Chapter 18 - The pink one
Han sträckte sig efter lappen utan att titta upp och lade det sedan bredvid sina papper på skrivbordet. En tystnad lade sig över oss och det enda som hördes var rektorns penna mot hans papper.
”Eh.....Mr. Dullaway, jag menar inte att vara oförskämd men har du typ inte något att säga?” Jag vred mig otåligt på stolen och inväntade ett svar.
Jag såg på den äldre mannen framför mig, som ännu inte gett mig ett svar. Vid en närmare titt kunde man faktiskt se att hans dotter hade ärvt en massa drag från honom. Hans blåa penetrerande ögon, som var så lika hennes, hans skarpa ansiktsdrag som påminde om hennes skarpa blickar, hans........Jag avslutade mitt tankeförlopp och skakade på huvudet.
Vad i helvete tänker jag på? Tomlinsons flickvän? Jag måste verkligen inte fått tillräckligt med syre upp till hjärnan.....Idiotiska trappor.
”.....Så, vad sägs om det unge man?” avslutade Mr. Dullaway.
Jag såg konfunderat på honom.
”Sägs om vad Sir?” Frågade jag aningen förvånad över att han ens börjat tala.
När hade han gjort det? Han hade knappt tittat upp.
”Den rosa lappen du har fått.” började han förklara. ”Du vet väl vad det betyder?”
Jag rynkade på ögonbrynet, så det var alltså färgen som berättade vad man hade gjort, det förklarade varför det inte stod något på det.
”Nej Sir, jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder.” Vid detta tittade han upp på mig.
”Jag berättade det alldeles nyss, menar du att du inte lyssnade?” Hans ögon smalnade och jag sjönk ner i stolen.
”Ne...Nej Sir, jag måste ha missat det.” stammade jag fram.
”Vet du vad vi gör med pojkar som inte lyssnar Herr. Malik?” Hans blick fick mig att vilja krypa in i mitt eget skinn och aldrig komma tillbaka. Såhär var han absolut inte första gången jag träffade honom.
”N..nej .” Stammade jag ännu en gång.
”Då ska jag berätta det.” sade han och trummade med fingrarna på skrivbordet. ”Här på Harrows utför vi fysisk bestraffning pojk.” sa han allvarligt.
Mina ögon spärrades upp och var lika stora som tefat.
”Ni gör vad Sir?!” frågade jag skräckslaget. Han fortsatte trumma med fingrarna och nickade frånvarande.
”Du hörde mig rätt. Det jag vill att du gör nu är att du ställer dig upp.” Jag tittade panikslaget på honom och såg hur han sträckte sig efter en pekpinne.
”Sir...Jag..” påbörjade jag men avbröts av hans högljudda skratt som studsade mot rummets väggar.
”Oh, pojk. Du borde sett din min där...” Han torkade en fallen tår som tydligen var resultatet av hans skrattande. ”Det här var bland det roligaste jag gjort på en elev! Dagarna här kan bli rätt så tråkiga ser du,”
Helt oförmögen till att göra mycket annat så stirrade jag på Mr. Dullaway.
”Var inte rädd nu gosse. Det var bara en litet oskyldigt spratt. Gamla män som jag behöver det lite då och då.” Han viftade med handen och gestikulerade mot stolen i hopp om att jag skulle sätta mig igen, det gjorde jag.
”Jah, jag antar att det kanske inte uppskattades så mycket från ditt håll?” Han väntade inte på ett svar utan bara fortsatte. ”Ah, åter till att vara allvarliga nu. Du har fått en rosa lapp” konstaterande han, jag nickade och han fortsatte. ”Detta betyder att du är inne på din andra varning. Det finns inte så mycket mer att säga om det, men du ska veta att här på Harrow blir man avstängd efter 6 varningar, i total. Då talar vi alltså inte per år utan total” Det var som om tidigare inte hänt. Hans ansikte var stenhårt, han talade sakligt och hade inga som helst spår av humor i sin röst.
”Så jag får ingen kvarsittning eller något sådant?” Jag undvek hans blick ”Sir.”
”Nej, det får du inte, men ta inte lätt på det här, Två varningar på två månader är inte något jag skulle se som bra.”
”Självklart Sir.” sade jag och ställde mig upp. ”Var det allt?”
Han funderade i ett tag och nickade sedan.
”Det var allt” sa han mer för sig själv.
”Då antar jag att jag börjar gå.” Jag gick mot dörren och vred på handtaget. Jag skulle precis kliva ut när jag stoppades av rektorns röst.
”Oh, det var en sak till Herr. Malik.” Jag vände mig om och såg på honom.
”Ja?”
’’Herr. Tomlinson och du verkar inte komma så bra överens. Kan det ha att göra med din vänskap med Herr. Payne och Herr. Horan? För det skulle vara synd ifall man gick miste om vänskap bara för att man försöker tillfredsställa sina andra vänner.” Jag såg förbryllat på honom.
”Nej Sir, Jag har mina egna orsaker till att inte komma överens med honom.” , svarade jag stelt.
Rektorns ögonbryn rynkades och jag kunde se hur hjulen i hans hjärna rullade.
Han gestikulerade ännu en gång mot stolen som jag tidigare suttit på och när jag väl satt mig började han tala.
