thestoryline.blogg.se

Louis POV

Jag älskade henne.

Hon var den enda kvinnan i mitt liv som var en konstant. Hon hade alltid varit där för mig och hon skulle alltid vara kvar. Hon satte sig vid kanten av min säng och kammade bort håret som fallit i ögonen på mig med sina fingrar.

”Det är inget att behöva skämmas över Lou” Hon lade sin hand på min kind. ”Att vara rädd betyder inte att du är svag.”

Jag kunde inte se hennes ansikte i mörkret, men jag kunde höra hur hennes röst bröt sig vid slutet av meningen. ”Du är så mycket starkare än vad du tror.” Hon smekte min kind som nu var täckt av tårar. Hennes tårar. ”Sluta aldrig vara du. Sluta aldrig vara den omtänksamma, underbara pojken jag vet att du är.”

Jag tog tag i hennes hand som låg på min kind och försökte se hennes ansikte.

”Vad...Vad är det som händer mamma?” frågade jag med en röst så tyst att jag förvånades över att hon hört vad jag sade.

”Inget gubben, Inget. Men du måste lova mig Lou, lova mig att aldrig....” Jag satte mig upp i sängen och tog hennes hand mellan båda mina.

”Jag lovar....mamma?” Hon suckade av lättnad.

”Ja gubben?” andades hon ut.

”Kan du lova något?” Min röst lät så ynklig att jag nästan slutade prata helt och hållet. Men det kunde jag inte, jag var tvungen att få veta, om något var det här något av det viktigaste jag behövde veta.

Jag såg hur hennes huvud sakta skakade på sig upp och ner. Hon nickade.

”Du kommer aldrig lämna oss?......Du kommer alltid vara kvar...Right?” Vid detta kunde jag höra hur hon gav ifrån sig ett lågmält ljud som lät väldigt mycket som gråt.

”Mamma? Sa jag något fel? Varför... varför gråter du?” frågade jag snabbt och oroligt.

”Nej, nej, gubben. Inte alls.” Hon stannade upp och tog ett djupt andetag. ”Jag kommer aldrig lämna dig älskling. Även när jag inte är här. Jag älskar dig, det vet du väl? Från djupet av mitt hjärta Lou.” Hon ställde sig upp abrupt och rättade på kläderna. ”Dåså.” Ännu ett djupt andetag. ”Nu är det dags för dig att sova lille-man.” Jag kunde höra i hennes röst hur hon gav sig på ett leende. Jag log tillbaka.

”Jag älskar dig också mamma.” sade jag och hon böjde sig fram för att ge mig en puss på pannan.

”Från djupet av mitt hjärta, glöm aldrig det.” viskade hon i mitt öra innan hon snabbt vände sig om och klev ut ur mitt rum. Och i samma ögonblick ut ur mitt liv.

-

Jag kunde känna att något var fel, sekunden jag vaknade. Det hade ingenting att göra med faktumet att det stod en ambulans utanför huset. Det hade ingenting att göra med att jag kunde höra pappas rop av smärta, inte ens något att göra med polisen som stod vid min dörr. Jag kände hur mitt hjärta började dunka snabbare.

”Mamma?!” frågade jag och ställde mig upp. Jag rörde mig mot polisen och ställde mig framför honom. ”Vart är min mamma?!”

Mannen lade sina händer på mina axlar och såg mig i ögonen.

”Det är nog bäst ifall du följer med mig unge herrn.”

Jag skakade utav ilska. Varför jag var arg hade jag ingen aning om, jag kände hur känslan av fasa fortsatte sprida sig i min kropp.

”Vart är mina föräldrar!” sa jag en aning högre samtidigt som jag drog mig ur hans grepp. ”Jag bryr mig inte om vad som är bäst! Ta och berätta vart de är!” Jag stampade med foten i golvet.

”Mr. Tomlinson, jag ber er att lugna ner och följa med mig ut. Nu.” Hans röst var fylld av auktoritet och jag hade inte mycket till val än att göra såsom han sa. Han verkade märka av ändringen i min kroppshållning och han lade sin hand tillbaka på min axel. ”Kom med.”

Vi gick ner för trappan och för varje steg vi tog närmare vardagsrummet blev ropen från min far allt högre.

”Vad menar ni med detta?! Hur i all världen har ni tänkt att jag ska berätta det här för min son?!” snyftade han när jag stod vid ingången till vardagsrummet.

