Chapter 7 - Clap your hands in order to eliminate the awkwardness
”Glöm inte att vi ses idag! Vi kommer förbi dig om 1 timme!” meddelandet var från Harry och jag knappade snabbt in ett svar.
”Så dåligt minne har jag inte :P. Jag ser till att vara redo då.” minuten senare lös skärmen på min mobil igen.
”hahah, jo det har du.” jag skrattade åt meddelandet innan jag lade tillbaka mobilen på skrivbordet och gjorde mig redo.
-
Jag satt vid matbordet och åt frukost när det plingade på dörren. Mamma hade gått iväg till jobbet tidigt imorse, så jag var tvungen att öppna dörren med tallriken i ena handen och mat i munnen.
”Heeeeeej?” Harry tittade på mig med en förvånad blick då tallriken i min hand började vingla och jag höll på att tappa den.
”Oh, den tar jag.” sa Harry innan det hann inträffa och tog tallriken ifrån mig. ”Tack.” pustade jag ut. ”Det är bara att komma in” jag nickade menande mot vardagsrummet samtidigt som jag vände mig om och själv gick dit. Jag tog tallriken från Harry och sprang med den till köket innan jag kom tillbaka till vardagsrummet och hittade Harry utslagen på soffan.
”Jaha, någon känner sig hemmastadd.” sa jag skämtsamt. Han slog direkt upp ögonlocken och såg upp på mig med en förvirrad blick som sedan snabbt övergick till hans vanliga glada.
”Känner mig en aning trött bara, förresten så är det svårt att inte känna sig hemmastadd här. Se på det bara!-” han slog ut med armarna. ”-Jag önskar jag bodde såhär.” Jag skrattade och höll med det var svårt att tycka att det här stället inte gav en känsla av att vara hemma.
”Det påminner faktiskt ganska mycket om huset vi bodde i innan vi flyttade hit.” sa jag och satte mig på soffan bredvid den han låg på. Harry satte sig tillrätta på soffan och drog snabbt handen genom håret innan han skaka lite på huvudet för att få luggen på plats.
”Coolt, då antar jag att din mamma designat allt det här?” Jag nickade som svar innan jag ställde min fråga.
”Ditt hus måste typ vara tio gånger så stort som det här. Är typ inte alla på Harrow rika snobbar?” sa jag utan att tänka mig för. Harry verkade dock inte ha så mycket emot mitt sätt att uttrycka mig.
”Tio gånger skulle nog vara en grov överdrift, men ja, jag bor stort, och det gör de flesta på Harrow också, men-” Harry höll upp ett finger som om han försökte säga emot sig själv. ”-de husen ger inte känslan ett hem ska ge, för de är endast hus, och detta är ett hem. Förstår du vad jag menar?” jag nickade oförstående på huvudet.
”Du förstod inte vad jag menade eller hur?” skrattade Harry
”Har faktiskt ingen aning om vad du babblar om.” svarade jag.
Han skakade lätt på huvudet och gav samtidigt ifrån sig ett livfullt skratt.
”Jag antar att det betyder att vi borde börja röra på oss, Louis kommer vilken stund som helst!” Han ställde sig upp och jag gjorde detsamma och som på beställning rullade en Rolls Royce in på avfarten sekunden vi kom ut.
Jag såg på bilen med öppen mun och var så inne i att kolla på bilen att jag inte insett att både Louis och personen som var med honom i bilen hade hunnit kliva ut och nu på väg mot oss.
Jag såg mot tjejen som gick bredvid Louis och jag kunde inte annat än tänka på att hon på något sätt såg bekant ut. Sättet det röda håret flög med vinden, hennes blåa genomträngande ögon som borrade sig in i mina, hennes ansikte som speglade vänlighet och oskyldighet men kläderna som speglade raka motsatsen. Vem var hon?