”Skulle du vara snäll och förklara?” Han hade bläddrat fram en tom sida på häftet som han hade framför sig och hans penna stod spetsad mot pappret.
”Eh..Sir” började jag och kliade mig nervöst i bakhuvudet. ”Det finns inte så mycket att förklara. Vi kommer helt enkelt inte överens.” Rektorn verkade inte nöjd med detta svar så han fortsatte tala.
”Du sa att du hade dina orsaker, hade du något speciellt i åtanke när du väl sa det?” sa han och började skriva något på sitt papper. ”Eller någon speciell....” lade han sedan till och tittade upp på mig med höjda ögonbryn, som att han precis kommit på något.
Med en konstig känsla i magen och förvirring över vad han kunnat antyda svarade jag. ”Jag är inte säker på ifall jag förstår vad du menar Sir.”
”Nej, nej det är klart...” muttrade han för sig själv. ”Unge herrn, du är fri att gå, jag tror vi sätter stopp för samtalet här.” Han log ”Se till att hålla dig borta från trubbel. Jag skulle även uppskatta ifall du och Herr Tomlinson tog tag i problemen ni verkar ha. Gud vet att det räcker med hatet mellan de där tre pojkarna” Den sista meningen sa han tyst för sig själv. Jag nickade som svar och ställde mig upp.
”Ha en bra dag Sir.” avskedade jag och lade pekfingret och långfingret på min hatt, nickade kort och slank ut ur rummet.
-
”Oi, se på fan! Zayn har lyckat få sig en rosa lapp.” skrattade pojken bredvid mig. Jag gav honom en knuff och blängde åt honom.
”Käften Liam, jag är inte på humör för dina skämt just nu.”
Vi satt alla tre hemma hos Niall och jag hade precis berättat för grabbarna om vad som hänt i rektorns kontor.
”Det jag inte fattar är hur du och Liam kan ligga på samma färg!” utbröt Niall och rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Jag kan liksom förstå att du fick din gula lapp den där gången du slog till Tomlinson. Men hur fan lyckades du förtjäna den rosa? Ni tjafsade bara.”
Jag försökte tänka tillbaka till tillfället då jag skulle fått min första lapp men jag stannade upp i tanken när jag insett att jag aldrig fått någon gul lapp.
”Jag har fan inte fått någon gul lapp” sa jag eftertänksamt och tittade på de båda.
”Jah, din mamma kan ju ha fått den..” sa Liam och avfärdade min tanke.
”På tal om hans mamma.....” började Niall och vickade på ögonbrynen.
”Ett ord till och du kommer ångra den dagen du föddes” avbröt jag honom och kastade arg blick åt hans håll.
”Woah, tiger.” sade han och höll upp händerna i en försvarsgest. ”Inget illa menat.” Jag korsade mina armar över bröstet och muttrade ohörbart om idiotiska vänner som försöker flirta med folks mammor.
Det slutade upp med att både Liam och Niall log på golvet och rullade sig av skratt.
”Är ni verkligen seriösa? Upp med er” sade jag irriterat och satte mig på stolen som Niall avlägsnat sig ifrån när han kastat sig själv på golvet.
”Förresten!” sa Liam plötsligt och satte sig upp. Han vände sig mot mig och fortsatte. ”Hur gick din mammas dejt? Fick du träffa den lyckliga jäveln?” Med en irriterad blick på Liam och en blick på Niall för att bekräfta att han hade samma nyfikna ansiktsuttryck gav jag ifrån mig en suck.
”Nej, jag fick inte träffa honom, glad att jag inte behövde göra det heller. Men tydligen så gick ”Middagen mellan vänner”-” jag gjorde citationstecken i luften för att förtydliga att så inte alls var fallet ”-Så pass bra att de ska ha en till dejt nu på lördag.” Niall gav ifrån sig ett lågt vissel.
”Jag skulle ge en hel massa för att vara i den snubbens skor” Jag vände mig om i stolen och tog tag i första bästa sak och kastade den i riktning mot killen som precis yttrat sig.
”Ow! Vadfan? En datamus?” utbröt han och tog sig för huvudet.
”Sluta vara en jävel.” grymtade jag.
Idiot....
Han flinade.
Såå, va tycker ni? Vad menar rektorn egentligen...? Dela gärna med er av era funderingar ;)
// NJM.
Chapter 17- Take your notes
Pojken föll ner på sina knän och täckte för ansiktet med händerna. "Varför?" mumlade han. Tårarna rann ner för hans kinder och han gjorde inga försök för att torka bort de, istället lät han sina händer falla mot sidorna av hans kropp för att sedan falla ner på jorden under honom. "Du...Du, kan inte vara......." Hans mening, helt osammanhängande, avslutades inte. Han knöt sina nävar i jorden och tog upp de med jord och kastade det till sidan. "Nej, du kan inte!" Hans röst höjdes och han började slå ner sina nävar i jorden. "Du kan bara inte!" Vid det här laget skrek han. "Du kan inte lova något och sen bara......." Han bröt ännu en gång ner i snyftningar och föll ner mot marken helt och hållet, i fosterställning. "Hur ska jag..." Ännu en gång mumlandes. "Du....Du." Han hade aldrig känt sig så här vilsen, känslan av att förlora någon- Nej, han fick inte tänka så, - han satte sig upp och vände sig mot gravstenen. Han följde konturerna av namnet som stod på den med ett finger.