”Pappa?” frågade jag skräckslaget. Han vände sig om, och såg på mig med sina tårfyllda ögon, håret stod utspretat åt vartenda håll och kroppshållningen som talade om att han gett upp.

”Louis....” sa han och rörde sig mot mig. Tårarna föll ner för hans kinder. Jag hade aldrig sett min far såhär.

”Pappa....?” sa jag frågandes och kände hur även mina ögon fylldes av tårar. Min kropp visste något som min hjärna vägrade acceptera.

”Louis...” andades han ännu en gång. ”Din mamma....” Han ställde sig framför mig, lade en hand på min kind och torkade tårarna som forsade ner. NEJ! Vad han än ville säga. Så länge han inte sa det var det inte sant.

Jag ryckte undan från hans hand och skakade förtvivlat på huvudet. ”Nej...” mumlade jag. ”Säg inget... Säg inget pappa... Snälla?” bad jag och fortsatte backa. Min far ställde sig upp och gick mot mig, ännu en gång var han framför mig, han tog tag i mina händer och smekte de med hans tummar.

”Hon är död Louis...” grät han och såg mig i ögonen. ”Din mamma är död.”

-

De följande veckorna försvann i ett svep. Jag hade tagit ledigt från skolan i två veckor och när jag väl var tillbaka så kunde jag inte annat än att sitta på min bänk och stirra ut i tomma intet.

Jag var som ett tomt skal, en skugga av mitt tidigare jag.

Efter att jag hittats vid min mors grav flera timmar efter att begravningen ägt rum hade jag knappt talat med någon. Det var den enda gången jag tillät mig själv bryta ihop. När ingen var där, framför hennes grav, med henne som mitt enda vittne. Det var vad jag trodde.

När jag väl samlat mig själv och ställt mig upp kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och stod ansikte mot ansikte med min vän. Inget behov av att säga något fanns där, han visste det och jag visste det. Inga beklagelser, inga tomma ord. Utan hans hand, hans lätta nickning och hans närvaro var det enda som krävdes för att visa att han var ledsen. Jag bröt ihop på nytt och snyftade som bara den, jag lät mitt huvud falla mot hans axel. Han klappade mig enkelt på ryggen och så stod vi i ett bra tag innan jag sa orden som jag skulle intala mig själv i flera veckor framåt.

”Jag tror jag mår bra....kan vi gå?” Min röst var alldeles raspig och det kändes som om jag drog sandpapper över min hals. Ännu en gång, hans ord krävdes inte, han svarade med en nickning, vi förstod varandra.

Han stöttade mig med att ta min arm och slunga den över sin axel. Jag kunde bryta ihop vilken sekund som helst. Trots det att han säkerligen redan visste om hur tacksam jag var över att han var här var jag tvungen att säga det.

”Tack...Niall...För allt.”

-

”Du behöver komma bort Louis, om så endast i några veckor.” Jag såg på min far med en frågande blick.

”Jag behöver inte någonting. Jag har mina vänner här, och sommarlovet har precis börjat.” sa jag stelt och lade armarna i kors.

Av alla idiotiska idéer han haft sedan min mamma dog tog det här priset. Han hade kontaktat rektorn utan min vetskap och anmält mig till ”Camp Harrow” skolans egen version av ett sommarläger.

”Louis, jag har anmält dig och du ska gå.” Han gav mig ingen möjlighet att svara då han med raska steg gick därifrån.

Sommarläger? Var han seriös? Ingen människa vid sitt sinnes fulla förnuft gick på det lägret frivilligt. Jag visste att mitt dåliga humör på senaste tiden inte gjorde livet mycket lättare för honom. Han var trots allt en nybliven ensamstående far, mitt dåliga beteende kunde knappast tillföra fler glädjeämnen i hans nedbrutna existens.

-

Jag kände ingen, trots det att flertalet av personerna på bussen gick med mig i skolan. Jag satt ensam, längst fram och hade en oumbärlig lust att bara banka huvudet mot fönsterrutan ända tills vi var framme. Deras idiotiska sjungande röster gjorde knappast saken bättre.

”Oja! Vi är snart framme pojkar! Förbered er på att ha kul de kommande fyra veckorna!” sa instruktören som stod närmast mig. Han såg rent ut sagt löjlig ut, med alldeles för korta shorts, ett brett leende på läpparna och en hatt med texten ”Today you´re going to make new friends”, undrade jag ifall man verkligen kunde se värre ut. Jag skakade på huvudet och återgick till att titta ut genom fönstret samtidigt som jag insåg att han var en av sistaårseleverna.

