thestoryline.blogg.se

 

Alarmet ljöd över hela rummet och jag vände på mig i sängen muttrandes.

”Håll din mun!” sa jag medan jag blundandes försökte stänga av alarmet.  Det var då jag hörde det tysta fnittret. Jag satte mig spikrakt upp på sängen och tittade bort mot dörren.

”Mamma.” sa jag irriterat samtidigt som jag återigen lade mig ner på sängen med kudden över ansiktet.

”Du är väl medveten om att ditt alarm inte har en mun?” sa hon i samma veva som hon satte sig ner vid sängkanten.

”Inte på humör för att prata” mumlade jag under kudden

Gårdagen hade varit både psykiskt och fysiskt ansträngande, jag kunde fortfarande känna hur mina knogar dunkade av smärta, även om jag lagt de på is sekunden jag kommit hem från Mr. Campbells vrede. Han hade spenderat en hel halvtimme på att skälla ut oss för vår ”oansvarighet” så som han uttryckte sig. Han slösade inte heller andan på att förklara för oss att vi hade varit ett hårstrå ifrån att bli avstängda från skolan. Tydligen var både Louis och Niall också i samma sits som resten av oss.

”Vi kommer behöva prata om igår vare sig du vill det eller inte” sa mamma och puttade lätt på mig för att jag inte skulle falla tillbaka i sömn.

”Kan vi inte ta det när jag vaknat?” gnällde jag och flyttade mig så långt ifrån henne som jag kunde på sängen.

”Zayn......” Andades hon ut.  ”Jag trodde vi hade en överenskommelse, du skulle hålla dig borta från allt sådant.” Besvikelsen i hennes röst gick inte att misstolka, den väckte mig ur mitt halvsovande-tillstånd och jag satte mig upp.

”Mamma, det var inte alls som det lät-” Försökte jag förklara.

”Så du menar att du inte alls slog den där pojken rakt över ansiktet? Du menar att din svullna hand, din spräckta läpp att allt det är ett spratt som mitt huvud spelar mig?”

Skammen sköljde över mig som en kall dusch när jag såg på kvinnan som hade ställt upp för mig under hela mitt liv, kvinnan som ensam gjort mig till personen som jag var.

Jag var tvungen att fixa det här, jag skulle inte kunna klara av att se henne såhär mycket längre. Besvikelsen och skulden som jag såg klart i hennes ögon var något som jag orsakat och jag stod inte ut med tanken.

”Mamma.....Jag kan förklara, det är inte alls som det låter, jag menar, visst jag slog till honom, men.....men” Jag avbröts av att hon lyfte på handen med handflatan mot mig.

”Stopp, jag vill inte höra mer. Du bröt mot vår överenskommelse och du var den som startade igång hela slagsmålet igår!”

Jag såg på henne och undrade genast hur hon fått tag på just den biten av information.

”Jag talade med både Mr. Dullaway och Mr. Tomlinson igår, och jag ska tala om för dig att.....” Hon hann inte längre innan jag insett vad hon sagt.

”Du pratade med idioten som slog till mig?” sa jag oförmögen att tro orden som kommit ut ur hennes mun.

”Nej Zayn. Jag talade med hans far, och du ska veta att Mark är en väldigt trevlig man-” hon hade tagit till den stela tonen och allt hon sa lät konstlat.

”Du kan inte mena allvar!?” utbrast jag och såg på henne medan hoppet om att hon bara hade sagt det för att få en reaktion ur mig simmade runt i bröstet.

”Jag är fullt allvarlig. Och om du nu är klar med att avbryta mig så vill jag säga det som jag först ville ha sagt när jag kom in hit.” Hon såg på mig och väntade på att jag skulle säga något men när hon insett att jag väntade på att hon skulle fortsätta gjorde hon just det.

”Hursom, jag talade som sagt med Mark igår, och vi bestämde oss för att det skulle vara bra att ni pojkar skulle få chansen att be om ursäkt till varandra och vi-”

”Du måste skämta!” skrek jag och hoppade upp ur sängen. ”Mamma! Det här kan knappats ses som ett roligt skämt, jag är verkligen inte på humör för det här!” sa jag fast att jag visste att det hon sagt hade noll koppling till ett skämt. ”Du kan inte tvinga mig till det här!” sa jag och gick fram och tillbaka i rummet som en fängslad tiger.