’’ Jay Tomlinson- Älskad mor, dotter och fru ’’.
-
Jag öppnade klassrumsdörren med minimal ansträngning men stängde den så hårt att jag förvånades över att klockan som hängde över dörren inte föll ner.
Med en blick på Mr. Campbell så vände jag mig om och gick mot min plats längst bak i klassrummet.
Mr. Campbell harklade sig och jag vände mig mot honom och höjde frågandes på ögonbrynet.
"Vi har startat arbetet, som du kanske har missat, och alla ska sitta med sina partners." Han pekade på Harry och lade sedan till "Om du nu är snäll, din partner sitter för tillfället här". Jag bytte tyst riktning och gick mot min nya plats. Utan att säga något satte jag mig på stolen bredvid Harrys och drog upp anteckningarna som jag fått av Niall föregående dag och vände mig mot min bänkgranne.
"Ska vi ta och köra igång" frågade jag i en affärsmässig ton.
"Ja...." svarade Harry frånvarande och drog en hand genom sitt hår. "Det kanske vi borde göra." Han öppnade upp sitt anteckningsblock och såg på mig som om jag skulle säga något. Jag skakade lite lätt på huvudet och tittade igenom anteckningarna jag hade framför mig.
"Tydliga anteckningar du har där, det ser väldigt bra ut." Harry bröt tystnaden som uppstått. Jag såg på honom och flinade.
"Det är Nialls anteckningar, jag fick låna de."
"Oh, Jaha. Är det de från igår? Jag såg att du inte var här." Han bet nervöst på toppen av pennan som han höll i handen.
Klart han märkte att jag inte var här, hur hade han annars tänkt snacka skit om mig?
"Jupp, jag stannade hemma med en huvudvärk, inte så kul." sa jag stelt och vände mig från honom. "Ska vi ta och börja med arbetet nu Styles? Jag är inte så värst sugen på kallprat."
"Du vet, du kan kalla mig Harry." muttrade han en aning surt. Jag vände mig mot honom och stängde igen mitt anteckningsblock i processen.
"Och varför skulle jag göra det?" Jag såg frågande på honom och satte så lite animositet i meningen som möjligt.
"Jag vet inte." svarade han frustrerat och drog ännu en gång en hand genom sitt hår som vägrade sitta på plats. "Kolla, jag vet att du och Louis inte kommer så bra överens, men alltså, det behöver inte betyda att vi....." Hans mening kom inte längre då Mr. Campbell ställt sig framför vår bänk.
"Håller ni pojkar på med det ni skulle ha gjort eller tror ni att det här är en lektion för småprat?" Han tog av sig glasögonen, nöp sin näsrygg och inväntade ett svar som aldrig kom. "Jag tar er tystnad som att ni trodde det senare. Inget mer sådant nu, kör igång med ert arbete, och jag vill se att ni kommit någonvart i slutet av lektionen."
"Ja Sir." sa både jag och Harry.
Sekunden han återvänt till sitt bord vände jag mig till mina anteckningar och började lägga till egna saker på det skrivna pappret jag fått.
"Vad är det du skriver Zayn?" frågade Harry plötsligt tittandes på mitt papper. Jag missade inte betoningen som han lade på mitt namn.
"Vad är det du vill Styles?" frågade jag med rynkade ögonbryn.
"Vad menar du?" svarade han med spelad oskyldighet.
"Skippa skitsnacket och låt oss köra igång med arbetet." Jag återupptog skrivandet som jag hade slutat med sekunder tidigare.
"Borde vi inte diskutera hur vi ska sätta upp hela arbetet?"
Jag stannade upp ännu en gång med pennan i handen och vände mig irriterat mot pojken med det lockiga håret.
"Skulle jag kunna få avsluta det här först?" Även om meningen i säg inte lät så otrevlig så gjorde min skarpa ton det jobbet.
Harry nickade endast och väntade på att jag skulle skriva klart. När det väl var gjort vände jag mig mot honom och gav honom mitt förslag.
"Vi jobbar med droger inom sporter-" konstaterade jag "Jag har en idé kring det. Jag tycker att vi gör ämnet lite smalare och inriktar oss på en sport."
Harry nickade och skrev något i sitt block.
"Det låter som en bra idé.....Har du något förslag på någon sport?" Med pennan redo väntade han på att jag skulle säga något. Jag ryckte på axlarna.
"Jag har inte tänkt på det, har du något förslag?" Jag insåg hur strikt det här samtalet börjat bli. Även om det inte var särskilt obehagligt eller allmänt stelt så var det en aning strikt och ensidigt.
"Jag vet faktiskt inte, det finns så mycket......" Inledde Harry och började återigen bita på sin penna. "Å ena sidan tycker jag att det finns en massa att hitta inom friidrott, men det skulle vara så mycket roligare att se hur det är i fotbollsvärlden." Jag nickade instämmande och skrev i mina anteckningar.
"Okej, nu när vi väl gjort fått ett väldigt specifikt mål, hur ska vi gå tillväga?"
"Jag funderade på en litteraturstudie?" Hans fundering lät mer som en fråga och jag skakade lätt på huvudet.