Ett par guppar senare var vi framme. Jag klev ut ur bussen och satte mig vid närmsta sten.

Fyra veckor.

Fyra veckor utav den värsta sortens tortyr. Jag lät mitt ansikte falla mot mina händer och gav ifrån mig ett ljud av irritation. Hade jag ingen som helst rätt över att bestämma något i mitt liv? Jag var 15 år för Guds skull!

”Och vem är det vi har här?”  Jag tittade upp i chock och såg in i ett par blåa ögon.

”Aa..Alex?” 

---

Så! här har ni det, årets sista kapitel! ;) Kommentera gärna! 

Med alldeles för lite betänketid så var vi redo att börja gå, olyckligtvis hade jag ingen som helst aning om vart.

”Zayn!?” gnällde Liam som blivit uppväckt av Niall och mig på värsta tänkbara sätt. ”Kan du förklara, bara en gång till, Varför i helvete är jag vaken så här jävla tidigt?” Han kastade en sur blick åt mitt håll med sina blodspräckta ögon. ”Vissa av oss behöver vår skönhetssömn. Jag förstår att du inte prioriterar sånt-” Han gestikulerade med handen åt mig för att stärka det han sade. ”-men vi andra.....” Han lämnade meningen oavslutad och flinade mot mig.

Jag skakade på huvudet.

”Payne, du är bland de mest irriterande jävlarna jag har haft nöjet att träffa.” sa jag och började gå. Jag kunde höra hur båda skrattade och sprang ikapp mig.

”Kan jag tänka mig.” svarade han och gav mig en dunk på ryggen. ”Ska du berätta vart vi är på väg nu eller?”

”Eh...” svarade jag med osäkerhet i rösten. ”När vi flyttade hit lyckades jag slarva bort mina vinterskor......”

”Och med vintern runt hörnet vill du köpa nya?” avslutade Niall.

 Jag nickade som svar. Även om det inte var ursprungstanken till varför jag drog med båda så var det en sanning att mina vinterskor var försvunna och att köpa ett par nya skulle bara vara en bonus.

-

”Va tycks om dessa?” Liam höll upp ett par skor framför sig. ”Liksom senaste modet.” Jag såg på skorna med en underhållen min.

”Ah, jag vet inte...Glitter och rosa är inte min grej.” skämtade jag ”Men jag skulle kunna övertalas, hur ser de ut när man har de på?”

Liam tog detta som en utmaning och rusade iväg för att hitta samma modell i sin egen storlek. Väl tillbaka med fötterna i skorna så ställde han sig framför mig och Niall.

”Jag måste nog säga, jag ser helt underbar ut i dessa skor.” Han förde sina händer mot ansiktet och flaxade med ögonfransarna.

Jag och Niall hade plötsligt svårt att stå och vi vek oss utav skratt.

”Shit, Payne!” sa jag mellan skratten. ”Jag kommer börja gråta.” Jag torkade bort en fallen tår och försökte samla mig. Jag tittade upp på Liam, utan någon som helst förvarning såg jag hur leendet på hans läppar föll bort, hela hans hållning ändrades och hans öron fick en plötslig röd färg.

”Jag visste nog att du alltid var lite av en tjej Payne.” sa någon bakom oss. Jag vände förvirrat blicken till Niall och såg hur även han var helt spänd i kroppen och höll sina händer i knytnävar.

En blond pojke. Det var vem som stod bakom oss. Jag hade inte under hela min vistelse i London träffat på snubben, tydligen var det i god tid att jag gjorde det.

”Och vem är det nya tillskottet?” Hans blick som log vilad på Liam föll på mig.

”Det måste vara den där snorvalpen som Louis talade om...” Den blonda killen vände på sitt huvud och såg åt sin högra sida. ”Vad tror du Gabe?”

Bredvid den blonda killen klev ännu en kille upp.

”Ah, antagligen.” svarade han som hette uppenbarligen hette Gabe, med en röst som lät så oengagerad att jag undrade om snubben ens var vaken.

Hans blick flackade mot Liam och ett flin fann sig till hans ansikte.

”Payne, Payne, Payne. Jag antar att jag hade fel. Alex här har alltid sagt att du spelade på den andra planhalvan.” Han vände sig mot den blonda pojken.

”Hur mycket är jag skyldig dig?” frågade han med ett flin.

