Vårt lilla äventyr avslutades abrupt när Louis dragit iväg med sin bil. Alice hade snabbt lämnat det lilla frampressade samtalet vi försökt få till och gick efter Louis, men han hade kort avvisat henne och stuckit iväg.

Alice vände sig om och mötte Harry med sin blick.

”Vad hände?” frågade hon ”Och våga inte ljuga Harold.” Hennes ton var stel och hon hade korsat armarna över bröstet.

”Eh....” han kliade sig nervöst i bakhuvudet och såg upp på henne med tvistade känslor. ”Jag tror inte det går att förklara så lätt, det är komplicerat.” sa han och verkade vara lättad över att ha kommit fram med ett svar.

”Jag gillar komplicerat. Ut med det.” Hon verkade fast besluten om att få ett svar. ”Det är en lång historia Allie, kan vi inte ta det en annan gång?” Han såg vädjande på henne och hans ögon bad om att få hållas ifrån allt som pågick.

Hon gav upp och gav ifrån sig en suck.

”Har ni någon aning om hur vi ska ta oss hem? Han stack iväg med bilen ifall jag minns rätt.” Min röst var den enda som hördes på den tomma golfbanan. Och som väntat möttes den av tystnad.

”Bara något som jag la märke till.” Lade jag till snabbt när jag insåg att jag inte skulle få ett svar på min tidigare fråga.

”Och här stod jag och trodde att bilen fortfarande var kvar, snygg upptäckt Sherlock.” Alice gav mig en blick av projicerad ilska och skakade på huvudet.  ”Jag tar och ringer pappa så skickar han nog någon som kan hämta upp oss.” Hon fiskade upp mobilen och slog in ett nummer. Samtalet tog inte mer än en minut då det endast bestod av ett ”hej pappa, jag behöver skjuts hem.” och sedan en kort beskrivning på vart vi var.

-

Bilturen hem skulle kunna beskrivas med ett ord. Obehaglig. Stämningen var död, och den enda som pratade var Alice som gång på gång försökte ringa sin pojkvän som inte svarade, och istället satt hon där och muttrade obegripliga saker i mobilen.

Inte ens Harry som tidigare gjort sitt bästa för att undvika ett liknande scenario försökte lätta upp stämningen.

När bilen stannat utanför mitt hus vinkade jag glatt hejdå till de båda men fick bara ett svar tillbaka då Alice vägrat att möta min blick. Dagen var enkelt sagt misslyckad och jag hade inga som helst planer på att avsluta den på annat sätt, tydligen hade några andra planer på det.

”Malik!” Jag svängde runt och såg två bekanta figurer röra sig mot mig där jag gick på trottoaren.

”Oh, Liam, Niall?.....vad gör ni här?” Jag rynkade på ögonbrynen och undrade hur båda fått tag på min adress.

”Mannen, det är nog vi som borde undra vad du gör här. Vi har all anledning till att vara här för vi bor här.” Niall rättade till sin keps och nickade instämmande till det Liam sagt.

”Ni kan inte bo här, sist jag checkade så bodde vi inte grannar och jag bor precis d.......” Jag tittade mot riktningen jag pekade mot och förstod att huset som jag stod framför inte alls var mitt. ”Shit.” andades jag. ”Jag måste gått vilse, jag kan svära på att jag för en sekund sen stod utanför mitt hem!” Jag försökte hålla paniken ifrån min röst. Hur fan hade jag kommit hit, och speciellt utan att ha vetat om det?

”Det är lugnt, samma sak har hänt mig flera gånger. Du tänkte bara på annat medan du gick. Det är ingen big deal.” Niall ryckte obekymrat på axlarna.

”Det är en Big deal mannen. Ena sekunden kliver jag ur bilen och helt plötsligt står jag på en okänd gata.” Mina händer gestikulerade stort medan jag pratade. ”Alltså jag menar, jag vet inte ens hur jag ska komma hem!” avslutade jag och gick mot närmaste bänk där jag snabbt sjönk ihop.

”ehh....Drama queen much?” Liam gav mig en klapp på ryggen.

Jag blängde mot honom. ”Äh, håll käften, jag har all anledning till att överdriva. Jag är helt slutkörd.”

Både Liam och Niall höjde förvånat på sina ögonbryn över min plötsliga förändring i beteende.

”Och vad har du gjort idag som är åh, så slutkörande?” Frågade Niall och satte sig bredvid mig på bänken. Jag satte ansiktet i händerna och lutade mina armbågar på mina knän.

”Jag vill inte ens prata om det, jag fattar inte varför jag gick. Jag visste att det skulle bli stelt med Louis och allt men jag slösade fan en hel dag med den skiten, sen sticker han iväg med bilen? Och lämnar mig med Harry och hans flickvän med humörsvängningar..........” Jag slutade prata när jag insåg att jag babblat på allt för mycket och att både Liam och Niall hade blivit alldeles stela i sin hållning.

Jag tittade upp ur mina händer och såg på dem och väntade i ett bra tag på någon respons som inte kom.

”Jah.....” försökte jag men avbröts genast av en våg av skratt.

”D...du blev lämnad med Styles och Alice?” Liam hade omedelbart svårt att stå upp, han lade båda händerna på bänkens huvud och lutade sig mot den medan han skrattade lungorna av sig. ”Lämnad av Tomlinson?”

Jag såg misstroget på honom och misslyckades i att förstå vad som var roligt med situationen.

”Ja Liam, det var precis det jag sa...” sa jag barskt. Och återigen fann jag mig själv blänga på honom.

”Fö...förlåt. Det är bara det att jag inte vet ifall jag ska skratta ihjäl mig eller om jag ska vara riktigt sur.“ Han torkade bort ett par fallna tårar med baksidan av handen och tog ett par djupa andetag. ”Så. Inget mera skratt.” sade han sedan och satte sig på andra sidan av mig på bänken.

Jag vände mig bort från honom och såg granskande på Niall som verkade ha en motsatt reaktion till vad hans vän hade.

”Ska du inte du också skratta?” sa jag trött och försökte få honom att prata.

”Inget att skratta över.” svarade han kort och bekymmerslöst. Jag pekade på Niall och tittade ännu en gång på Liam.

”Ser du? Det är så här du skulle reagerat och inte hålla på och skratta mig i ansiktet.”

Liam gav ifrån sig en axelryckning och såg bort mot Niall som satt och betraktade oss båda med ett flin.

”Du Zayn....” Inledde han. ”Du vet, ifall du ska hänga med oss så borde du veta en sak.” Han tittade på Liam som att han ville konfirmera något och sedan var hans blick återigen på mig.  

”Ska hänga med er? Jag trodde redan det var det jag gjorde.” sa jag förvirrat.

”Se de senaste veckorna som du varit med oss som en prövotid.” Han hade en saklig ton och talade som om det vore ett möte.

”Jag tror inte att jag riktigt förstår.” Jag rättade till mig på bänken och gjorde mig redo för ett långt samtal med grabbarna. Och det skulle jag garanterat få.

”Låt mig förklara......” Började Niall.

---

Här kommer ännu ett kapitel! Hoppas ni gillar det, nu börjar det hända saker! :) Glöm inte att kommentera ;P

//NJM