”Du hittar väl hem?” frågade Niall när vi skulle åt varsitt håll. Jag höll upp min karta

“Jag är väl utrustad!” sa jag och visade honom alla de punkter och ställen som min mamma hade ringat in på kartan, bara ifall att jag inte kunde se vad som stod.

”Har du typ problem med synen eller något?” sa Liam när han också fick syn på kartan. Jag gav ifrån mig ett skratt.

”Nej, men mamma säger att det hjälper ändå.” jag ryckte på axlarna och sa hejdå innan jag började gå iväg hemåt. 

---

  Sekunden jag steg in genom dörren möttes jag av mamma. Hon var lika glad som alltid.

”Så.....” hon lät hoppfull. ”Hur var första skoldagen?” Jag tog av mig mina skor, min jacka och svarade sedan.

”Helt ok, ifall man då räknar bort att jag nästan fick en varning idag.” sa jag med ett flin och såg bort mot henne.

”En varning?” all glädje försvann från hennes ansikte.

 ”Ja, mamma, en varning. En varning som jag inte skulle ha fått ifall du hade varit snäll att påpeka hur strikta de var i skolan med uniformerna. ”Hon såg lättad ut. ”Så det var inget mer än att det var fel på din skolklädsel? ” Hon lade sitt huvud på sned och rättade till min kavaj. Jag försäkrade henne om att det inte var något mer.

”Har du fått några nya vänner då?” frågade hon sedan nyfiket. Jag tänkte på skoldagen. Jag hade faktiskt haft några att hänga med under hela dagen. Men jag skulle nog inte gå till överdrift och säga att de var mina vänner, nya bekanta om något, grabbar som jag skulle kunna tänka mig att hänga med.

”Nja....har jag väl.” sa jag sedan och avfyrade ett leende mot min mamma som besvarade det med ett likadant.

”Jag sa ju att det skulle bli bra här” hon gav mig en kram.

”Jag antar att du gjorde det.” jag slingrade mig ur hennes omfamning och gick upp för trapporna för att gå mot mitt rum. Klockan var snart sju och jag var helt slutkörd. Jag stannade upp i ett trappsteg.

”Förresten, mamma!” ropade jag. Hon hade redan gått in i köket.

”Jaa?” hörde jag.

”Vart har du lagt min skolhatt?” Jag log åt tanken på att hon kanske inte hade någon aning om vart den var och att jag skulle till skolan imorgon, återigen utan skolhatt.

 ”I din garderob gubben” ropade hon tillbaka.

Smått besviken gick jag mot mitt rum och öppnade min garderob. Och som hon sagt så låg min skolhatt där. Jag satte den på mitt huvud och tog upp min mobil och knäppte en bild som jag sedan skickade iväg till Jamal.

Han var inte sen med att svara.

 

”Vad fan är det du har på huvudet?”

 

”En del av min skoluniform, så vad sägs, gillar du den, för det gör jag.”

 

 Jag skrattade åt min egen fyndighet och skickade iväg sms:et. Jag lade min mobil på sängen och gick för att ta mig ur skoluniformen och sätta på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Jag skulle precis ta upp mobilen från sängen när den började ringa, jag såg på displayen att det var Jamal och jag svarade.

 ”Ok, London-luften måste verkligen ha gjort sitt jobb. Du har varit borta i knappt två dagar och du är redan en fulltime snobb med en ful hatt?” Hans röst lät likadan som den hade gjort sist vi sågs.

 ”Kul att prata med dig också Jamal” svarade jag i telefonen.

”Så, berätta, vad tycker du om mina hemtrakter.” Jag skrattade och samlade mig innan jag gav ett svar.

”Mannen, du har aldrig varit här, jag har mer rätt att kalla det här mina hemtrakter än vad du har.” att prata med Jamal var alltid lika lätt, vare sig det var i telefon eller face to face.

”Säger han som är Bradfordare ända ner i benmärgen.” Jag lyfte på ena ögonbrynet. ”Och det är inte du?” Mitt svar var väntat.

”Dahh, smarto, mina biologiska föräldrar är från London”

”men du har asiatiska föräldrar och bor i Bradford” Avslutade jag åt honom innan han började gå igen på det som han alltid gjorde.

”Så jag har faktiskt rätten till att kalla det för mina hemtrakter” sa han med ett stolt eftertryck på ordet mina. Jag himlade med ögonen.

”Så hur var din första skoldag? Och tro inte att jag vet att du himlade med ögonen alldeles nyss.” Jag skrattade åt hans typiska beteende.

”shit vad du är konstig.” svarade jag innan jag berättade ungefär samma sak som jag berättat för mamma.

 

”Så du måste ha på dig den där hatten hela tiden?” det lät som om att han skulle brista i skratt när som helst.

”Japp, och förresten en annan sak, ifall man ser en lärare i skolkorridoren eller någonstans inom skolområdet så måste man lägga två fingrar på hatten och nicka mot dem.” förklarade jag

”Du driver med mig? Vad fan är det för skola?” Han lät en aning förvånad.