Jag rynkade på ögonbrynen och såg på Liam som såg ut att kunna stycka av pojkarnas kroppsdelar och bränna dem.

”500 spänn var det väl?” svarade den blonda och sträckte menande fram handen och väntade.

”Lätta pengar...Jag borde nog vetat det, allt tyder på det.” Gabe stoppade handen i fickan och drog upp pengarna som han sedan lade i sin väns hand.

Jag hörde Liam grymta till och jag kunde praktiskt taget höra hur han började klampa fram mot de två framför honom. Jag vände mig om och såg hur han hölls tillbaka utav Niall som skickade mördande blickar mot orsaken till sin väns utbrott.

”Hart....Rose..” sa han mellan sammanbitna tänder. ”Det är nog bäst ifall ni går. Nu.”

Båda höjde på ögonbrynen och såg på honom med blickar av underhållning.

”Vad är det här för oförskämdheter Horan? Ska du inte introducera oss för er nya vän?” sa den ena av de och tittade på mig med sina isblåa ögon. ”Vi har hört mycket om dig.....Malik.” Han steg fram och ställde sig framför mig. ”Eftersom jag redan vet vem du är, är det inte mer än rätt att du vet vem jag är.” Han sträckte fram handen. ”Gabriel Hart.” sa han enkelt och släpigt, i något som verkade vara hans signaturröst. Jag såg ner på hans hand och tittade på honom med ett halvleende.

”Precis vad får dig att tro att jag skulle vilja lära känna dig?” frågade jag och lade armarna i kors, med inga som helst planer på att ta i hans hand. Min handling gick inte obemärkt förbi. Harts hand föll mot sidan av hans kropp och han lade huvudet på sned.

”Och jag som trodde att Tomlinson överdrev.” mumlade han för sig själv. Han skakade lätt på huvudet och såg på mig igen. ”Det är i ditt bästa intresse att inte tala med mig på det sättet. Du vill inte ha med mig att göra.” Hans ögon smalnade och hans röst kantades av svag ilska, en stor skillnad från hans tidigare känslolösa ton.

Jag nickade instämmande med det han sagt.

”Du har rätt....Hart. Jag vill inte ha med dig att göra.” Jag imiterade hans sätt att lägga huvudet på sned. ”Så, nu när vi har det avklarat....” började jag och såg väntandes på de båda.

Harts ögon smalnade om möjligt ännu mer. Han stängde gapet mellan oss och lade sitt pekfinger rakt på mitt bröst.

”Tro inte att detta är ett skämt Malik, du kommer ångra den attityden.” Han petade mig med fingret flertalet gånger under hans mening.

Han vände sig om mot sin vän och visade med huvudet att de skulle gå. ”Vi drar.”

 

Han hade inte kommit långt innan han förstått att hans vän inte var med honom.

Personen i fråga hade med försiktiga steg närmat sig mig och när han väl stod framför mig böjde han på sig en aning så att vi stod ögon mot ögon.

”Alexander Rose.... Du gör bäst i att komma ihåg det namnet.” Var det enda han sa innan han följde med sin vän och de båda gick ut ur affären.

Kunde den här dagen bli värre?

Jag andades ut av lättnad och vände mig om mot Niall och Liam. Trots att de andra redan gått så stod båda pojkarna fortfarande i försvarsställning.

”Någon som har något emot att tala om för mig vafan allt det där handlade om?” morrade jag och rörde mig mot dem.

”Det där min vän.” andades Liam ut ”Det där var Alexander Rose och Gabriel Hart...”

Jag satte mig på närmsta sittplats.

”Fortsätt.” sade jag och visade samtidigt med handen.

”Du, Zayn. Inte ida....” Nialls mening avbröts av att jag hastigt ställde mig upp och rörde mig mot honom.

”Nej Horan! Vi tar det idag, vare sig du vill det eller inte.”

Något hade ändrats sekunden Hart och Rose stuckit iväg, eller snarare sagt sekunden jag hört deras namn.

Det krävdes inte ett snille att förstå att dessa två var de som grabbarna talat om i samband med Tomlinson. Jag hade vid ett tillfälle nekat deras försök till att förklara vad som orsakat allt hat mellan alla de inblandande parterna, nu krävde jag svar på frågorna som under loppet av flera veckors tid uppstått.

Varför hatade de varandra så himla mycket? Vafan hade Hart och Rose med det hela att göra? Och såklart så fanns frågan som var värd guld. Vad var historien?