"Nej, nej, vi vill ju kunna ha något mer konkret än en litterär studie." Mina tankar virvlade omkring och jag hade själv svårt att greppa vad jag egentligen ville göra.
"Va sägs om ett studiebesök? Vi kan gå till närmaste sjukhus och fråga på där." engagerad som alltid så talade Harry snabbt.
"Det är en skitbra idé!" utbrast jag och pekade på honom med pennan. "Vi skulle kunna få en massa information om olika preparat och sånt!" Vid det här laget höll jag omedvetet på att vifta med pennan i ansiktet på Harry.
"Akta dig Malik, du vill ju inte hamna i ännu ett slagsmål. Hålla på och peta ut normala folks ögon....." Louis hade dykt upp bakom Harry och stod nu vänd med ansiktet på mig. Harrys ögon verkade spärras upp vid ljudet av hans väns röst och han slog genast ner blicken på sina papper.
"Gör oss alla en tjänst och häng dig själv....Fatta liksom när du inte är välkommen." Jag muttrade den sista delen, och av Louis ansiktsuttryck att döma så hade han inte brytt sig om den delen då hans ögon blixtrade till vid yttrandet av den första.
"Din snorvalp, jag föreslår att du kryper tillbaka till kryphålet du först kom ut ur. Tala med mig på det sättet en gång till....." Han avslutade inte sin mening innan jag ställt mig upp med sådan fart och kraft att min stol föll på golvet.
"Eller vadå Tomlinson?" hånade jag "Berätta, vad är det jag borde vara rädd för huh? Ska du försöka ge mig en höger? Jag tror att vi fastställde det förra gången, du slår som en tjej" Jag korsade mina armar över bröstet.
Louis ögon smalnade till och han gick omkring bordet för att närma sig.
"Säg det en gång till Malik, jag utmanar dig."
Hur barnsligt det än var så föll orden ur min mun utan att jag tänkt till överhuvudtaget.
"Tomlinson slår som en tjej. Tomlinson slår som en tjej. Tomlinson slår som en....." Jag stannade upp och lade ett finger på hakan som att jag funderade över något. "Hmmmm..." Jag öppnade upp ögonen i spelad förvåning och knäppte med fingret "Ja! så var det...En tjej!" Jag kunde höra lågmälda skratt från bakre delen av klassrummen och utan att se bak så kunde jag garantera att det var Liam och Niall som skrattade.
"Herr Tomlinson och Herr Malik. Om ni inte sätter er vid era respektive platser NU så kommer ni båda få kvarsittning!" Mr. Campbell hade verkat vakna till liv, eller snarare blivit återuppväckt från världen av de läsande när han ställt sig upp och spetsat oss med en varsin genomträngande blick. Hans order trotsades och han drog till med ett nytt försök "Herr Malik, du följer med mig." Sa han sedan och stormade ut ur klassrummet. Med rynkade ögonbryn och en snabb blick mot grabbarna längst bak i klassrummet så följde jag efter läraren.
Innan jag hunnit stänga dörren efter mig hörde jag Louis skrika till.
"Tro inte att det här är över Malik!"
Utan att ge någon som helst respons på det stängde jag dörren bakom mig.
"Mr. Campbell?" Ropade jag när jag väl kommit ut i korridoren och möts av en tom sådan.
"Här, ta den här." Jag fick ett papper i min hand och vände mig till höger för att mötas av personen jag letade efter.
"Sir, vad är det här?" frågade jag och såg ner på det rosa pappret jag hade i handen.
"Ta pappret och gå upp till rektorn." sade han kort och vände på klacken för att gå tillbaka till klassrummet.
"Men Sir....." och dörren stängdes i ansiktet på mig. "Idiot!" muttrade jag och sparkade på den stängda klassrumsdörren.
-
Jag stod utanför rektorns rum med händerna på knäna, tunga andetag och rodnat ansikte. Vafan var meningen med att ha så jävla många trappuppgångar? Har de här människorna aldrig hört talas om en hiss? Med ett sista tungt andetag sträckte jag på mig och knackade bestämt på dörren.
"Kom in." Hörde jag någon på andra sidan säga. Jag vred försiktigt på dörrhandtaget och klev ljudlöst in.
"Varför smyger du omkring pojk? Sätt dig ner." Den rakryggade mannen bakom skrivbordet tittade knappt upp, men gestikulerade med handen mot stolen framför hans bord.
"Jag har blivit uppskickad av Mr. Campbell, Sir." sade jag när jag satt mig ner. "Han gav mig det här pappret" sa jag och sträckte fram pappret som jag hade i handen.
Hallo! Ännu ett kapitel här. Finns nog inte så mycket mer att säga :) Kommentera gärna!
Happy Reading! //NJM
Chapter 16 - What is happening?
Vad var meningen egentligen? Vad var meningen med att jag började på en jävla pojkskola? Vad var meningen med att jag under loppet av två månader endast lyckats lära känna fyra personer på den skolan ordentligt varav två av de personerna var de personer som jag minst av alla velat lära känna nu i efterhand? Vad var meningen med att jag nu satt på mitt rum och surade? Eller vet ni vad stryk det sista, jag visste vad meningen med att jag satt uppe på mitt rum var. Meningen hade ett namn, och det namnet var Alice Dullaway.