”Jag antog att du skulle reagera såhär, det var därför som Mr. Dullaway föreslog att hans dotter, som både du och Louis känner skulle vara där och se till att inget händer, och så tyckte han att det skulle vara bra att ni båda har någon som ni känner er säkra med på plats. Som då inte är någon av oss vuxna.” Mamma avslutade sin mening och satt kvar på sängkanten med ett stolt leende på läpparna, uppenbarligen helt till sig för att ha hittat en sådan ”fantastisk” lösning på problemet.

”Hans dotter? Vem fan är hans dotter?! Eller vet du vad, jag fullständigt skiter i vem hon är- jag känner knappt någon här- Jag vägrar be om förlåtelse till den idioten!” röt jag och skakade på huvudet.

”Zayn Jawadd Malik, nu tar du och lyssnar på mig. Du ska göra som jag sagt. Det finns ingen som helst väg kring det, just nu ska du vara glad att en förlåtelse är det enda som krävs för att du slipper allt annat som något sådant här för med sig. Jag struntar i vad du och Tomlinson pojken känner för varandra du ska be om förlåtelse och du ska göra det med omsorg.” Senast hon varit såhär arg var när jag hamnat i slagsmål hemma i Bradford, även om det hände ofta höll hon aldrig igen med vad hon tyckte om det varje gång.

Det var sant, jag borde vara lättad över att ett förlåt var det enda jag behövde ge ifrån mig när jag startat igång ett helt slagsmål, men att säga förlåt det var ju nästan som att böja sig inför honom. Eller hur?

”Mamma,” sa jag, med nederlaget tydligt i min röst. ”Jag känner inte rektorns dotter, och jag visste inte ens om förrän alldeles nu att han hade en dotter.....” min mening flöt bort när jag insåg att jag inte hade någon annan orsak till neka.

”Både Mr. Tomlinson och Mr. Dullaway har bekräftat att du gör det. Och även om du inte känner henne känner jag, att med en sådan far som hon har kan flickan knappast vara så hemsk, ett fint namn har hon också.” sa mamma medan hon gick mot dörren.

”Mamma!” ropade jag ut innan hon stängt dörren efter sig.”

”Ja?” svarade hon avlägset.

”Vad heter hans dotter sa du?” frågade jag nyfiket.

”Det sa jag aldrig. Hon heter Alice.” sa hon och stängde dörren efter sig.

---

Som lovat, här har ni! Btw, är det bara jag som ser fram emot att få se mer av Alice? ;)

Fortsätt med era fina kommentarer, jag blir så glad av att läsa de ;) 

Happy Reading.

//NJM

Louis rätade på sig och lade armarna i kors och lät sin blick hållas på Niall.

 ”Och hur exakt hade du tänkt göra det?” snäste han.

”Provocera inte mig, du vill inte veta vad jag tänkt göra. Jag säger bara det här en gång till. Flytta på dig. Nu.” Nialls röst var stadig och fylld av så mycket hat att det nästan gick att ta på.

”När ska du få in det i ditt feta skal som du kallar för huvud Horan, Säg inte åt mig vad jag ska göra.” Vid det här laget hade hela Louis uppmärksamhet överförts till den blonde pojken bakom mig, så jag rörde mig försiktigt bort från platsen som jag stod mellan de och ställde mig så att jag kunde se båda utan att behöva göra en 180 graders vändning.

”Jag säger vad jag vill när jag vill, till skillnad från en viss jävel som jag råkar veta om.” Niall rörde sig mot Louis och tog ut sina händer som han hade i byxfickorna.

Jag såg på de två pojkarna med förundran i ögonen och försökte förstå hur detta hat uppstått och förbannade mig själv inombords för att jag inte tagit upp på killarnas erbjudande om att ge mig en förklaring.