Hur långt bak allt detta än gick, hur mycket de än försökte hålla mig ur allt det så kunde de med denna händelse inte neka mig min plats i hela röran.

Liams axlar föll i uppgivenhet och han nickade som svar på mitt utbrott.

”Vi berättar allt. ”Han tittade runt omkring sig. ”Men inte här, vi tar det hemma hos mig.” Med det sagt vände han sig mot utgången av affären och gick utan någon som helst förklaring ut.

---

 

 Hallo! se på fan, ännu ett kapitel ;) Ok, så lite förklaring. Jag vill berätta att kommande kapitel, runt 2-3 kommer antagligen vara i form av flashbacks. Ha det gött!

Happy reading // NJM

 

Jag spände ögonen i personen framför mig. Ifall blickar kunde döda...

”Flytta på dig.” väste jag ut. Hon höjde trotsande på hakan som svar.

”Jag menar allvar Dullaway! Flytta på dig.” Mina knogar vitnade av det hårda greppet jag hade om korgen i min hand. Flickan korsade armarna över bröstet.

”Jag tänker inte gå någonstans.” sade hon enkelt och vände sig återigen om och ställde sig tillrätta i kön.

Jag ska seriöst få tag på den där Mark- jäveln och han ska få sota för det här.

Dagen hade börjat med att jag väcktes av mamma vid sju på morgonen, på en lördag! Jag hade vägrat vakna men efter en timmes tjafs satt jag grumlandes vid matbordet.

”Zayn! Vi har slut på ägg gubben.” Sade mamma samtidigt som hon stängde kylskåpet.

”Varför angår det mig?” Min röst hade fortfarande avtryck av sömn så egentligen lät det mer som ”Vafof, angdt mig?”  

Mamma satte sig brevid mig vid matbordet och satte ner sin kopp med te.

”Jag ska laga middag idag, vi ska ha en gäst över. Jag kommer behöva äggen.”

Jag lät min blick flacka till hennes tekopp.

”Är det den där Mark snubben som du haft över här tidigare?” frågade jag, plötsligt sur över det faktumet att jag skulle behöva gå ut och köpa något till någon okänd snubbe.

”Ja, och jag skulle verkligen uppskatta ifall du gick iväg och köpte de där äggen.” Hon gav mig ett leende som skulle kunna charma vilken man som helst. Jag suckade.

”Så länge jag inte behöver vara med på middagen’’, blåste jag och ställde mig upp.

”Ska du gå? Nu?” frågade hon, förvirrad över att gett med mig så lätt.

”Ja, det hade jag tänkt göra...Hade du något annat i åtanke?” frågade jag sarkastiskt och höjde på ögonbrynet.

-

Och resten var historia, jag hade anlänt till affären och tagit äggen, lagt de i en korg som jag även kastat lite annat i när jag sedan ställde mig vid kön. Det var då en skymt av rött skyndade förbi mig och ställde sig framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen och petade försiktigt på personens axel.

”Ursäkta, men jag tror att jag stod framför dig, du får ta och ställa dig längst bak i kön som resten av oss.”

”Oh, förlåt men jag......” Hennes mening dog ut när hon vände sig om och kände igen mig. ”Malik?” frågade hon.

Jag spärrade upp ögonen i förvåning, vafan gjorde Dullaway i det här området?

Jag spelade över min förvåning och lät mitt ansikte falla i en oberörd min.

”Dullaway, jag vet inte vad du gör här, men för tillfället stör du ordningen för normala människor, flytta på dig.” sade jag.

”Malik.” upprepade hon stelt.

”Dullaway...” svarade jag tillbaka ”Kön slutar där.” Jag pekade bakom mig och gestikulerade för henne att gå dit.

”Varför skulle jag lyssna på dig?” Hon lade båda sina händer på höfterna och tittade mig i ögonen.

”Varför skulle du lyssna på mig?!” dundrade jag, plötsligt irriterad över det faktumet att hon inte verkade förstå vanlig hövlighet, och även att man helt enkelt inte trängde sig i kön. ”Jag vet inte Dullaway, Varför skulle du göra det? Huh? Det är ju inte så att jag säger något vettigt!” Jag spände greppet om min korg som plötsligt kändes väldigt feminin.

”Ta och acceptera det Sne-frissa.” och med det gav hon mig en klapp på huvudet och vände sig om.

