Jag hade inte gått med på det här.

Meningen repeterades om och om igen i mitt huvud medan jag gick på trottoarkanten på väg mot förödmjukelsen. Hur i helvete hade hon lyckats övertala mig till att göra det här? Jag Zayn Malik, skulle officiellt be om ursäkt till Louis Tomlinson, och som om det inte var nog med det så skulle vi ha ett jäkla vittne också?

”Du ska be om förlåtelse och du ska göra det med omsorg.” Härmade jag min mamma och sparkade en sten på vägen. Jag var förbannad, med all rätt.

”Jag kan praktiskt taget se ditt orosmoln härifrån.” Jag kände genast igen rösten och valde att ignorera den samtidigt som jag fortsatte gå.

”Du vet väl att vi är på väg till samma ställe, och just nu är du på väg mot fel håll.” Jag stannade upp och vände mig mot henne så att vi stod ansikte mot ansikte.

”Vill du något eller är du bara här för att irritera mig?” Jag höjde på ögonbrynen och valde att fortsätta. ”Eller vet du vad, svara inte ens på den frågan, jag gör det gärna åt dig. Din goa pappa och din gentleman till pojkvän har lyckats övertala dig att han omöjligtvis skulle kunna vara ensam med en gangster som jag och det ena ledde till det andra och nu står du här” Jag gestikulerade mot henne och avslutade min mening.

Det var då hon gjorde något som förvånade mig. Hon skrattade. Var det här något konstigt skämt eller hade Tomlinsons flickvän verkligen problem med humöret?    

”Vad fan är det som är så roligt?” frågade jag surt. Hon skrattade i ett bra tag till innan hon återhämtade sig tillräckligt mycket för att kunna tala.

”Det är bara du. Du beter dig som en femåring som precis blivit avvärjd från sin snuttefilt.” Hon fortsatte skratta och jag såg förbryllat på henne och letade efter något fel.

”Är du typ sjuk eller något?” frågade jag när jag inte lyckats hitta några fysiska fel.

Tydligen verkade just den meningen snappa henne ur vilket tillstånd hon än varit i, för helt plötsligt sträckte hon på sig, rätade på kläderna och harklade sig.

”Ehm, jag tror nog det är bäst ifall vi fortsätter gå. Helst separat.” Ah, där var det. Det här var den Alice som jag kände igen. Samma brud som surade hela vägen hem från bilturen ett par veckor tillbaka.

”Med glädje-”  sa jag och vände mig om. ”-Ciao, Vi ses väl när vi ses.” Med det sagt fortsatte jag på samma väg som jag gick på innan jag stötte på dagens första störningsmoment.

 

En halvtimme senare stod jag vid en stor grind med min mun hängandes och helt överväldigad av den stora byggnaden innanför grinden.

”Försöker du fånga flugor med munnen eller något Malik?”

Jag gav ifrån mig en suck, stängde munnen och såg bort mot den rödhåriga flickan bredvid mig.

”Är du alltid såhär störande?” frågade jag och tog i grinden med båda händerna.

”Inte alltid, inte mot alla. Jag har ett speciellt uppförande reserverat för skitstövlar.” Hon gav mig ett konstlat och alltför brett leende innan hon slog in en kod som öppnade grindarna. Hon gick mot ytterdörren och jag följde tätt efter.

”Det här ser ut att bli en lång dag.” muttrade jag tyst.

”Det kan du ge dig på.” Svarade Alice som tydligen hade hört vad jag sa.

Jag såg upp och blängde på henne och möttes av en matchande blick.

”Håll bara tyst och plinga på den där jäkla dörren. Du är här som en fredsmäklare, du ska inte hålla på att starta fler bråk.” morrade jag och höll fast min blick.

”Tala för dig själv Malik. Jag är här för Louis, få inte något annat för dig.” Hon vände sig mot dörren och plingade. Jag mumlade något ohörbart.

”Sa du något?” Frågade hon och vände sig tillbaka om så att hon stod vänd mot mig.

”Nej.” Sa jag avhugget samtidigt som dörren öppnades.

Louis stod vid dörröppningen och verkade skina av lycka sekunden han fick syn på Alice. Han tog genast tag i hennes hand och drog med henne in. Jag harklade mig snabbt innan jag fick syn på någon form av PDA och klev in i det enorma huset.

”Ehm, Yes, låt oss få det här överstökat.-” Sa jag och lade armarna i kors. ”-Kör igång Tomlinson.” Louis sa inget utan bevakade mig endast med ett höjt ögonbryn.

”Hallå?” Jag knäppte med fingrarna. ”Har du inte något att säga.” Jag hade på vägen hit kommit på planen att jag skulle få en ursäkt, ge en ursäkt och sedan dra, så enkelt skulle det vara.

”Jag talade med min far, han sa att du hade något att säga till mig? Ut med det Malik, vi har bättre saker för oss än att stå här hela dagen.” Louis drog sin hand ur Alice och lade den över hennes axlar och pressade henne emot sig.

”Du kan seriöst inte tro att jag är den som ska be om ursäkt?” sa jag samtidigt som jag började känna hur irritationen började vakna till liv.

”Jag har inte sagt något om att be om ursäkt. Du tog upp det, vilket antagligen betyder att du innerst inne vet att du har felat.” sa han stolt.

”Dra inte någon psykologi-skit på mig Tomlinson, antingen så ber du mig om ursäkt eller så drar jag.” Min plan såg ut att gå ut för stupet.