Vad fan hade jag tänkt när jag berättat något sådant för min mamma? Hade jag seriöst förlorat kopplingen mellan min mun och hjärna? Jag suckade frustrerat och kastade mig på sängen. Min mamma skulle utan tvekan vilja veta mer om min så kallade "dejt". Och om det inte var nog med att jag knappt stod ut med tjejen det talades om så hade hon en pojkvän! Mamma skulle få reda på det och på något sätt skulle all skit komma upp och allt skulle bara gå åt helvete.
Sekunden jag yttrat mig om vem jag skulle gå på dejt med igår hade mamma börjat fnissa som en liten flicka och börjat prata om allt möjligt jag borde göra med Alice på vår "Första dejt". Hon hade bestämt allt i förväg i minsta lilla detalj och jag gick till sängs den dagen med världshistoriens fetaste huvudvärk som sedan lett till att jag inte alls kunnat gå till skolan idag.
Jag gav ifrån mig ännu en suck när jag hörde min mamma ropa på mig nerifrån. Jag gick med tunga steg ut ur mitt rum och svarade.
"Ja, Mamma?" sa jag med välplacerad irritation.
"Du har gäster!" ropade hon tillbaka.
Jag gick ner för trapporna och vid dörröppningen stod Niall och Liam.
"Seriöst mamma? De är här så pass ofta att du inte ens behöver ropa när de kommer, skicka bara upp de till mitt rum!" Jag vet inte varför men mitt sura humör inte verkade ge med sig , och varför min mamma föll offer för dess riktning vet jag inte, men just nu orkade jag inte bry mig. "Vi är uppe på mitt rum ifall du undrar" sa jag till henne och gick mot riktning till mitt rum.
"Du ser alldeles strålande ut idag Patricia" Vid detta stannade jag upp vid ett trappsteg med Liam tätt bakom mig. Vi båda såg bort mot Niall som för tillfället höll min mammas hand.
"Du är alldeles för rar Niall" svarade min hon och gav honom ett av sina ack så hjärtskärande leenden. "Är det något ni pojkar vill ha" frågade hon sedan medan hon tog sin hand ur den blonda pojkens grepp.
"Det finns mycket jag vill ha Patricia......" sa Niall och lät resten av meningen dö ut. Detta fick absolut min mamma att rynka på ögonbrynen, fast vid detta lag antog jag att hon ännu inte förstått vad Niall antytt. Jag gick ner för trapporna, tog tag i hans arm och släpade honom upp till mitt rum.
"Vad fan var allt det där om?!" frågade jag argt när jag väl stängt dörren
"Allt vadå?" frågade Niall och såg på mig som om jag börjat spruta eld.
"Du vet mycket väl vad jag pratar om Horan! Du....Du FLÖRTADE med min mamma, det är vad allt det här är om!"
Som om det inte vore nog med att gubbar överallt praktiskt taget blev till stammande, dreglande idioter varje gång de pratade med mamma så hade min vän börjat flörta med henne?
"Det är vad som händer när man har en het mamma." Niall ryckte på axlarna och Liam nickade instämmande.
"Ni kan inte mena allvar?! Det är fan bara allmänt skumt! Det skulle lika gärna kunna vara era mammor!" Jag pekade anklagande mot dem.
"Det är just det, det är inte våra mammor, och det är det som gör att vara vän med dig tio gånger bättre. Det är din mamma." Sa Liam och gav ifrån sig ett flin.
"Jävla äckel." Sa jag och kastade en kudde på hans ansikte.
"Kasta hur många kuddar du vill den ändrar fortfarande inte det faktumet som består." Han kastade tillbaka kudden.
Jag blängde på båda.
"Vi släpper det här." sa jag.
"Men jag har fortfa......" Började Niall
"Vi släpper det säger jag! Ta och sätt dig ner!" Niall som fortfarande stod vid dörröppningen såg roat på mig och satte sig ner.
"Så, vad har jag missat?" frågade jag ett par sekunder senare.
"Det beror på vad du menar." Svarade Niall och lade sig ner på rygg på min säng och kastade en liten baseball- som jag tidigare haft på mitt skrivbord- upp och ner.
"Skolarbete, vad har jag missat?" sa jag denna gång förtydligat.
"Vi tog anteckningar åt dig" sa Liam och pekade på Nialls väska som låg precis bredvid mina fötter.
Man skulle kunna tro att så som de här grabbarna betedde sig så skulle de garanterat vara idioter när det kom till skolan men så var inte fallet. Både Niall och Liam tog skolan på högsta allvar och fick inte sämre än högsta betyg på vad de än gjorde. Detta hade varit en av de orsakerna till varför de kunnat börja på Harrow från första början, de hade tydligen fått stipendium.
"Oh, coolt, jag tar och kollar på de senare." sa jag tacksamt och lade upp mina ben på skrivbordet samtidigt som jag fixade till datastolen som jag för tillfället satt på.
"Så, utöver skolarbete, något annat som jag lyckats missa?"
"Tomlinson pratade om något idag!" Sa Niall och knäppte med fingrarna mellan varje kast.
"När talar Tomlinson inte om något.." Sa Liam och himlade med ögonen. "Det, Niall här försöker säga är att han sa något om dig idag."
Vid nämnandet av skitstöveln kom jag på att jag inte berättat om gårdagens händelser.