”Eyy, Niall. Det är lugnt...” började jag i hopp om att avluta det bråket som såg ut att uppstå. Han vände på huvudet och såg i min riktning med en sådan fart att jag förvånades över att han inte knäckt sönder nacken.

”Håll dig ur det här Malik.” sa han med en ilska som jag antar var riktad mot Louis. Han vände tillbaka mot den nämnda pojken och skulle precis säga något innan någon annan hann före.

”Louis.....Zay...Malik har rätt, vi borde kanske bara gå?” Alla vände sig om mot pojken som talat. Det såg ut som att han hade mer att säga men han tystades av alla blickar.

”Ska vi gå Harry? Vi ska gå, är det vad du menar?” frågade Louis med sur förvåning.

”Ja, Tomlinson, det är vad han menar, är du trög eller?” Liam som inte hade sagt något under hela tiden som samtalet ägt rum stod lutad mot dörrkanten och såg allmänt avslappnad ut.

”Kallade du mig för trög?” Louis såg ut att kunna explodera när som helst.

”Precis det jag sa, är du döv nu också?” Liam flinade och verkade inte alls berörd av pojken som verkade koka inombords alldeles framför honom.

”Din lilla......” Han rörde sig mot Liam med höjda knytnävar men kom inte i närheten av honom innan ett liknande slag som han menat för Liam träffade honom rakt över ansiktet.

Jag såg förbluffat på min knytnäve som försiktigt började få en röd färg. Va fan?

Louis tog sig för hans blodtäckta haka och såg nästintill lika förbluffad ut som jag var. Jag hade inte tid att smälta händelsen innan jag kände Louis slag träffa mig mitt på magen. Sekunden senare var vi båda i ett fartfyllt knytnävskalas, och lika snabbt som det startat så avslutades det. Innan jag visste ordet av hade någon tagit tag i mina armar bakifrån, och någon annan hade fått ner Louis på golvet och tilldelade generösa slag över hans ansikte.

”Jag varnade dig Tomlinson!” skrek Niall mellan slagen.

Louis viftade frenetiskt med armarna och sparkade i den tomma luften.

”Vad i all sin dag är det som pågår här?!”  Mr. Campbell stod förfärad vid dörringången och såg på oss fem med en sådan blick att alla verkade bli blixtstilla sekunden han yttrat sig.

”Herr Horan!” Hans tonläge verkade ha höjts en aning och hans hand var förd till munnen. ”Kliv av Mr. Tomlinson, i detta nu!” Han gav ut order trots sitt chockade tillstånd. Niall däremot verkade inte kunna hantera chocken lika bra då han var kvar i samma ställning och såg bort mot Mr. Campbell med oförståelse i blicken.

”Sir...Det här går att förklara.”  hasplade han tillslut ur sig. Liam som nu stod alldeles intill mig verkade finna den meningen rolig för hans axlar höjdes och sänktes i ett ljudlöst skratt.

”Vad är det som är så roligt?” viskade jag så att ingen annan hörde. 

”Inget.” Han fick knappt ut meningen innan hans skratt övergick från tyst till lågt. ”Det är bara hela situationen.” fortsatte han sedan en aning mer komposterat än tidigare. Jag skakade på huvudet åt honom och återgick till att bevaka situationen jag hade framför mig.

Mr. Campbell verkade ha tröttnat på Nialls brist på reaktion och tog saken i egna händer då han ryckte bort honom från Louis. ”Du, och Du!” Han pekade på både Niall och Louis ”Följer med mig!” Han drog upp Louis från golvet och blängde på honom så gott som det gick innan han gav samma blick till Niall. ”Vad är det här för beteende?! Ni...Ni...Jag lämnar er ensamma i ett klassrum i 5 minuter, och det här är vad som händer?!” Han kastade upp händerna i luften och tog ett djupt andetag innan han fortsatte. ”Jag skäms! Ni ska föreställa vara ansvarsfulla unga män! Hur i all sin dar tror ni jag känner varje gång något sådant här händer? Tror ni jag gläds åt att ta er till Mr. Dullaway varje gång? Har ni tänkt på hur det här kan påverka er skolgång? Ni har fått tydliga instruktioner om att vi absolut inte tolererar ett sådant beteende här på Harrow!” Mr. Campbell tog ännu en paus och Louis såg detta som en chans att säga något.

