.”

Mina händer knöts genast i knytnävar och jag spände mina käkar i respons till det han sagt.

Andas Zayn, räkna till tio, vad du än tänker göra, han är inte värt det. Försökte jag intala mig själv.

”Louis.” Andades Harry ut. ”Du vet lika bra som jag att det, hur sant det än är, inte är en giltig orsak för att byta.”

Jag rynkade på pannan och försökte förstå vad han menade med det. Harry kallade dig precis för en snorvalp, tanken flöt upp och jag fick anstränga mig för att inte klampa in i klassrummet just då och ge båda en smäll på käften. Louis gav ifrån sig en suck och verkade ge med sig.

”Jag antar att du har rätt.” sa han sedan och jag hörde hur båda började ställa sig upp från stolarna de satt på. Jag hörde hur deras fotsteg närmade sig dörren och jag gjorde det enda jag kunde komma på i det ögonblicket.

Jag öppnade dörren, lite hårdare än vad jag menat och klev in i klassrummet.

”Ouch!” Louis tog sig för näsan och föll ner mot golvet.  Jag spärrade upp ögonen i chock och böjde mig ner utan att tänka mig för.

”Shit, förlåt, jag hade inte menat att........” jag rabblade upp en massa ursäkter men avbröts av att han ställde sig upp med en sån fart att han nästan tappade balansen. Han stödde sig på bordet bredvid honom och såg på mig med smalnade ögon.

”Du gjorde det här!” Han pekade på hans näsa som börjat blöda.

”Det var inte meningen, jag hade ingen aning om att du stod vid dörren!” sa jag och försökte trycka undan känslan av skadeglädje som kommit upp så snabbt som chocken lagt sig.

”Inte meningen?!” Han hade börjat skrika och rörde sig mot mig.

”Louis, ta det lugnt, vi kanske borde ta dig till skolsystern?” Harry tog tag i Louis tröjärm och höll honom tillbaka.

”Harry. Släpp mig. Nu.” Hans röst hade ett konstigt lugn över sig och det gjorde det hela tio gånger värre.

”Lyssna Louis, det var inte meningen, och jag har ingen som helst lust att tjafsa. Jag sa förlåt, kan du inte bara släppa det?” Jag höll upp händerna för att visa att jag menade vad jag sa, jag hade verkligen ingen lust att vara i bråk. Det var något jag undvikit så snabbt som jag flyttat hit. Mamma skulle inte gillat att jag föll i samma mönster som jag hade hemma i Bradford.

”Tjafsa?” Louis hånlog, ryckte sin arm ifrån Harry och fortsatte röra sig mot mig. ”Tjafsa är det minsta jag kommer göra med dig din värdelösa lilla skit.”

Min kropp reagerade som den hade gjort som så många gånger tidigare och jag rörde mig för att möta honom halvvägs.

”Tomlinson. Rör honom och vi kommer personligen se till att du ångrar din existens.” Louis blick flög mot dörren och smalnade om möjligt ännu mer.

”Tro mig Tomlinson, utan dina grabbar här blir det här en enkel match.” Jag vände mig mot dörren och där stod som väntat både Niall och Liam.