Sne-frissa?! Hon kan allvarligt inte precis sagt det! I stundens hetta tog jag tag i hennes axel och vände henne mot mig. ”Rör. Mig. Aldrig. Igen” bet jag ut och mina ögon smalnade för varje ord jag sa. Hennes blick vandrade från mitt ansikte till handen som jag fortfarande hade på hennes axel och inna hon snabbt drog sig undan och blängde på mig.

”Samma gäller dig Malik.” sa hon lugnt.

Jag spände ögonen i personen framför mig. Ifall blickar kunde döda....

Efter flera minuters pågående tjafs gav jag upp när hon ännu en gång ställde sig tillrätta i ledet.

”Skit i det här!” sa jag högt för mig själv och kastade korgen på golvet där jag stod och klampade ut ur affären.

Inte undra på att Tomlinson är så himla bitter, han hänger ju runt det där hela dagarna!

”Har du äggen Zayn?” Jag hade i min ilska inte förstått att jag redan var hemma.

”Mark får köpa sina egna ägg!” sa jag och gick upp för trappan bara för att sedan gå ner för den igen och för den andra gången under dagen gå ut genom dörren.

”Zayn var är du på.....” Resten tystades av dörren som slogs igen.

Jag gick tyst på kanten av bilvägen och kom så småningom fram till ett hus som jag på senaste tiden blivit väldigt bekant med. Jag plingade på ytterdörren och väntade på att någon skulle öppna dörren.

”Jamen hej på dig pojk!” sade mannen som öppnade dörren. Han hade garanterat precis vaknat. Han stod vid dörren med sin morgonrock snett på ena axeln och så hade han en kopp med rykande kaffe i handen.

”God morgon Mr. Horan.” sa jag och log mot honom trots mitt dåliga humör.

”Bobby, pojk, Bobby.” mumlade han trött och klev åt sidan så att jag kunde komma in i huset. ”Du vet vart du hittar honom, Gud vet att den pojken sover mer än en björn.” Han gick mot köket och jag gick med snabba steg mot Nialls sovrum. Han låg utsträckt på sin säng, hans lakan var på golvet och han verkade vara i djup sömn. Jag petade på honom i hopp om att han skulle vakna.

”Hey, Niall, vakna” sa jag och fortsatte peta på honom. Han mumlade något ohörbart i sömnen och vände sig om. ”Niall!” sa jag igen.

”Nej! Vad menar du med att var jag som orsakade det?!” Han rynkade sina ögonbryn i sömnen och fortsatte tala. ”Jag menar allvar! Gör det och jag kommer göra det till min livsuppgift att göra ditt liv miserabelt!” Han knöt sina händer i knytnävar och bankade de mot väggen som han vänt sig mot.

”HEY!” Sa jag nu mycket högre, förvirrad över vad som fick honom att bete sig på det sättet i sömnen. ”NIALL din idiot VAKNA!” Han spärrade upp ögonen och satte sig spikrakt upp. Olyckligtvis stod jag precis över honom så hans huvud kolliderade hårt med mitt.

”OW!” utbröt vi båda samtidigt. Jag började genast massera mitt huvud som börjat dunka av slaget.

”Zayn...?” Han gnuggade sina ögon och rös till av den plötsliga smärtan som träffade honom av rörelsen. ”Vafan gör du i mitt rum....-” Han sneglade på sin klocka som låg på skrivbordet. ”-Klockan HALV NIO på en jäkla lördag?! Har du blivit galen?!” gapade han .

”Skit i klockan, du är ändå vaken nu.” sade jag och gick mot stolen han hade vid skrivbordsbänken. ”Fixa dig så drar vi.” fortsatte jag och bestämde mig samtidigt för att glömma det han sagt när han sov.

”Och vad ger mig den äran att bli väckt av drama-queen vid denna tid på dygnet...” mumlade han i samma veva som han ställde sig från sängen och gick mot sin garderob för att kasta på sig en tröja. ”Och vart fan ska vi gå?” undrade han. Så långt hade jag inte kommit i tanken.

”Eh..Låt oss hämta Liam först.” sa jag i hopp om att komma på något vid det laget.

Niall såg förbryllat på mig innan han ryckte på axlarna och ännu en gång väste tyst och tog sig för pannan, där han fått ett rött märke. ”Snyggt märke...”sade jag slugt. Han blängde på mig innan han talade.

”Säg inget, du har ett exakt likadant!” Min hand flög direkt mot delen av min panna som dunkade.

