Han sträckte sig efter lappen utan att titta upp och lade det sedan bredvid sina papper på skrivbordet. En tystnad lade sig över oss och det enda som hördes var rektorns penna mot hans papper.

”Eh.....Mr. Dullaway, jag menar inte att vara oförskämd men har du typ inte något att säga?” Jag vred mig otåligt på stolen och inväntade ett svar.

Jag såg på den äldre mannen framför mig, som ännu inte gett mig ett svar. Vid en närmare titt kunde man faktiskt se att hans dotter hade ärvt en massa drag från honom. Hans blåa penetrerande ögon, som var så lika hennes, hans skarpa ansiktsdrag som påminde om hennes skarpa blickar, hans........Jag avslutade mitt tankeförlopp och skakade på huvudet.

Vad i helvete tänker jag på? Tomlinsons flickvän? Jag måste verkligen inte fått tillräckligt med syre upp till hjärnan.....Idiotiska trappor.

”.....Så, vad sägs om det unge man?” avslutade Mr. Dullaway.

Jag såg konfunderat på honom.

”Sägs om vad Sir?” Frågade jag aningen förvånad över att han ens börjat tala.

När hade han gjort det? Han hade knappt tittat upp.

”Den rosa lappen du har fått.” började han förklara. ”Du vet väl vad det betyder?”

Jag rynkade på ögonbrynet, så det var alltså färgen som berättade vad man hade gjort, det förklarade varför det inte stod något på det.

”Nej Sir, jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder.” Vid detta tittade han upp på mig.

”Jag berättade det alldeles nyss, menar du att du inte lyssnade?” Hans ögon smalnade och jag sjönk ner i stolen.

”Ne...Nej Sir, jag måste ha missat det.” stammade jag fram.

”Vet du vad vi gör med pojkar som inte lyssnar Herr. Malik?”  Hans blick fick mig att vilja krypa in i mitt eget skinn och aldrig komma tillbaka. Såhär var han absolut inte första gången jag träffade honom.

”N..nej .” Stammade jag ännu en gång.

”Då ska jag berätta det.” sade han och trummade med fingrarna på skrivbordet. ”Här på Harrows utför vi fysisk bestraffning pojk.” sa han allvarligt.

Mina ögon spärrades upp och var lika stora som tefat.

”Ni gör vad Sir?!” frågade jag skräckslaget. Han fortsatte trumma med fingrarna och nickade frånvarande.

”Du hörde mig rätt. Det jag vill att du gör nu är att du ställer dig upp.” Jag tittade panikslaget på honom och såg hur han sträckte sig efter en pekpinne.

”Sir...Jag..” påbörjade jag men avbröts av hans högljudda skratt som studsade mot rummets väggar.

”Oh, pojk. Du borde sett din min där...” Han torkade en fallen tår som tydligen var resultatet av hans skrattande. ”Det här var bland det roligaste jag gjort på en elev! Dagarna här kan bli rätt så tråkiga ser du,”

Helt oförmögen till att göra mycket annat så stirrade jag på Mr. Dullaway.

”Var inte rädd nu gosse. Det var bara en litet oskyldigt spratt. Gamla män som jag behöver det lite då och då.” Han viftade med handen och gestikulerade mot stolen i hopp om att jag skulle sätta mig igen, det gjorde jag.

”Jah, jag antar att det kanske inte uppskattades så mycket från ditt håll?” Han väntade inte på ett svar utan bara fortsatte. ”Ah, åter till att vara allvarliga nu. Du har fått en rosa lapp” konstaterande han, jag nickade och han fortsatte. ”Detta betyder att du är inne på din andra varning. Det finns inte så mycket mer att säga om det, men du ska veta att här på Harrow blir man avstängd efter 6 varningar, i total. Då talar vi alltså inte per år utan total” Det var som om tidigare inte hänt. Hans ansikte var stenhårt, han talade sakligt och hade inga som helst spår av humor i sin röst.

”Så jag får ingen kvarsittning eller något sådant?” Jag undvek hans blick ”Sir.”

”Nej, det får du inte, men ta inte lätt på det här, Två varningar på två månader är inte något jag skulle se som bra.”

”Självklart Sir.” sade jag och ställde mig upp. ”Var det allt?”

Han funderade i ett tag och nickade sedan.

”Det var allt” sa han mer för sig själv.

”Då antar jag att jag börjar gå.” Jag gick mot dörren och vred på handtaget. Jag skulle precis kliva ut när jag stoppades av rektorns röst.

”Oh, det var en sak till Herr. Malik.” Jag vände mig om och såg på honom.

”Ja?”

’’Herr. Tomlinson och du verkar inte komma så bra överens. Kan det ha att göra med din vänskap med Herr. Payne och Herr. Horan? För det skulle vara synd ifall man gick miste om vänskap bara för att man försöker tillfredsställa sina andra vänner.” Jag såg förbryllat på honom.