”Louis, Alice!” Harry sprang fram och omfamnade flickan i en varm kram innan han släppte taget om henne för att sedan formellt skaka handen med Louis. ”Du måste träffa någon Allie.” Harry tog tag i tjejens hand och drog med henne till mig. Jag såg bort mot Louis och gav honom en lätt nickning och ett varmt leende som hälsning och han besvarade det med att höja handen en aning. Hans ansikte var en hård mask, och han verkade störas av något.
”Ok,” inledde Harry. ”-Alice, det här är Zayn. Zayn det här är Alice.” Han gestikulerade mellan oss som tecken på att vi skulle hälsa. Jag gick osäkert in för en kram i samma sekund som Alice sträckte fram handen, jag formaterade snabbt om ställning och siktade in på att skaka hand när Alice motvilligt öppnade upp famnen för en kram. Jag gav upp, kliade mig frustrerat i nacken och mumlade fram ett hej.
”Hej på dig också.” sa Alice med ett frampressat leende innan hon gick tillbaka till Louis som instinktivt lade en arm om hennes axlar.
”Dåså, jag antar att vi borde gå nu.” Harry klappade sina händer och väckte oss alla ur den obekväma situationen vi just befunnit oss i.
-
”Louis, det här är en riktigt maffig bil.” sade jag när vi satt oss i bilen och den obekväma tystnaden ännu en gång börjat krypa fram som ett moln över oss. Jag började sakta men säkert ångra att jag tackat ja till att komma.
”Tack, jag fick den av min pappa när jag fyllde 17, jag har alltid gillat bilar.” svarade han, och av någon konstig orsak kände jag mig lättad över att ha fått ett svar.
”Oh, äger din pappa flera bilar då?” spann jag på.
”Ja, en hel massa, det skulle ta hela resan att tala om varenda bil” sa han och flinade mot mig i backspegeln.
”Då antar jag att det är det vi ska prata om under hela resan.” svarade jag tillbaka med ett likadant flin på ansiktet samtidigt som jag lutade mig bakåt.
-
Han hade inte överdrivit när han sagt att det skulle ta hela resan att tala om varenda bil. Det var till och med, enligt honom då, fler bilar kvar att berätta om när vi var framme.
”Lou, sluta prata om bilar” bad Alice lite tyst.
”Håller med Allie där. Ni har pratat om bilar hela vägen hit, jag tycker att det får räcka” och med det klev Harry ut ur bilen och jag följde hans ledning.
Jag såg mig omkring.
”Ah, golf....” sa jag och tittade på Harry som stod framför mig och väntade på respons.
”Jag hoppas att du gillar det, för du ska få stryk ute på plan.”
-
”Seriöst, ni måste typ ha vetat att jag suger på det här.” sa jag efter att jag missat samma hål ett flertal gånger.
”Ja, det är klart, för vi har ju letat upp den informationen och lagt all vår tid på det.” sa Louis med en irritation som förvånade mig. Jag vände mig frågande mot honom och fick ett flin som svar. Min förvåning dröjde sig kvar och jag försökte förstå vad det var som fick honom att bete sig på det sättet som han gjorde.
Harry harklade sig och klappade händerna, han verkade göra det ganska ofta när stämningen blev obekväm hade jag märkt.
”Ja, ehm...ska vi fortsätta?” osäkerheten i hans röst gick inte att missta.
Jag skakade enkelt på huvudet och lyfte upp händerna som att jag hade gett upp. ”Jag lägger nog av, det här är inte min sport. Jag tar och sätter mig.” Jag gick iväg mot en närliggande bänk där jag satte mig och stödde mina armbågar mot låren med huvudet i händerna och såg mot de tre spelande personerna.
Försiktigt började mina tankar på spelet och personerna framför mig förutom en krypa iväg, Louis.
Jag såg tillbaka på hur veckan sedan jag börjat hade varit, morgnarna med Harry, resten av skoldagarna med Liam och Niall och insåg att all sorts muntlig interaktion mellan mig och Louis hade på något sätt blivit framtvingad av Harry, och det slutade alltid upp med att Louis satte stopp för det hela med att ge ett slutgiltigt svar eller uttalande.