”Det är ditt fel.” Jag log och gick mot dörren och tittade tillbaka på honom. ”Komigen, vi har inte hela dagen på oss.”

---

Hey! Mer av Alice! we like it! ;) Så....Niall?

 

 

Resten av veckan passerade på ett relativt lugnt sätt. Vi hade hunnit komma igång med våra arbeten, trots de små orosmomenten kring Tomlinsons inblandning med Styles. Han hade uppenbarligen gjort det till en vana att lägga kommentarer varje gång jag eller grabbarna var i närheten.

Detta var orsaken varför vi alla tre befann oss utanför skolbyggnaden och hade ett samtalsämne kring honom.

”Jag fattar seriöst inte..” sa jag och kastade mina händer i luften ”Varför hatar han er så mycket att han hatar mig så mycket bara för att jag är med er?” Liam vred på munnen i oförståelse.

”Komplicerad mening...” Var det enda han sa. Jag gav honom en menande blick och gestikulerade med händerna att han skulle fortsätta.

”Zayn, vi har historia med snubben. Han hatar oss. Vi hatar honom. Så enkelt är det.” svarade han och satte stopp för den diskussionen. Jag suckade och vände mig mot Niall istället.

”Har du någon lust att förklara vad smart-ass:en här menar med historia” sa jag och gav Liam en snabb sur blick som han återgäldade med ett flin.

”Nah, du borde verkligen tagit upp på vårt erbjudande den där gången.” svarade han oberört. ”För tro mig, inte ens jag har tålamodet att kunna dra den historian utan att ställa mig upp just nu och slå idioten tills han blir blå.” Han drog upp sin mobil och började fingra på den.

”Förresten, gissa vems nummer jag fick tag på igår?” sa han plötsligt och viftade med mobilen framför ögonen på oss.

”Skippa gissningsleken Niall och berätta.” Liam lät ivrig och satte sig genast vid sidan av sin vän.

Niall log ett okynnigt leende och svarade.

”En viss Miss Dullaways telefonnummer.”  Han låste upp sin mobil och såg på oss. ”Så, vad ska vi göra med denna nyfunna information?” Hans busiga leende blev om möjligt ännu bredare än vad det var.

Trots hans försök till att avleda samtalet kunde jag inte låta bli att fängslas av det nya samtalsämnet.

”Oh!” Liam räckte konstigt nog upp handen som om han satt på en lektion och kunde svaret på en fråga som läraren ställt.

”Shoot.” sa Niall och gav Liam telefonen. Sekunden senare stod jag och Niall och såg ner på mobilen över Liams axel.

”Du tänker seriöst inte skicka det där?” sa jag och kunde inte hålla tillbaka mitt skratt.

”Så jävla klockrent!” utbröt Niall och ryckte mobilen ur hans grepp och skickade meddelandet så snabbt så att ingen skulle kunna hindra det. ”Nu är det bara att vänta på ett svar.”

Jag såg ner på mobilen ännu en gång och skakade på huvudet medan jag skrattade högljutt.

”Babe, se till att ha fönstret öppet inatt, cuz i´m visiting my baby mama.”

Svaret kom inte mycket senare.

”Vem fan är det här?”

Ännu en gång utbröt vi alla i skratt.

”Hon kommer helt klart inte kunna somna ikväll, den där tjejen är bland de mest paranoida människor jag träffat.” Liam nickade instämmande till det Niall sagt och tog tillbaka mobilen och svarade.

”Babe, var inte rädd, jag kommer ikväll.”

Vi väntade i ett tag, men något svar kom aldrig.

”Det var roligt så länge det varade.” Sade Liam och ryckte på axlarna och kastade tillbaka Nialls mobil. ”Ska vi ta och börja röra oss tillbaka?”

-

Jag kastade väskan över axeln och rörde mig med folkmassan som bestod av elever ut ur skolbyggnaden.

”Så.....?” Inledde Niall och höll upp den stora dörren som skiljde oss från resten av världen. ”Hänger ni med hem till mig eller?” Både jag och Liam nickade.

”Vi kanske borde göra den där läxan i Latin.” sade jag trött, ”Känns som att vi knappt gjort något där...” Med kraftlösa steg gick vi över skolgården. Dagen hade minst sagt varit utmattande, med ett intensivt idrottspass efter lunchen var varenda en av oss så slutkörda att det enda vi egentligen ville göra var att vila ut. Men i ren skolanda var vi tvungna att läsa ikapp det vi lagt undan i Latin.

