Jag ryckte på axlarna och lät min hållning ändras till en mer avslappnad.

”Spelar ändå inte så stor roll för mig liksom, det känns som att jag borde hålla mig borta från honom som det redan är.”

De två killarna framför mig vände sig mot varandra och utbytte ännu en blick.

”Så du menar att du bestämmer dig för att ditcha både Styles och Tomlinson för att vi bad dig, och sedan så frågar du oss inte ens varför?” Liam såg skeptisk ut.

För att vara helt ärlig hade jag till en början tyckt att det var lite konstigt att grabbarna sa åt mig att inte hänga med Louis och Harry ifall jag ville vara med dem, men med lite resonerande kom jag fram till att vi ändå inte skulle komma bra överens, och förresten skulle jag ta Liam och Nialls sällskap över Louis vilken dag i veckan som helst.

”Borde jag fråga?” svarade jag.

”Ehh.....typ...kanske?” sa Niall och hade samma skeptiska min på ansiktet som Liam.

”Ok.........Ut med det då.” sa jag lite skarpare än vad jag menat.

”Hur detaljerat svar vill du ha?” Sa Niall och undvek att se mig i ögonen.

Jag började känna hur tröttheten jag känt under dagen slog in med full kraft nästan helt plötsligt.

”Men för Guds skull! Ska du berätta eller inte? För det här börjar bli lite tröttsamt, tycker du inte?” Jag sa det sista med en spydighet som jag själv förvånades av. Jag tog ett djupt andetag och försökte sansa mig själv. Det slutade upp med att jag grymtade och återigen så täckte mina händer mitt ansikte. ”Förlåt, det var inte meningen att få ut allt på er, jag.......jag är bara lite trött.” Jag masserade mina tinningar och förde min tumme och mitt pekfinger till min näsrygg i hopp om att få bort den plötsliga huvudvärken som uppkommit.

”Okeeeey.....jag antar att du vill gå hem?” Jag gissade att det var Nialls röst men jag kunde inte vara säker för jag hade varken orken eller lusten till att titta upp och se vem som tilltalat mig.

”Ifall jag visste vart det låg........ja då skulle det varit idealt.” Oavsett hur trött jag var verkade inte min sarkasm eller spydighet vilja ge med sig.

”Ta och ställ dig upp, vi hjälper dig dit. “Vid det här laget brydde jag mig inte ens om att försöka anta vem det var som talat.

”Jah....Det skulle i och för sig också varit idealt, ifall ni visste vart jag bodde.”

”Uppenbarligen så har någons drama Queen attityd smittat av sig eh?.....Upp med dig Malik, vi vet var du bor, och du ser ut att behöva lite sömn.”

Sekunden han sagt att han visste vart jag bodde lyfte jag upp huvudet och såg på Liam med rynkade ögonbryn.

”Hur fan......”

”Vet vi vart du bor?” avbröt Niall mig. Jag nickade och inväntade ett svar.

”Första dagen? Du hade din karta som din mamma hade gett dig, det fanns en fet rund ring på ett ställe där det stod ”Mitt hem” lite svårt att inte komma ihåg när det är precis runt hörnet här.” fortsatte Niall.

”Oh,” var det enda jag fick ur mig, eller snarare sagt det enda jag brydde mig om att få ut, jag ville bara komma hem så snabbt som möjligt och sova bort den här dagen.

”Förresten, du har bott här i ett bra tag, borde du inte känna igen saker och ting när det kommer till områden?”

”Jag vet inte.” Svarade jag uppgivet samtidigt som jag ställde mig upp med Liam och Niall.

”Dåså, då antar jag att vi får eskortera dig hem?” flinet på Nialls ansikte gick inte att missta och han verkade finna något roligt med situationen.

”Håll munnen och visa vägen.” sa jag, denna gång med en uns lekfullhet som båda grabbarna uppfattade.

”Jaja. Drama-Que.....”

”Kalla mig Drama-Queen en gång till Payne och du kommer vakna upp med en blåtira imorgon.” Flinen på båda pojkarnas ansikte blev bredare och de började gå.

”Jag tror vi gillar dig, Malik.” sa Niall i samma stund som jag själv började röra mig i samma riktning som de. ”och jag har en känsla av att det här året kommer bli riktigt intressant.”

-

Söndagen spenderades med både Liam och Niall då de praktiskt taget kommit hem till mig helt oväntat, dragit med mig ut, sagt att de gjorde mig en tjänst och att jag vid slutet av dagen skulle känna igen varenda liten vrå i området.

Så dagen hade alltså varit produktiv och jag kände att jag faktiskt skulle kunna hitta hem och känna igen området jag var i ifall jag ännu en gång skulle gått vilse. Sällskapet hade som väntat inte heller varit en besvikelse. Jag och grabbarna kom bra överens och -utöver det faktumet att de retades lite över att jag inte kunde hitta hem föregående dag när mitt hem endast låg några hundra meter bort- så nämndes inte gårdagens händelser.

Jag hade snabbt återfunnit min gamla attityd från Bradford med grabbarna och av en okänd anledning kom jag lika bra överens med de som jag kom överens med Jamal.

Dagen slutade upp med att vi tre satt hemma hos mig och vilade ut oss, de hade inte skojat när de sagt att vi skulle utforska varenda lilla vrå i området.

 

”Ska ni ha något?” frågade jag när vi satt runt matbordet i köket och pratade.

”Jag tror jag tar lite apelsinjuice ifall ni har?” sa Niall och Liam mm:ade instämmande så jag antog att han också ville ha samma.

”Jupp, det har vi” sa jag och ställde mig upp för att gå mot kylskåpet.

Sekunden jag öppnade kylskåpet hörde jag min mobil som låg på mitten av matbordet ringa.

”Vem är det?” frågade jag samtidigt som jag tog glasen mot bordet. De gav inget svar så jag gick fram, lade glasen på bordet och tog mobilen i handen.

”Harry Styles” stod det på skärmen. Jag tittade oförstående upp från skärmen och såg på grabbarna innan jag återigen såg ner på mobilen som slutat ringa.

”Jaha...” var det enda jag sa innan jag satte mig på min plats. I samma ögonblick började min mobil ringa igen. Namnet stod tvärs över skärmen och jag tvekade en sekund innan jag tryckte på knappen.

Avvisa.

-

Inte för att jag förväntat mig annat, men när måndag morgonen kom gick jag som vanligt till skolan en halvtimme tidigare, för att mötas av en skola tom på elever.

---