Pojken föll ner på sina knän och täckte för ansiktet med händerna. "Varför?" mumlade han. Tårarna rann ner för hans kinder och han gjorde inga försök för att torka bort de, istället lät han sina händer falla mot sidorna av hans kropp för att sedan falla ner på jorden under honom. "Du...Du, kan inte vara......." Hans mening, helt osammanhängande, avslutades inte. Han knöt sina nävar i jorden och tog upp de med jord och kastade det till sidan.  "Nej, du kan inte!" Hans röst höjdes och han började slå ner sina nävar i jorden. "Du kan bara inte!" Vid det här laget skrek han. "Du kan inte lova något och sen bara......." Han bröt ännu en gång ner i snyftningar och föll ner mot marken helt och hållet, i fosterställning. "Hur ska jag..." Ännu en gång mumlandes. "Du....Du." Han hade aldrig känt sig så här vilsen, känslan av att förlora någon- Nej, han fick inte tänka så, - han satte sig upp och vände sig mot gravstenen. Han följde konturerna av namnet som stod på den med ett finger.

’’ Jay Tomlinson- Älskad mor, dotter och fru ’’.

-

Jag öppnade klassrumsdörren med minimal ansträngning men stängde den så hårt att jag förvånades över att klockan som hängde över dörren inte föll ner.

Med en blick på Mr. Campbell så vände jag mig om och gick mot min plats längst bak i klassrummet.

Mr. Campbell harklade sig och jag vände mig mot honom och höjde frågandes på ögonbrynet.

"Vi har startat arbetet, som du kanske har missat, och alla ska sitta med sina partners." Han pekade på Harry och lade sedan till "Om du nu är snäll, din partner sitter för tillfället här". Jag bytte tyst riktning och gick mot min nya plats. Utan att säga något satte jag mig på stolen bredvid Harrys och drog upp anteckningarna som jag fått av Niall föregående dag och vände mig mot min bänkgranne.

"Ska vi ta och köra igång" frågade jag i en affärsmässig ton.

"Ja...." svarade Harry frånvarande och drog en hand genom sitt hår. "Det kanske vi borde göra." Han öppnade upp sitt anteckningsblock och såg på mig som om jag skulle säga något. Jag skakade lite lätt på huvudet och tittade igenom anteckningarna jag hade framför mig.

"Tydliga anteckningar du har där, det ser väldigt bra ut." Harry bröt tystnaden som uppstått. Jag såg på honom och flinade.

"Det är Nialls anteckningar, jag fick låna de."

"Oh, Jaha. Är det de från igår? Jag såg att du inte var här." Han bet nervöst på toppen av pennan som han höll i handen.

Klart han märkte att jag inte var här, hur hade han annars tänkt snacka skit om mig?

"Jupp, jag stannade hemma med en huvudvärk, inte så kul." sa jag stelt och vände mig från honom. "Ska vi ta och börja med arbetet nu Styles? Jag är inte så värst sugen på kallprat."    

"Du vet, du kan kalla mig Harry." muttrade han en aning surt. Jag vände mig mot honom och stängde igen mitt anteckningsblock i processen.

"Och varför skulle jag göra det?" Jag såg frågande på honom och satte så lite animositet i meningen som möjligt.

"Jag vet inte." svarade han frustrerat och drog ännu en gång en hand genom sitt hår som vägrade sitta på plats. "Kolla, jag vet att du och Louis inte kommer så bra överens, men alltså, det behöver inte betyda att vi....." Hans mening kom inte längre då Mr. Campbell ställt sig framför vår bänk.

"Håller ni pojkar på med det ni skulle ha gjort eller tror ni att det här är en lektion för småprat?" Han tog av sig glasögonen, nöp sin näsrygg och inväntade ett svar som aldrig kom. "Jag tar er tystnad som att ni trodde det senare. Inget mer sådant nu, kör igång med ert arbete, och jag vill se att ni kommit någonvart i slutet av lektionen."

"Ja Sir." sa både jag och Harry.

Sekunden han återvänt till sitt bord vände jag mig till mina anteckningar och började lägga till egna saker på det skrivna pappret jag fått.

"Vad är det du skriver Zayn?" frågade Harry plötsligt tittandes på mitt papper. Jag missade inte betoningen som han lade på mitt namn.

"Vad är det du vill Styles?" frågade jag med rynkade ögonbryn.

"Vad menar du?" svarade han med spelad oskyldighet.

"Skippa skitsnacket och låt oss köra igång med arbetet." Jag återupptog skrivandet som jag hade slutat med sekunder tidigare.

"Borde vi inte diskutera hur vi ska sätta upp hela arbetet?"

Jag stannade upp ännu en gång med pennan i handen och vände mig irriterat mot pojken med det lockiga håret.

"Skulle jag kunna få avsluta det här först?" Även om meningen i säg inte lät så otrevlig så gjorde min skarpa ton det jobbet.

Harry nickade endast och väntade på att jag skulle skriva klart. När det väl var gjort vände jag mig mot honom och gav honom mitt förslag.

"Vi jobbar med droger inom sporter-" konstaterade jag "Jag har en idé kring det. Jag tycker att vi gör ämnet lite smalare och inriktar oss på en sport."

Harry nickade och skrev något i sitt block.

"Det låter som en bra idé.....Har du något förslag på någon sport?" Med pennan redo väntade han på att jag skulle säga något. Jag ryckte på axlarna.