”Är det ok ifall jag sitter här bredvid dig?” Jag väcktes ur mina tankar och tittade genast upp mot personen som stod framför mig
”Vadå?” frågade jag rent impulsivt.
”Får jag sitta där?” Alice pekade på platsen bredvid min.
I knappt en sekund mötte jag Louis blick, jag skakade på huvudet och vände mig till Alice igen innan jag svarade. ”Självklart, du behöver inte ens fråga!” sa jag högre än nödvändigt och klappade på platsen bredvid min. Jag kunde känna hur Louis blick dröjde sig kvar på oss, innan han med snabba och hårda steg gick mot Harry.
Chapter 6 - A trip down memory lane
Harrys POV
”Så imorse bjöd jag med honom till vårt lilla äventyr ute på golfbanan” förklarade jag för Louis. Han hade inte varit här tidigare idag, varför?
Det visste jag faktiskt inte. Han försökte förklara bort det med att han försovit sig, men jag visste bättre. Jag hade känt honom så länge jag kunde minnas, våra föräldrar hade alltid varit noga med att de kände till vilka vi umgicks med, och vi hade praktiskt taget blivit ihop-matchade till att vara bästa vänner. Inte för att jag någonsin skulle ha något emot det, men det kändes bara lite konstigt att de var så strikta med det hela.
Harry var noga med att akta dig för de där gangster människorna i din skola, gud förbjude, de skulle kunna ha vapen på sig. Jag skrattade lite åt minnet av vad mina föräldrar hade sagt för inte så länge sen.
”Vad är det som är så roligt” Louis såg på mig med en frågande blick.
”Inget, jag tänkte tillbaka bara” sa jag. Han himlade med ögonen och fortsatte ”Så du menar att du bjöd med den nya killen, att hänga med oss nu på helgen?” Han lät lite sur.
”Ja, det är ju inte så att det skulle kunna skada eller hur?” Han såg ner på sina händer och började fingra med sin mobil innan han tittade upp.
”Jag vet inte, jag får ingen bra känsla av det hela, jag tror inte att han är som oss.” Hans svar förvånade mig.
”Vad menar du med att han inte är som oss?” jag lade mitt huvud på sned och var genuint förvirrad.
”Jamen du förstår vad jag menar, han har bara varit här i två dagar och se vilka han redan hänger med, vi skulle lika gärna kunna bjuda med de också.” Han kastade upp händerna i luften och gav ifrån sig ett konstigt ljud som jag varken kunde förstå eller tolka.
”Ge honom en chans” sade jag lugnt. ”Du sade ju själv att ingen ny förtjänar att bli omhändertagen av de” jag sa det sista ordet med ett uns av avsky.
”Du har rätt” sa han och nickade. ”Men tro mig, om han visar sig vara som de, så kommer jag personligen göra något som är värre än faktumet att jag dejtar rektorns dotter kommer hindra mig ifrån att bli avstängd.” Jag gav ifrån mig ett skratt.
”Jag tror dig. Ska vi ta och börja skriva på den där uppsatsen då?” frågade jag och bytte ämne.
”Jag känner inte för det, jag ska nog be någon att avsluta den åt mig. Kan du inte göra det också så kan vi göra annat?”
Jag gav ifrån mig en mental suck och såg frågande på Louis, varför höll han på såhär? Visst, jag förstod, vi kunde. Hur det än gick i skolan skulle vi båda ändå ha garanterade högtuppsatta jobb på våra pappors företag. Men jag kände att jag för en gångs skull ville göra något själv och inte få det serverat på ett silverfat såsom jag fått det under hela mitt liv, skolan var något jag kunde styra över. Jag skakade lite på huvudet.
”Jag tror att jag gör den själv den här gången.” sade jag och ställde mig upp.
”Ska du hem?” frågade han innan jag hann gå iväg. Ännu en gång skakade jag på huvudet.