”Nej Sir, Jag har mina egna orsaker till att inte komma överens med honom.” , svarade jag stelt.

Rektorns ögonbryn rynkades och jag kunde se hur hjulen i hans hjärna rullade.

Han gestikulerade ännu en gång mot stolen som jag tidigare suttit på och när jag väl satt mig började han tala.

”Skulle du vara snäll och förklara?” Han hade bläddrat fram en tom sida på häftet som han hade framför sig och hans penna stod spetsad mot pappret.

”Eh..Sir” började jag och kliade mig nervöst i bakhuvudet. ”Det finns inte så mycket att förklara. Vi kommer helt enkelt inte överens.” Rektorn verkade inte nöjd med detta svar så han fortsatte tala.

”Du sa att du hade dina orsaker, hade du något speciellt i åtanke när du väl sa det?” sa han och började skriva något på sitt papper. ”Eller någon speciell....” lade han sedan till och tittade upp på mig med höjda ögonbryn, som att han precis kommit på något.

Med en konstig känsla i magen och förvirring över vad han kunnat antyda svarade jag.  ”Jag är inte säker på ifall jag förstår vad du menar Sir.”

”Nej, nej det är klart...” muttrade han för sig själv. ”Unge herrn, du är fri att gå, jag tror vi sätter stopp för samtalet här.” Han log ”Se till att hålla dig borta från trubbel. Jag skulle även uppskatta ifall du och Herr Tomlinson tog tag i problemen ni verkar ha. Gud vet att det räcker med hatet mellan de där tre pojkarna” Den sista meningen sa han tyst för sig själv. Jag nickade som svar och ställde mig upp.

”Ha en bra dag Sir.” avskedade jag och lade pekfingret och långfingret på min hatt, nickade kort och slank ut ur rummet.

-

”Oi, se på fan! Zayn har lyckat få sig en rosa lapp.” skrattade pojken bredvid mig. Jag gav honom en knuff och blängde åt honom.

”Käften Liam, jag är inte på humör för dina skämt just nu.”

Vi satt alla tre hemma hos Niall och jag hade precis berättat för grabbarna om vad som hänt i rektorns kontor.

”Det jag inte fattar är hur du och Liam kan ligga på samma färg!” utbröt Niall och rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Jag kan liksom förstå att du fick din gula lapp den där gången du slog till Tomlinson. Men hur fan lyckades du förtjäna den rosa? Ni tjafsade bara.” 

Jag försökte tänka tillbaka till tillfället då jag skulle fått min första lapp men jag stannade upp i tanken när jag insett att jag aldrig fått någon gul lapp.

”Jag har fan inte fått någon gul lapp” sa jag eftertänksamt och tittade på de båda.

”Jah, din mamma kan ju ha fått den..” sa Liam och avfärdade min tanke.

”På tal om hans mamma.....” började Niall och vickade på ögonbrynen.

”Ett ord till och du kommer ångra den dagen du föddes” avbröt jag honom och kastade arg blick åt hans håll.

”Woah, tiger.” sade han och höll upp händerna i en försvarsgest. ”Inget illa menat.” Jag korsade mina armar över bröstet och muttrade ohörbart om idiotiska vänner som försöker flirta med folks mammor.

Det slutade upp med att både Liam och Niall log på golvet och rullade sig av skratt.

”Är ni verkligen seriösa? Upp med er” sade jag irriterat och satte mig på stolen som Niall avlägsnat sig ifrån när han kastat sig själv på golvet.

”Förresten!” sa Liam plötsligt och satte sig upp. Han vände sig mot mig och fortsatte. ”Hur gick din mammas dejt? Fick du träffa den lyckliga jäveln?” Med en irriterad blick på Liam och en blick på Niall för att bekräfta att han hade samma nyfikna ansiktsuttryck gav jag ifrån mig en suck.

”Nej, jag fick inte träffa honom, glad att jag inte behövde göra det heller. Men tydligen så gick ”Middagen mellan vänner”-” jag gjorde citationstecken i luften för att förtydliga att så inte alls var fallet ”-Så pass bra att de ska ha en till dejt nu på lördag.” Niall gav ifrån sig ett lågt vissel.

”Jag skulle ge en hel massa för att vara i den snubbens skor” Jag vände mig om i stolen och tog tag i första bästa sak och kastade den i riktning mot killen som precis yttrat sig.

”Ow! Vadfan? En datamus?” utbröt han och tog sig för huvudet.

”Sluta vara en jävel.” grymtade jag.

Idiot....

Han flinade.

---

Såå, va tycker ni? Vad menar rektorn egentligen...? Dela gärna med er av era funderingar ;)

// NJM.