”Dörren står öppen Malik. Om det var allt-” Han skulle avsluta sin mening men jag klampade ilsket ut ur hans hem sekunden jag förstått att det inte skulle bli något utbyte av ursäkter. Den där självgoda idioten. Tänkte jag samtidigt som passerade grindarna. Jag ska nog visa honom vem som felat.

 

Sekunden jag klev in i mitt hem möttes jag av min mor som stod med ryggen vänd mot mig och telefonen tryckt mot örat.

"Ja, det låter helt underbart!" utbröt hon "Jag får för mig att våra pojkar i detta nu skakar hand och kommer på att de är mer lika än vad de trott." Jag rynkade på näsan och undrade vem hon talade med.

Jag skulle precis säga något och tillkännage min närvaro, men mamma hann före.

"Åh, Mark, tänk vad kul det här ska bli, våra pojkar lär känna varandra. Jag måste nog ändå säga att jag är lite besviken över att det inte hände lite tidigare, men men, så länge de inte håller på att slå ut tänderna på varandra …...." Hon stannade upp i meningen och lyssnade på vad personen i andra änden sa. Mark? Jag hade hört det namnet. Nyligen.

"Ja, jag vet, men låt oss hålla det för oss själva än så länge." Hon nickade och gav ifrån sig enstaka "mm”.

"Dåså, då gör vi så!"  sa hon tillslut. Hon lät så glad och uppspelt. "Middag hemma hos oss imorgon!" Ännu en gång rynkade jag på näsan. Jag hade aldrig gillat att ha gäster hemma, och jag hade utan tvekan varit överlycklig över det faktum att vi lyckats bo på samma ställe i nästan två månader utan att ha några.

Mamma hade lagt på när jag väl bestämt mig för att tala.

"Så, vi ska ha gäster huh?" frågade jag medan jag gick mot köket.

"Ja! det ska vi" sa hon med en pipig röst som fick mig att vända mig om i förvåning. Hennes ögon verkade glittra av lycka och hela hennes hållning utstrålade samma känsla. Jag träffades genast av en tanke som fick mig att grymta till i frustration.

"Mamma!? Du har väl inte dragit hit en dejt?" gnällde jag.

"En dejt?" Mamma tittade på mig som om jag sagt något märkligt. "Varför skulle jag........." hon stannade upp och spärrade upp ögonen i förståelse. "Åh Herregud nej, nej, nej. Mark är bara en vän." sa hon och vände sig om i hopp om att dölja rodnaden som börjat krypa fram.

"Satsar på att du vill vara mer än vänner." Muttrade jag tyst och vände mig tillbaka till kylskåpet.

"Vad sa du unga man?" Trots hennes försök att låta sträng kunde jag känna av glädjen i hennes röst.

"Vet du vad mamma? Ha din dejt här, jag bryr mig liksom inte" Jag tog ut allt som jag behövde ur kylskåpet för att göra en macka och lade de på bordet. "Så länge jag inte behöver vara här, det vill säga." lade jag sedan till för säkerhetsskull.

"Zayn....." Började hon.

"Nej, mamma det är verkligen lugnt. Jag har inget emot att du dejtar." Jag viftade avfärdande med handen. "Du är trots allt min förälder och inte tvärtom, gör vad du vill säger jag." Jag log mot henne och bredde på min macka.

"Zayn, detta är absolut ingen dejt, och du ska vara med. Det är bara en middag mellan vänner." Jag hörde finaliteten i hennes röst och tog mig för huvudet.

"Mamma, seriöst? Har du tänkt på att jag kanske har planerat annat?" sa jag och hoppades att detta skulle få henne att tänka om. Seriöst, vem skulle vilja vara med på en dejt maskerad till "en middag mellan vänner"?

"Du har väl inte något planerat till imorgon kväll?" frågade hon lite osäkert.

"Det har jag faktiskt, något riktigt viktigt för den delen också." smörade jag på när jag väl insett att hennes säkerhet verkade ge med sig. "Jag har mina egna dejter att gå på."

"Jaså?" frågade mamma nyfiket. "Vem är den lyckliga tjejen?" Ännu en gång fann sig ett leende till hennes läppar.

Jag kunde inte låta bli att lägga en tyst kommentar.

"Vilka är de lyckliga pojkarna är nog mer i rätt stil" Varför var jag tvungen att säga att jag skulle på dejt? Nu kommer hon antagligen hålla på att tjata om det här! Jag känner knappt några tjejer här!

Mamma spärrade ännu en gång upp ögonen utav min kommentar och började staka sig i sin mening.

"Sk....Ska du på....Dejt med....Liam och Niall?" frågade hon förvånat.

Mamma hade på senaste tiden blivit väldigt bekant med grabbarna- Till den graden att de alla faktiskt var på ett förnamns-stadie. - Tanken att hon verkligen trodde på det jag sa fick mig att undra ifall vi inte umgicks alldeles för mycket.

"För Guds skull!? NEJ mamma!" Hela mitt ansikte skrynklades ihop som om jag nyss bitit i en citron. "NEJ! Absolut inte! Jag..Jag bara skämtade!" förklarade jag stressat. "Jag ska ut med........" Jag tänkte efter riktigt noga efter ett tjej namn och förbannade mig själv när namnet som föll ut ur min mun var "Alice."

 

---