"Jag har inte tänkt på det, har du något förslag?" Jag insåg hur strikt det här samtalet börjat bli. Även om det inte var särskilt obehagligt eller allmänt stelt så var det en aning strikt och ensidigt.

"Jag vet faktiskt inte, det finns så mycket......" Inledde Harry och började återigen bita på sin penna. "Å ena sidan tycker jag att det finns en massa att hitta inom friidrott, men det skulle vara så mycket roligare att se hur det är i fotbollsvärlden." Jag nickade instämmande och skrev i mina anteckningar.

"Okej, nu när vi väl gjort fått ett väldigt specifikt mål, hur ska vi gå tillväga?"

"Jag funderade på en litteraturstudie?" Hans fundering lät mer som en fråga och jag skakade lätt på huvudet.

"Nej, nej, vi vill ju kunna ha något mer konkret än en litterär studie." Mina tankar virvlade omkring och jag hade själv svårt att greppa vad jag egentligen ville göra.

"Va sägs om ett studiebesök? Vi kan gå till närmaste sjukhus och fråga på där." engagerad som alltid så talade Harry snabbt.

"Det är en skitbra idé!" utbrast jag och pekade på honom med pennan. "Vi skulle kunna få en massa information om olika preparat och sånt!" Vid det här laget höll jag omedvetet på att vifta med pennan i ansiktet på Harry.

"Akta dig Malik, du vill ju inte hamna i ännu ett slagsmål. Hålla på och peta ut normala folks ögon....." Louis hade dykt upp bakom Harry och stod nu vänd med ansiktet på mig. Harrys ögon verkade spärras upp vid ljudet av hans väns röst och han slog genast ner blicken på sina papper.

"Gör oss alla en tjänst och häng dig själv....Fatta liksom när du inte är välkommen." Jag muttrade den sista delen, och av Louis ansiktsuttryck att döma så hade han inte brytt sig om den delen då hans ögon blixtrade till vid yttrandet av den första.

"Din snorvalp, jag föreslår att du kryper tillbaka till kryphålet du först kom ut ur. Tala med mig på det sättet en gång till....." Han avslutade inte sin mening innan jag ställt mig upp med sådan fart och kraft att min stol föll på golvet.

"Eller vadå Tomlinson?" hånade jag "Berätta, vad är det jag borde vara rädd för huh? Ska du försöka ge mig en höger? Jag tror att vi fastställde det förra gången, du slår som en tjej" Jag korsade mina armar över bröstet.

Louis ögon smalnade till och han gick omkring bordet för att närma sig.

"Säg det en gång till Malik, jag utmanar dig."

Hur barnsligt det än var så föll orden ur min mun utan att jag tänkt till överhuvudtaget.

"Tomlinson slår som en tjej. Tomlinson slår som en tjej. Tomlinson slår som en....." Jag stannade upp och lade ett finger på hakan som att jag funderade över något. "Hmmmm..." Jag öppnade upp ögonen i spelad förvåning och knäppte med fingret "Ja! så var det...En tjej!" Jag kunde höra lågmälda skratt från bakre delen av klassrummen och utan att se bak så kunde jag garantera att det var Liam och Niall som skrattade.

"Herr Tomlinson och Herr Malik. Om ni inte sätter er vid era respektive platser NU så kommer ni båda få kvarsittning!" Mr. Campbell hade verkat vakna till liv, eller snarare blivit återuppväckt från världen av de läsande när han ställt sig upp och spetsat oss med en varsin genomträngande blick. Hans order trotsades och han drog till med ett nytt försök "Herr Malik, du följer med mig." Sa han sedan och stormade ut ur klassrummet.  Med rynkade ögonbryn och en snabb blick mot grabbarna längst bak i klassrummet så följde jag efter läraren.

 Innan jag hunnit stänga dörren efter mig hörde jag Louis skrika till.

"Tro inte att det här är över Malik!"

Utan att ge någon som helst respons på det stängde jag dörren bakom mig.

"Mr. Campbell?" Ropade jag när jag väl kommit ut i korridoren och möts av en tom sådan.

"Här, ta den här." Jag fick ett papper i min hand och vände mig till höger för att mötas av personen jag letade efter.

"Sir, vad är det här?" frågade jag och såg ner på det rosa pappret jag hade i handen.

"Ta pappret och gå upp till rektorn." sade han kort och vände på klacken för att gå tillbaka till klassrummet.

"Men Sir....." och dörren stängdes i ansiktet på mig. "Idiot!" muttrade jag och sparkade på den stängda klassrumsdörren.

-

Jag stod utanför rektorns rum med händerna på knäna, tunga andetag och rodnat ansikte. Vafan var meningen med att ha så jävla många trappuppgångar? Har de här människorna aldrig hört talas om en hiss? Med ett sista tungt andetag sträckte jag på mig och knackade bestämt på dörren.

"Kom in." Hörde jag någon på andra sidan säga. Jag vred försiktigt på dörrhandtaget och klev ljudlöst in.

"Varför smyger du omkring pojk? Sätt dig ner." Den rakryggade mannen bakom skrivbordet tittade knappt upp, men gestikulerade med handen mot stolen framför hans bord.

"Jag har blivit uppskickad av Mr. Campbell, Sir." sade jag när jag satt mig ner. "Han gav mig det här pappret" sa jag och sträckte fram pappret som jag hade i handen.

 

---

Hallo! Ännu ett kapitel här. Finns nog inte så mycket mer att säga :) Kommentera gärna!

Happy Reading! //NJM