”Datasalen.” sa jag och med det gick jag in i skolbyggnaden. Jag möttes av samma skolkorridorer som jag mötts av de senaste tre åren. Jag såg mig omkring och försökte minnas min första dag här på Harrow.
”Oh Louis! Det här ska bli så kul!” jag hoppade av lycka. Som den naiva pojkspolingen jag var så trodde jag att de kommande fem åren skulle vara de bästa i mitt liv. Louis stod bredvid mig och även han lös av lycka. Han tog ett djupt andetag och verkade andas in skolluften.
”Ja det kommer det bli.” svarade han entusiastiskt. Vi gick med säkra steg mot skol aulan och möttes av ett enormt rum med en scen längst fram, de flesta hade redan kommit men platserna längst fram var tomma, både jag och Louis gick snabbt utan att säga något fram till de platserna och satte oss ner.
”Jag kan fortfarande inte fatta att vi är här’’, viskade jag till min vän. Han vände sig mot mig och log.
”dags att börja greppa det i så fall” sa han och vände sig sedan mot scenen. En man med ståtlig hållning började röra sig mot scenen. Han ställde sig framför oss och harklade sig.
”Ärade skolelever, det nya skolåret på Harrow tar sin start idag.” Hans röst, stadig och självsäker, ekade genom hela aulan, och allt tissel och tassel som tidigare ägt rum tystades abrupt.
”För alla er nya elever, som ni kanske redan väntar er så kommer de kommande fem åren inte vara en dans på rosor, ni kommer mötas av svårigheter i form av studier såväl som i form av anpassning till rutin och ny gemenskap. Men allt blir det ni gör det till. Ni kommer även att mötas av mycket annat. Ni kommer förhoppningsvis att utvecklas till vuxna män, det är sagt att man under dessa år som alla ni här är i utvecklas som mest.” Han lät sin blick fara runt hela rummet. ”Och vad gällande er tidigare elever, välkomna tillbaka till Harrow, det finns inte så mycket mer än så jag har att säga till er. Ni har, beroende på årskurs, varit här i olika antal år men ni har klarat det såhär långt, grattis.” han avbröt sig själv genom att klappa, eleverna gjorde detsamma, och jag vände mig om och såg att de flesta eleverna hade stolta leenden på läpparna, antagligen för att de kommit in på skolan eller att de kommit så långt i studierna. Jag kunde känna hur deras leenden smittade av sig och snart så var även mina smilband uppe.
”För sistaårseleverna väntar ett år fyllt av ändring, men även ett år fyllt av farväl”. Sistaårseleverna verkade bryta upp i skrik av eufori, applåderna dånade genom hela aulan och jag kunde inte låta bli att avundas känslan som de måste känna, att ha kommit så långt, att bara ha ett år kvar till att komma ut i världen, fanns det något bättre? Jag vände mig ännu en gång om igen. De som jag antog var sistaårselever satt med de största leendena på läpparna.
”Ja, jag förstår lyckan.” fortsatte mannen på scenen.
”Och som rektor här på Harrow School, vill jag nu dra igång med vår årliga tradition.” min blick var återigen tillbaka på scenen.
”Förstaårseleverna ska bli tilldelade en så kallad ”Shepherd” från sistaårseleverna som ska hjälpa er komma in i rutinerna på skolan under en period på två veckor, men som jag precis fått höra så är förstaårseleverna nästan dubbelt så många, så vi har ordnat så att varje sistaårselev kommer agera som Shepherd för två elever.” Han tog fram ett papper och harklade sig innan han satte på sig ett par glasögon.
”Samuel Grey, Shepherd till Timothy Hales och Allen Green” en kille någonstans på mitten raden ställde sig upp och lät sin blick leta efter förstaårseleverna som nu var hans, två pojkar ställde sig försiktigt upp och han vinkade fram de som tecken på att de skulle komma mot honom. Med klumpiga steg rörde sig båda mot sin Shepherd och alla tre gick ut ur aulan. Koncentrationen var återigen på scenen när rektorn fortsatte rabbla upp namn på eleverna och aulan började sakta men säkert tömmas på elever.