”Jadu, mamma satte mig i en pojkskola, och så som jag ser det tror hon att det är det bästa som har hänt mig.” sa jag och tänkte tillbaka på det hon sagt på middagen igår, du kommer hitta en massa kompisar som säkert delar samma intressen som dig.

Jamal skrattade på andra sidan.

”En pojkskola?! Du, Zayn Jawaad Malik, går i en pojkskola!” det lät som att han hade svårt att andas för att han skrattade så mycket.

”Ja, Jamal, det gör jag.” sa jag i luren.

”Vad heter din skola? Jag måste typ bara söka upp den på internet eller något.” Jag letade i huvudet och försökte komma på namnet till skolan. ”ehmm....vänta” sa jag och stäckte mig efter ett papper som jag fått idag. Längst uppe på pappret stod namnet på skolan. Harrow.

”Här står det!” jag och höll upp pappret så att jag kunde läsa vad som stod. ”Harrow school.” sa jag sedan.

”Hur kommer det sig att jag inte förvånas över att du inte vet namnet på din egen skola?” Jag kunde nästan föreställa mig hur han skakade på huvudet. ”Vänta ett tag” sa Jamal och jag kunde höra hur han knappade in något på ett tangentbord. ”Jag hittade det” hörde jag honom säga när knappandet hade upphört.

”Hittat vad?” frågade jag

”Din skola.” sa han innan han började skratta.

”Vadå? Vad är det som är så roligt” frågade jag igen

”Era skoluniformer!” utbrast han. Jag skulle precis säga åt honom att det var vanligt när jag kom på att vi i vår förra skola inte behövde ha på oss skoluniform. ”Jadu, man slipper åtminstone bry sig om vad man har på sig.” sa jag gäspandes. ”Som om du gjorde det här hemma.” sa han och jag kunde höra hur även han gäspade.

”Du, jag är helt slut, jag måste lägga på. Jag antar att vi hörs” sa han sedan. Jag nickade och kom sedan på att han inte kunde se mig.

”Det gör vi, ses.” sa jag och lade på. Jag lade min mobil på skrivbordet och gick ner till köket för att få i mig dagens middag.

-

Jag var proppmätt och dödstrött, vilket var en dålig combo. Jag kastade mig i sängen och lade mig tillrätta för att kunna somna , vilket jag för andra natten på raken gjorde ganska snabbt.

Jag föll in i en dröm, eller snarare ett minne på replay i sömnen.

Jag är hemma, alldeles själv när jag hör hur någon bankar på dörren. Jag ställer mig upp och går mot dörren för att se vem det är. Mamma har sedan länge sedan tejpat titthålet, så istället för att titta efter vem det är väntar jag på respons när jag frågar. Jag får inget svar så jag upprepar frågan igen. Fortfarande inget svar. Jag bestämmer mig för att öppna dörren bara för att se, det kan ju vara Jamal, som av någon konstig orsak bestämt sig för att inte svara. Låter som något Jamal skulle göra. Jag öppnar dörren och tittar ut. Det är ingen där. ”Jamal?” ropar jag lite osäkert. Ännu en gång lämnas jag utan respons. Jag ser mig förvirrat omkring innan jag beslutar mig för att gå tillbaka in och stänga dörren efter mig, fast det gör jag inte, sekunden jag vänder mig tillbaka in i huset tar någon ett stryptag om mig med armen runt min hals. Jag försöker vända på huvudet i hopp om att se vem det är, men jag misslyckas. Utan mycket till val till att göra något annat börjar jag skrika för full hals, men tystas genast av att min angripare lägger en hand för min mun.

”Ett pip, och jag lovar att jag bryter nacken av dig på plats” Viskar personen mot mitt öra. ”Du håller tyst, är vi överens?” angriparen tar försiktigt bort handen som ligger för min mun. Alldeles för chockerad för att prata så nickar jag i den mån jag kan på grund av det grepp han fortfarande har om min hals. ”Bra pojke” Andas han. Det är en han, det hörde jag sekunden han började prata. En djup rasslig röst som jag kunde svära på att jag hört någonstans.

Jag för mina händer mot hans arm som håller stryptaget om mig och försöker dra bort den, men hans grepp hårdnar bara om möjligt ännu mer. Jag kippar efter luft och viftar med händerna åt alla håll medan han för mig in i huset och stänger dörren efter sig.

”Jag. Kan. Inte. Andas” säger jag mellan mina försök till att få in luft i mina lungor. Jag känner hur hans grepp mjuknar upp och så småningom släpper taget om min hals, bara för att sedan ta ett hårt grepp om mina armar. Jag känner hur tårarna hotar att komma fram.

”Vem är du, vad vill du?” frågar jag tyst. Han kastar mig på soffan och jag faller med ansiktet mot dynorna. Jag sätter mig snabbt upp och vänder på mig så att jag kan se honom. hans ansikte, så bekant.

Jag vet vem det är.

---

Lite mer spänning till det hela men även många obesvarade frågor i handlingen som hänger i luften. Det är ju det som gör historien, låt fantasin flöda ;D