"Förresten! På tal om Tomlinson." Inledde jag. "Berättade jag att min mamma tvingade mig att gå hem till honom och be om ursäkt?" Båda verkade ha svårt att greppa vad jag sagt och sa inget utan tittade endast på mig. Niall hade slutat kasta bollen och Liam....Liam hade bara varit Liam och skrattat som om han inte skulle få se morgondagen. Med en enkel gest av långfingret mot Liam så fortsatte jag.
"Så, det var det jag gjorde igår, och det var inte ens den roliga delen. "Vid det här laget skrattade även jag. Hela situationen såhär i efterhand var alldeles löjlig.
"Jag mötte hans flickvän TVÅ gånger innan jag gick in i hans hus, och när jag väl gjorde det så sa ingen av oss förlåt, jag blev förbannad och stack därifrån."
Niall proppade sig upp med armbågarna vände sig helt och hållet mot mig.
"Din mamma verkar inte vara lika smart som vacker.." Inledde han men avbröts av min arga blick. Han höjde händerna i en försvarsgest och fortsatte "Det jag menar är att hon hade en dålig idé" förklarade han och lät sig själv falla tillbaka på sängen "Men det du precis sa förklarar faktiskt vad Tomlinson menade med det han sa"
"Jaså" Jag lade mina armar i kors över bröstet. "Förklara."
"Det var faktiskt inte så mycket, det var mer att när jag såg jäveln i korridoren och stod emot alla mina impulser som bara skrek att jag skulle slå sönder hans näsa på plats så flinade idioten och sa något i stil med. Inte undra på att Malik kom krypandes till mig, han är ju precis som resten av de." Liam som precis verkat förstå innebörden av vad Tomlinson menat reste sig upp från hans plats på golvet och började gå fram och tillbaka tvärs genom rummet.
"Jag fattar ingenting, ni nästintill misshandlade snubben, men ändå så håller han fortfarande på. Vad fan är det för fel med idioten?"
"Liam, du vet att han tror att han klarar allt, speciellt nu när han praktiskt taget styr Rose och Hart." Niall hade tagit till sin förklarande ton och helt plötsligt gick situationen från skämtsam till allvarlig.
"Vilka är Rose och Hart?", frågade jag nyfiket.
"Alexander Rose och Gabriel Hart, var typ våra Shepherds första året på Harrow." svarande Liam med en suck.
"Vad fan har era Shepherds med Tomlinson att göra?"
"När jag säger våra, så menar jag våra som i Jag, Niall, Styles och Tomlinson." Liam satte sig ner vid min sängkant.
Jag vände på data stolen så att jag satt vänd mot de båda.
"Ni delade Shepherds med Styles och Tomlinson?" upprepade jag som en fråga.
"Jupp, vi delade Shepherds och en massa annat." konfirmerade Liam. Jag skulle precis fråga vad han menade med det men avbröts av att Niall talade.
"Jag pallar verkligen inte ta upp allt det där just nu, vi tar det någon annan gång." Han lade sig tillbaka på rygg och återgick till att kasta bollen som han hade i händerna.
"Så...." sa jag och avbröt tystnaden som uppkommit. "Min mamma tror att jag dejtar Alice." Det var lika bra att få ut allt då jag förr eller senare ändå skulle berättat det.
"Hur i helvete kan hon tro att du dejtar Alice?" Liam lät inte förvånad utav det hela utan lät mer nyfiken om annat.
"Jah, ett litet misstag från mig, det där." sa jag och kliade baksidan av mitt huvud. "Det var bara det att hon skulle ha hem någon snubbe idag och jag ville undvika det hela och sa att jag hade en dejt."
"Och av alla namn du kunde komma på, så valde du Alice?" Denna gång var det Niall som talade.
"Jaja, jag strulade till det hela, men jag fixar det nog på något sätt." svarade jag och satte stopp för diskussionen.
Med en snabb blick på klockan som visade 18.00 så ställde jag mig upp och gick mot min garderob. "Det vore bäst om ni gick nu, av det min mamma vet ska jag vara på dejt om en timme." Jag rotade bland mina kläder och försökte hitta något att ha på mig.
"Du ska väl seriöst inte gå ut med henne?" Frågade Liam denna gång förvånat
Jag vände mig mot honom och gav honom en Du-är-allvarligt-dum-ifall-du-tror-det blick.
"Nej, Liam, jag ska övertyga min mamma om att jag ska det. Jag antar att jag möter upp er senare." Jag viftade med händerna och försökte med den gesten visa att de skulle ut.
"Möt oss hemma hos mig." Sa Niall och vred på dörrhandtaget. "Efter att du är klar med din flickvän, det vill säga" lade Liam till med ett skratt. Jag blängde på båda och sa ett snabbt. "Stick, vi möts senare." och med det stängde de dörren efter sig.
Hello lovlies!
Kasta hit kritiken så tar jag allt med en nypa salt ;) Skriv vad ni tycker saknas, vad som är bra/dåligt och gärna vad ni tycker såhär långt!
// NJM
Chapter 15 - Lowering my guard
Jag hade inte gått med på det här.