”Zayn!” Jag stannade upp när jag hörde mitt namn ropas och vände mig om i riktningen mot rösten som ropat.

Jag möttes av gröna ögon som såg på mig från ett avstånd. Jag gav ifrån mig en suck av irritation.

”Vad är det du vill Styles” Ropade jag från där jag stod, han verkade inte uppfatta det jag sa för han rynkade lätt på ögonbrynen och började gå emot oss. När han väl stod framför mig upprepade jag frågan.

”Vad är det du vill?” Jag försökte inte ens dölja den uppretade sinnesstämningen från min röst.

Han kliade sig i bakhuvudet och harklade sig högljutt.

”Eh....Jag tänkte att vi kanske borde gå och besöka det där sjukhuset?”

Jag gav honom en förvirrad blick.

”Idag? Vi har knappt ringt dem och frågat ifall vi får göra ett studiebesök.” Jag gav ifrån mig en förbryllad min. ”Eller?”

”Det är just det....Jag hade tänkt att vi kunde göra det nu....?” Han stannade upp i meningen och sneglade snabbt på Liam och Niall. ”Fast vid närmare eftertanke...du..du kanske har något bättre för dig” Han skakade på huvudet.

”Strunta i att jag sa något”. Han vände sig om och muttrade tyst något för sig själv och började gå iväg.

”Ey! Styles.” Han stannade upp och verkade stelna till, hans blick höll han fortsatt framför sig och den enda reaktionen som tydde på att han hört var att han inte fortsatte gå.

Jag sneglade åt höger och höjde frågandes på ögonbrynet åt Liam.

”Ifall ni ska göra ett grupparbete borde du inte låta oss stoppa dig.” Han gav mig en knuff på ryggen och nickade åt Harrys håll.

Utan vidare tanke vände jag mig mot Liam och såg ännu en gång frågandes på honom. Han verkade inte alls bekymrad över de tre par ögonen som nu såg på honom med en blandning av förvirring och förvåning.

”Grabbar....Vi har inte hela dagen på oss, Zayn följ med Styles där.” Han gestikulerade åt Harry ”Och sen kan du svänga förbi Nialls ställe och så fixar vi Latin läxan där? Ju snabbare du får det där överstökat kan vi starta igång med läxan och sen kan vi avsluta den skiten också.” Han avslutade sin mening med en klapp på min axel och så vände han sig om samtidigt som han drog med sig en tyst klagande Niall. Jag fortsatte stirra oförstående på dem medan de gick men avbröts i mina tankar när jag hörde någon som skrattade bakom mig.

Jag vände mig om och såg på den brunhåriga pojken bakom mig.

”Payne....” sade han och skakade på huvudet. ”Alltid lika oförutsägbar..”

 

Hur kom det sig att jag och han inte kom överens? Var det på grund av Tomlinson, eller var det på grund av Liam och Niall? Jag såg på den skrattade pojken framför mig och försökte förstå orsaken till att just han av alla pojkar på den här skolan var på gränsen till hatad av mina enda vänner här i London.

Hatade jag honom? Jag skakade på huvudet som svar på min egna fråga. Enda orsaken till varför jag undvek honom var på grund av Tomlinson, någon som hängde med sådan skit skulle knappast kunna vara vän material....Eller? Både Liam och Niall verkade en gång i tiden varit vänner med Tomlinson och de visade sig vara bättre vänner än de flesta hemma i Bradford. Jag suckade, jag kunde knappast vara arg på någon som inte gjort något.

Jag gick fram och ställde mig framför honom med handen framsträckt. Hans blick flackade upp och ner mellan min hand och mitt ansikte och en konfunderad min infann sig på hans ansikte.

Med ännu en suck och en snabb vift med handen gav jag en förklaring.

”Kan vi åtminstone försöka agera civilt? Utan några som helst spydiga kommentarer, inga inblandningar av de andra grabbarna? De delarna borde kanske jag tänka mest på, du har ju inte gjort så mycket de här senaste veckorna....” Jag avbröts i mitt rabblande när Harry tog tag i min hand och skakade den.

”Truce.” sade han med ett brett leende.

---

Kapitel 19 gott folk! Yes, so here´s the thing, jag vet att uppdateringen har varit brutalt dålig, men, men, jag hoppas kunna förbättra det nu när lovet är runt hörnet. Så inget jullov från bloggen under lovet, ifall allt går som planerat det vill säga. ;)