Jag låg ihopkrupen på den kalla, blöta marken, med handen mot magen. Smärtan var nästintill outhärdlig. Jag grymtade till och förde handen mot ansiktet så att jag kunde betrakta den. Den var som jag hade trott, täckt av blod. Jag tog ett djupt andetag och gjorde ett försök till att sätta mig upp. Jag lutade mig mot väggen och slog genast armarna om min kropp för att värma mig själv. ”Inte så kaxig nu längre eller hur? Håll dig till din egen sort, parasit.” De sista orden jag hade hört innan allt blev svart ekade i mitt huvud.

 Jag andades ännu en gång in den kalla luften och började darra av kylan som spreds sig. Jag mindes inte så mycket av det som hänt tidigare, men jag kunde känna den avlägsna känslan av sparkar mot mina revben. Jag såg mig omkring i den mörka gränd som jag satt i och försökte frenetiskt komma på vad som hade hänt. Jag förde mina händer mot huvudet och lade mina fingrar mot tinningarna medan jag gungade mig själv fram och tillbaka. ”Ursäkta...?”

 Jag vände mig genast mot det hållet jag hade hört den lena stämman ifrån. ”Hallå?” ropade jag åt samma håll. ”Är det någon där?” Jag kisade med ögonen för att kunna se bättre. Inget svar. Jag lät min blick ännu en gång flacka runt den mörka gränden innan jag försiktigt lutade mig bakåt och blundade.

***

Tidigare

Jag gick med snabba steg mot tunnelbanestationen för att kunna hinna med tåget. Gatorna i London såhär dags var alltid fulla, men till min förvåning så var det tomt idag. Jag hade aldrig förstått varför folk var så envisa med att stanna hemma på helgdagar, visst det var jul, so what? Varför skulle man stanna hemma för det?  Jag skakade på huvudet medan jag fortsatte gå mot tunnelbanan. Jag drog min jacka tätare omkring min kropp och satte på mig min luva för att jag idiotiskt nog hade lyckats glömma min mössa hemma. Jag tog ut mobilen och såg på klockan. 00.03, visade skärmen.

 ”Shit” utbrast jag medan jag ökade takten som jag gick i. Tåget skulle gå vid tio över och ifall jag gick i den här takten skulle jag aldrig hinna.  Jag stoppade snabbt tillbaka mobilen i fickan och började jogga.

Jag svängde av den vanliga trottoaren och började springa på bilvägen med snabba steg, jag kollade noga runt för att undvika att bli påkörd av en bil. Så småningom var jag framme vid ingången till tunnelbanestationen. Jag rörde mig i riktning mot den, och tittade upp för att se vad som stod på tidtabellen. Mitt ansikte pryddes av ett stolt leende när jag såg vad som stod. ”Tåget lämnar om 4 minuter.” Jag gick längs med den tomma perrongen och kom till slutet av den.

Plötsligt kände jag hur en kall luft drog igenom hela perrongen och jag vände min blick mot den närmaste ingången som precis öppnats. Livliga röster hördes, och runt fem personer klev in. Av alla ansikten var det ett som drog min uppmärksamhet till sig. Jag låste blicken med hans och stirrade på honom i vad som kändes som en evighet. Jag spände min käke och lät mina händer som jag hade i knytnävar falla längs min kropp. Min blick besvarades med en lika kall blick tillbaka.

Utan att jag lagt märke till det hade vi båda rört oss mot varandra, och nu stod vi med en meters avstånd mellan oss. Båda med mord i blicken. ”Så.....” inledde han ”vad gör ett slödder som du ute på Londons fina gator?” Hans kalla ansiktsuttryck övergick till ett överlägset flin. ”Ja du, frågan du istället borde ställa dig är ifall mamma inte blir lite orolig över att hennes lilla gosse är ute så sent.” kontrade jag. Hans blick smalnade och jag lät mitt leende växa sig allt större då jag förstod att han hade träffats av mina ord. ”Tala om min mamma en gång till” väste han fram mellan sammanbitna tänder. ”Eller vadå?” snäste jag ”Kommer pappa att betala mina föräldrar så att de överger mig? Newsflash pojken, inte alla är besatta av pengar”. Jag tog ett steg närmare honom och såg honom i ögonen. Jag såg hur något blixtrade till i de och med ens försvann avståndet mellan oss och hans knytnäve träffade mig rakt över ansiktet. Som en ren reflex förde jag handen mot mitt ansikte och torkade av mig blodet som börjat rinna från min näsa. ”Du gjorde precis inte vad jag tror att du gjorde” sa jag ilsket. ”Jag tror att jag precis gjorde det” sa han med sitt ökända flin fastklistrat på ansiktet igen. Jag rätade på mig och började röra mig mot honom, fast besluten att torka bort det flinet från hans ansikte på samma sätt som jag torkat bort blodet från mitt.