Meningen repeterades om och om igen i mitt huvud medan jag gick på trottoarkanten på väg mot förödmjukelsen. Hur i helvete hade hon lyckats övertala mig till att göra det här? Jag Zayn Malik, skulle officiellt be om ursäkt till Louis Tomlinson, och som om det inte var nog med det så skulle vi ha ett jäkla vittne också?
”Du ska be om förlåtelse och du ska göra det med omsorg.” Härmade jag min mamma och sparkade en sten på vägen. Jag var förbannad, med all rätt.
”Jag kan praktiskt taget se ditt orosmoln härifrån.” Jag kände genast igen rösten och valde att ignorera den samtidigt som jag fortsatte gå.
”Du vet väl att vi är på väg till samma ställe, och just nu är du på väg mot fel håll.” Jag stannade upp och vände mig mot henne så att vi stod ansikte mot ansikte.
”Vill du något eller är du bara här för att irritera mig?” Jag höjde på ögonbrynen och valde att fortsätta. ”Eller vet du vad, svara inte ens på den frågan, jag gör det gärna åt dig. Din goa pappa och din gentleman till pojkvän har lyckats övertala dig att han omöjligtvis skulle kunna vara ensam med en gangster som jag och det ena ledde till det andra och nu står du här” Jag gestikulerade mot henne och avslutade min mening.
Det var då hon gjorde något som förvånade mig. Hon skrattade. Var det här något konstigt skämt eller hade Tomlinsons flickvän verkligen problem med humöret?
”Vad fan är det som är så roligt?” frågade jag surt. Hon skrattade i ett bra tag till innan hon återhämtade sig tillräckligt mycket för att kunna tala.
”Det är bara du. Du beter dig som en femåring som precis blivit avvärjd från sin snuttefilt.” Hon fortsatte skratta och jag såg förbryllat på henne och letade efter något fel.
”Är du typ sjuk eller något?” frågade jag när jag inte lyckats hitta några fysiska fel.
Tydligen verkade just den meningen snappa henne ur vilket tillstånd hon än varit i, för helt plötsligt sträckte hon på sig, rätade på kläderna och harklade sig.
”Ehm, jag tror nog det är bäst ifall vi fortsätter gå. Helst separat.” Ah, där var det. Det här var den Alice som jag kände igen. Samma brud som surade hela vägen hem från bilturen ett par veckor tillbaka.
”Med glädje-” sa jag och vände mig om. ”-Ciao, Vi ses väl när vi ses.” Med det sagt fortsatte jag på samma väg som jag gick på innan jag stötte på dagens första störningsmoment.
En halvtimme senare stod jag vid en stor grind med min mun hängandes och helt överväldigad av den stora byggnaden innanför grinden.
”Försöker du fånga flugor med munnen eller något Malik?”
Jag gav ifrån mig en suck, stängde munnen och såg bort mot den rödhåriga flickan bredvid mig.
”Är du alltid såhär störande?” frågade jag och tog i grinden med båda händerna.
”Inte alltid, inte mot alla. Jag har ett speciellt uppförande reserverat för skitstövlar.” Hon gav mig ett konstlat och alltför brett leende innan hon slog in en kod som öppnade grindarna. Hon gick mot ytterdörren och jag följde tätt efter.
”Det här ser ut att bli en lång dag.” muttrade jag tyst.
”Det kan du ge dig på.” Svarade Alice som tydligen hade hört vad jag sa.
Jag såg upp och blängde på henne och möttes av en matchande blick.
”Håll bara tyst och plinga på den där jäkla dörren. Du är här som en fredsmäklare, du ska inte hålla på att starta fler bråk.” morrade jag och höll fast min blick.
”Tala för dig själv Malik. Jag är här för Louis, få inte något annat för dig.” Hon vände sig mot dörren och plingade. Jag mumlade något ohörbart.
”Sa du något?” Frågade hon och vände sig tillbaka om så att hon stod vänd mot mig.
”Nej.” Sa jag avhugget samtidigt som dörren öppnades.
Louis stod vid dörröppningen och verkade skina av lycka sekunden han fick syn på Alice. Han tog genast tag i hennes hand och drog med henne in. Jag harklade mig snabbt innan jag fick syn på någon form av PDA och klev in i det enorma huset.
”Ehm, Yes, låt oss få det här överstökat.-” Sa jag och lade armarna i kors. ”-Kör igång Tomlinson.” Louis sa inget utan bevakade mig endast med ett höjt ögonbryn.
”Hallå?” Jag knäppte med fingrarna. ”Har du inte något att säga.” Jag hade på vägen hit kommit på planen att jag skulle få en ursäkt, ge en ursäkt och sedan dra, så enkelt skulle det vara.
”Jag talade med min far, han sa att du hade något att säga till mig? Ut med det Malik, vi har bättre saker för oss än att stå här hela dagen.” Louis drog sin hand ur Alice och lade den över hennes axlar och pressade henne emot sig.
”Du kan seriöst inte tro att jag är den som ska be om ursäkt?” sa jag samtidigt som jag började känna hur irritationen började vakna till liv.
”Jag har inte sagt något om att be om ursäkt. Du tog upp det, vilket antagligen betyder att du innerst inne vet att du har felat.” sa han stolt.
”Dra inte någon psykologi-skit på mig Tomlinson, antingen så ber du mig om ursäkt eller så drar jag.” Min plan såg ut att gå ut för stupet.