”Gabriel Hart, Shepherd till Louis Tomlinson och Niall Horan.” Jag tittade på Louis och gav honom en uppmuntrande blick innan han ställde sig upp och letade efter sin Shepherd. En annan kille lite längre bak med blont hår och till skillnad från alla andra här inte verkade helt överlycklig över att vara här, ställde sig också upp, och både han och Louis gick mot den lite äldre killen som vinkade mot dem. Jag satt kvar ensam och väntade på att mitt namn skulle ropas upp, till min stora besvikelse tog det ett tag, men tillslut.
”Alexander Rose, Shepherd till Harry Styles och Liam Payne.” jag ställde mig snabbt upp utan vidare tanke på att titta på personen jag delade Shepherd med, jag lät min blick falla på personen som vinkade åt oss. Jag gick mot honom och var ganska så snabbt framme med en person som jag inte kände igen bredvid mig.
”Hej pojkar.” Sa Alexander och lade pekfingret och långfingret på sin hatt och nickade. Han använde sedan samma fingrar för att föra bort de blonda lockarna som fallit ur hattens grepp.
”Hej” svarade vi båda i unison lite tyst.
”Vi tar och rör oss mot förrådet så att ni två kan hämta ut era uniformer.” fastställde han och började gå mot utgången.
”Jag antar att ni redan vet vad jag heter, så det blir inte nödvändigt för mig att slösa tid på sådana hälsningar” sade han maliciöst medan han gick med ryggen mot oss.
”Alexander.” sa killen bredvid mig och nickade. Alexander stannade upp och dunkade killen lite lätt på ryggen
”bra pojke”. Jag himlade med ögonen åt hans försök åt att få oss att verka känna oss så små som möjligt. Han fortsatte gå framför oss. Och jag vände mig mot killen som stod bredvid mig medan vi gick.
”Hej” sa jag i hopp om att skapa en konversation ur den obekväma tystnaden som uppstått. Han vände sig mot mig.
”Hej” svarade han och log, han sträckte fram handen, ”Liam Payne.” jag skakade den.
”Harry Styles.” sa jag tillbaka och lät mitt leende spridas på mitt ansikte.
”Harry!” Jag väcktes snabbt ur mina tankar och vände mig bakåt för att se Zayn komma mot mig.
”Hej” sa jag glatt.
”Hej” svarade han och började gå bredvid mig.
”Vart är du på väg?” frågade han. Jag stoppade in mina händer i mina kavajfickor och svarade.
”Datasalen, jag ska börja skriva på mitt arbete.” Detta fick honom att rynka lite på ögonbrynen.
”På tal om arbeten, jag fick höra att ni skulle skriva om andra världskriget.” Jag nickade, självklart syftade han på det jag sagt imorse.
”Jo, men jag bad Mr. Tranj om att få byta ämne” svarade jag ärligt.
”Jag kände att andra världskriget inte tilltalade mig lika mycket.” Jag såg hur hans blick mjuknade upp och hur det verkade klarna upp för honom.
”ah, tyckte väl att det var konstigt att du skulle få för dig att ljuga om något sånt.” sa han förstående. Jag skrattade och såg på honom. Jag kunde inte förstå hur Louis kunde tycka att han var som Niall och Liam. Han hängde endast med dem bara för att de var de enda som erbjöd honom sitt sällskap, det skulle jag ändra på, han skulle knappast kunnat bli fäst vid dem på två dagar.
”Så, tänker du berätta vad vi ska göra nästa helg eller är det fortfarande top secret?” frågade han med öppen nyfikenhet. Jag skrattade återigen.
”Fortfarande hemligt.” konstaterade jag.
”så länge som ni inte planerar att kidnappa mig.” skämtade han och ryckte på axlarna.
Eh....sommarlov kan även leda till överlathet, därav min dåliga uppdatering. :)
Hopefully kommer kapitlena komma med jämna mellanrum som tidigare // NJM
