”Så vad ska vi göra nu då?” frågade den blonda av dem medan de gick mot utgången av skolan.

”Grabbar, jag tror inte jag kan hänga idag.”

”Lou, du har knappt varit med oss utanför skolan i flera veckor nu.” De tre pojkarna såg på sin vän med besvikelse i ögonen.

”Jag vet.” Svarade Louis uppgivet. ”Men ni vet hur det är, Alex och Gabe ska introducera mig till resten av gänget! Fatta, jag kommer vara den yngsta medlemmen, ingen kommer någonsin mucka med oss ifall jag är med de, det vet ni väl?” försökte han förklara.

”Du vet att vi förstår, det är bara det att det känns som att du undviker oss. Vi vet att du hänger med dem, men du kan ju knappast vara med dem konstant så länge du inte har skola.”

”Jag måste nog hålla med Liam den här gången Lou, du måste börja prioritera. Vi förstår att både Gabe och Alex har stora planer-” här gjorde den blonda pojken citattecken i luften ”- för dig men det betyder väl inte att du ska strunta i dina bästa vänner?”

Louis spände ögonen i Niall och stannade abrupt.

”Tala inte om för mig vad jag ska göra.” sa han kort.

”Om ni nu ursäktar mig, så har jag någonstans jag ska vara.” och med det så gick han iväg med bestämda steg och lämnade de tre pojkarna chockade vid skolutgången.

   -

”Grabbar, jag är riktigt ledsen för att jag är sen, jag stack så snabbt jag kunde.” Louis stannade framför sina vänner och böjde sig ner, tog sig för knäna och andades tungt.

”Det är lugnt Lou, det var inte så att vi förväntade oss att du skulle komma i tid.” Sa Harry och började ta sina papper från bordet och stoppa de i väskan.

”Äh, komigen grabbar, det där är inte rättvist, jag var tvungen att........”

”Hänga med Gabe och Alex? Vi vet. Den ursäkten börjar bli lite gammal, ifall du inte vill hänga med oss, säg det bara.” Liam följde Harrys exempel och började plocka undan.

”Sluta bete er som barn, ni vet att det inte är så!” Louis röst höjdes en aning och fick meningen att låta mer som en förolämpning än vad som var menat.

”Jaha, så vi är barnsliga också? Inte undra på, det var senast igår som vi var jävla idioter” citerade Niall och kastade sin ryggsäck över ryggen.

”Komigen grabbar, vi går.” sa han sedan och gick iväg med Liam och Harry i släptåg.

-

”Alex.....” Sa Louis skräckslaget. ”Du vet ju att de är mina vänner!” Han såg förfärat på den äldre pojken.

”Regler är regler, ifall du vill platsa här, måste du visa att du platsar här. Det här är ingen liten församling för småbarn som hänger runt med avskum som knappt har råd att bo i ett anständigt hem.”

”Men....men, de går ju på Harrow, det måste betyda något?” Louis visste att hans försök var förgäves.

”Du vet bättre än jag att de kom in med hjälp av stipendium och inte för att de hade råd.  Och efter hur de har behandlat dig tror jag inte ens att de kvalificerar som dina vänner-” Louis tänkte tillbaka på den senaste tiden, hur hans vänner dragit sig undan, hur Niall blivit den inofficiella ledaren hos dem, rollen som egentligen var hans. ”- Så ifall det var allt......” han vände sig om för att ta ut något ur kylskåpet. ”Så tror jag att du kan ta och sätta igång.”

-

”Harry, du vet att jag inte hade något annat val?!” Försökte Louis övertala sin vän.

”Louis, det var fel och det vet du. Du kunde gjort det på ett annat sätt!” Han drog en hand genom håret och skakade på huvudet. ”Jag kan inte fatta att du gjorde det.” muttrade han.

”Harry...” Sa Louis utan någon som helst förklaring till sitt tidigare beteende.

”Inte nu, jag....jag behöver tänka.” Harry vände sig om och gick därifrån.

Den lämnade pojken tog upp sin mobil och ringde det första numret han kom på.

”Jag gjorde det.” sa han med en skakig röst.

”Bra, jag antar att du kan komma hem till mig ifall du vill.” sa personen i den andra änden av telefonen.

”Jag kommer.” svarade Louis och lade på.

-

Harry satt vid sidan av sjukhussängen och väntade på att hans vän skulle vakna.

”Jag är så ledsen...” sa han med en röst som var på gränsen till att bryta.

Den brunhåriga pojken på sjukhussängen öppnade försiktigt upp ögonen.

”Var...inte....ledsen”  svarade han med en raspig röst. Harry hoppade till av förvåning och sprang genast ut till sjukhus korridoren.

”Han har vaknat!” skrek han ut och sprang sedan snabbt in tillbaka till rummet.

 

En stund senare, efter att sjuksköterskorna gjort det de skulle göra och efter att Harry ringt Niall och berättat att deras vän vaknat så gick båda pojkarna in till rummet där han låg med ett leende på hans svullna ansikte.

”Hur mår du?” frågade Liam när hans ögon fick syn på Niall.

”Det här?” frågade Niall och pekade på det sydda såret som löpte tvärs över hans arm. ”Mannen, det är du som varit helt borta i tre dagar och du undrar hur jag mår?” Niall satte sig vid en av stolarna bredvid sängen. ”Jag mår bra. Hur mår du?” sa han.

”Jag mår skit, känns lite som att elefanter har kört step-dans på min skalle. Men annars......helt ok” skämtade han och både Niall och Harry verkade vara lättade över att han mådde tillräckligt bra för att skämta.

”Hur är det med dig?” frågade Liam med en blick på Harry.

”Jag mår bra, ingen skada skedd. Bara lite trött, jag bestämde mig för att prata med Lou.....”

”Stopp.” sa Niall mellan sammanbitna tänder. ”Våga inte säga hans namn....jag...jag..” han lämnade meningen oavslutad men den klara meningen låg i luften.

”Det är nog bäst att vi börjar gå.” sa Niall kort och ställde sig upp. ”Dina föräldrar kommer nog vilken sekund som helst.”

-

”Harry, vi har varit vänner sedan barnsben, du....du tänker väl inte ge upp på vår vänskap nu?” Louis kunde likaväl talat med döva öron för Harry svarade med samma svar varje gång han sade något.

”Du kunde ha gjort det på ett annat sätt Louis.”

”Det här sättet var det mest effektiva...” även när han sa det kändes det inte rätt. Skammen och skuldkänslorna åt honom inifrån och han försökte om och om igen intala sig själv om att det här sättet var det enda sättet han kunde lyckas på.

”Louis! Det här är våra vänner vi talar om! Hur idiotisk kunde du vara? Jag förstår att vi kanske inte varit de bästa av vänner på senaste tiden men hur FAN kunde du göra något sånt?” Louis ryckte till av Harrys plötsliga anfall av vrede.

”Jag....jag...” Louis hade inget svar. Hans tankar var åt alla håll, han hade varit den ursprungliga orsaken till att hans vänner låg på sjukhus, även om det i detta fall inte var hans syfte, saker hade gått alldeles för långt när allt väl satt igång.

-

---

Ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen, låt oss säga att det varit mycket plugg på senaste tiden ;)