”Sir, jag var bara här när han...han bestämde sig för att trakassera mig, och när jag bad honom att lägga av så hoppade han på mig!” Hans lögn, om än intakt höll inte då Mr. Campbell såg misstänksamt på honom.

”Herr Tomlinson, av mina erfarenheter när det kommer till er pojkar, så har alla ni här-” Han gestikulerade med sina armar kring rummet som om han pekade på alla samtidigt. ”- Lika stor del i vad som hände som Mr.Horan här.” Hans blick vandrade runt rummet ännu en gång, men denna gång stannade den vid mig.

”Däremot måste jag dock erkänna att jag är lite förvånad över att se dig här Mr. Malik. Jag hade förväntat mig mer.” sade han enkelt och verkade återfå sin kontroll som han mist ett par minuter tidigare. ”Dåså. Som sagt, ni två följer med mig.” Han tog tag i Louis och Nialls armar och ledde de mot dörren, som han sedan stannade vid. Han vände på huvudet och såg återigen på oss tre återstående elever. ”Jag vill att ni tre stannar kvar här. Jag kommer snart tillbaka.” och med det lämnade han klassrummet.

Jag vände mig mot Liam som nu stod vänd mot Harry och såg på honom medan han satt på golvet med händerna i huvudet.

 ”Säg inte att han ska börja gråta...”  Till skillnad från allt annat som Liam sa var hans röst tom på den skämtsamhet han alltid brukade bära runt på, hans röst när han talade nu lät mer.........trött?

Harrys axlar verkade sjunka ihop av Liams ord och han tittade inte upp.

”Låt mig vara Payne.” sa han tyst. Liam skakade på huvudet och satte sig på närmsta bord.

Jag tittade på båda och undrade varför ingen höll på att skrika eller ge den andre en kall blick eller till och med puckla ner på varandra som Niall och Louis gjort tidigare.

”Du är en fegis Styles...Vet du det?” Liam lät varken arg eller glad.

”Låt mig vara.” Upprepade Harry och drog upp sina knän mot bröstet.

Jag rörde mig mot Liam och puttade till honom lite lätt på armen för att få hans uppmärksamhet.

”Heyy, Liam, vi låter honom vara” sa jag när jag insett att han inte tagit blicken av pojken som satt ihopkrupen på golvet. Han ignorerade mig och fortsatte som om jag aldrig sagt något.

”Du är en idiotisk fegis som inte kan skilja rätt från fel.” spottade han ut, nu med lite mer gift i rösten. Vid detta lyfte Harry upp huvudet och ställde sig upp.

”Och du ska föreställa vara bättre?” frågade han med kontrollerad ilska. ”Du tror att bara för att du hade ett lätt val, ett val som praktiskt taget var gjort åt dig så skulle jag ha samma tur?!” Han rörde sig mot Liam och ställde sig framför honom. ”Jag är trött på att ni två dömer mig. Ni vet inte vad jag gick igenom, ni brydde er inte ens om att fråga varför. Så våga inte säga åt mig att jag är fegisen Payne, om du vet vad som är bra för dig.” Harry andades tungt och verkade vara röd om kinderna av ilska.

”Om jag vet vad som är bra för mig?” Liam lät förvånad ”Så det är det här det har kommit till? Att du sjunkit så lågt som honom och tar till hot som utväg? Va fan, jag borde inte ens vara förvånad. Man blir som man hänger.” Liam ställde sig upp från bordet som han satt på och sträckte på sig. Harry verkade inte avskräckt utav detta utan han svarade. ”Ja, det blir man. Du borde ju veta allt om sånt.” Liam rynkade sina ögonbryn och skulle precis svara på Harrys påstående när dörren öppnades upp och Mr. Campbell kom tillbaka.

---

Jag är Sååååå ledsen för den dåliga uppdateringen! Som ursäkt lägger jag förhoppningsvis upp ett nytt kapitel på måndag, vad sägs?

Happy reading ;)

//NJM