”Dörren står öppen Malik. Om det var allt-” Han skulle avsluta sin mening men jag klampade ilsket ut ur hans hem sekunden jag förstått att det inte skulle bli något utbyte av ursäkter. Den där självgoda idioten. Tänkte jag samtidigt som passerade grindarna. Jag ska nog visa honom vem som felat.
Sekunden jag klev in i mitt hem möttes jag av min mor som stod med ryggen vänd mot mig och telefonen tryckt mot örat.
"Ja, det låter helt underbart!" utbröt hon "Jag får för mig att våra pojkar i detta nu skakar hand och kommer på att de är mer lika än vad de trott." Jag rynkade på näsan och undrade vem hon talade med.
Jag skulle precis säga något och tillkännage min närvaro, men mamma hann före.
"Åh, Mark, tänk vad kul det här ska bli, våra pojkar lär känna varandra. Jag måste nog ändå säga att jag är lite besviken över att det inte hände lite tidigare, men men, så länge de inte håller på att slå ut tänderna på varandra …...." Hon stannade upp i meningen och lyssnade på vad personen i andra änden sa. Mark? Jag hade hört det namnet. Nyligen.
"Ja, jag vet, men låt oss hålla det för oss själva än så länge." Hon nickade och gav ifrån sig enstaka "mm”.
"Dåså, då gör vi så!" sa hon tillslut. Hon lät så glad och uppspelt. "Middag hemma hos oss imorgon!" Ännu en gång rynkade jag på näsan. Jag hade aldrig gillat att ha gäster hemma, och jag hade utan tvekan varit överlycklig över det faktum att vi lyckats bo på samma ställe i nästan två månader utan att ha några.
Mamma hade lagt på när jag väl bestämt mig för att tala.
"Så, vi ska ha gäster huh?" frågade jag medan jag gick mot köket.
"Ja! det ska vi" sa hon med en pipig röst som fick mig att vända mig om i förvåning. Hennes ögon verkade glittra av lycka och hela hennes hållning utstrålade samma känsla. Jag träffades genast av en tanke som fick mig att grymta till i frustration.
"Mamma!? Du har väl inte dragit hit en dejt?" gnällde jag.
"En dejt?" Mamma tittade på mig som om jag sagt något märkligt. "Varför skulle jag........." hon stannade upp och spärrade upp ögonen i förståelse. "Åh Herregud nej, nej, nej. Mark är bara en vän." sa hon och vände sig om i hopp om att dölja rodnaden som börjat krypa fram.
"Satsar på att du vill vara mer än vänner." Muttrade jag tyst och vände mig tillbaka till kylskåpet.
"Vad sa du unga man?" Trots hennes försök att låta sträng kunde jag känna av glädjen i hennes röst.
"Vet du vad mamma? Ha din dejt här, jag bryr mig liksom inte" Jag tog ut allt som jag behövde ur kylskåpet för att göra en macka och lade de på bordet. "Så länge jag inte behöver vara här, det vill säga." lade jag sedan till för säkerhetsskull.
"Zayn....." Började hon.
"Nej, mamma det är verkligen lugnt. Jag har inget emot att du dejtar." Jag viftade avfärdande med handen. "Du är trots allt min förälder och inte tvärtom, gör vad du vill säger jag." Jag log mot henne och bredde på min macka.
"Zayn, detta är absolut ingen dejt, och du ska vara med. Det är bara en middag mellan vänner." Jag hörde finaliteten i hennes röst och tog mig för huvudet.
"Mamma, seriöst? Har du tänkt på att jag kanske har planerat annat?" sa jag och hoppades att detta skulle få henne att tänka om. Seriöst, vem skulle vilja vara med på en dejt maskerad till "en middag mellan vänner"?
"Du har väl inte något planerat till imorgon kväll?" frågade hon lite osäkert.
"Det har jag faktiskt, något riktigt viktigt för den delen också." smörade jag på när jag väl insett att hennes säkerhet verkade ge med sig. "Jag har mina egna dejter att gå på."
"Jaså?" frågade mamma nyfiket. "Vem är den lyckliga tjejen?" Ännu en gång fann sig ett leende till hennes läppar.
Jag kunde inte låta bli att lägga en tyst kommentar.
"Vilka är de lyckliga pojkarna är nog mer i rätt stil" Varför var jag tvungen att säga att jag skulle på dejt? Nu kommer hon antagligen hålla på att tjata om det här! Jag känner knappt några tjejer här!
Mamma spärrade ännu en gång upp ögonen utav min kommentar och började staka sig i sin mening.
"Sk....Ska du på....Dejt med....Liam och Niall?" frågade hon förvånat.
Mamma hade på senaste tiden blivit väldigt bekant med grabbarna- Till den graden att de alla faktiskt var på ett förnamns-stadie. - Tanken att hon verkligen trodde på det jag sa fick mig att undra ifall vi inte umgicks alldeles för mycket.
"För Guds skull!? NEJ mamma!" Hela mitt ansikte skrynklades ihop som om jag nyss bitit i en citron. "NEJ! Absolut inte! Jag..Jag bara skämtade!" förklarade jag stressat. "Jag ska ut med........" Jag tänkte efter riktigt noga efter ett tjej namn och förbannade mig själv när namnet som föll ut ur min mun var "Alice."
