Louis POV

Jag älskade henne.

Hon var den enda kvinnan i mitt liv som var en konstant. Hon hade alltid varit där för mig och hon skulle alltid vara kvar. Hon satte sig vid kanten av min säng och kammade bort håret som fallit i ögonen på mig med sina fingrar.

”Det är inget att behöva skämmas över Lou” Hon lade sin hand på min kind. ”Att vara rädd betyder inte att du är svag.”

Jag kunde inte se hennes ansikte i mörkret, men jag kunde höra hur hennes röst bröt sig vid slutet av meningen. ”Du är så mycket starkare än vad du tror.” Hon smekte min kind som nu var täckt av tårar. Hennes tårar. ”Sluta aldrig vara du. Sluta aldrig vara den omtänksamma, underbara pojken jag vet att du är.”

Jag tog tag i hennes hand som låg på min kind och försökte se hennes ansikte.

”Vad...Vad är det som händer mamma?” frågade jag med en röst så tyst att jag förvånades över att hon hört vad jag sade.

”Inget gubben, Inget. Men du måste lova mig Lou, lova mig att aldrig....” Jag satte mig upp i sängen och tog hennes hand mellan båda mina.

”Jag lovar....mamma?” Hon suckade av lättnad.

”Ja gubben?” andades hon ut.

”Kan du lova något?” Min röst lät så ynklig att jag nästan slutade prata helt och hållet. Men det kunde jag inte, jag var tvungen att få veta, om något var det här något av det viktigaste jag behövde veta.

Jag såg hur hennes huvud sakta skakade på sig upp och ner. Hon nickade.

”Du kommer aldrig lämna oss?......Du kommer alltid vara kvar...Right?” Vid detta kunde jag höra hur hon gav ifrån sig ett lågmält ljud som lät väldigt mycket som gråt.

”Mamma? Sa jag något fel? Varför... varför gråter du?” frågade jag snabbt och oroligt.

”Nej, nej, gubben. Inte alls.” Hon stannade upp och tog ett djupt andetag. ”Jag kommer aldrig lämna dig älskling. Även när jag inte är här. Jag älskar dig, det vet du väl? Från djupet av mitt hjärta Lou.” Hon ställde sig upp abrupt och rättade på kläderna. ”Dåså.” Ännu ett djupt andetag. ”Nu är det dags för dig att sova lille-man.” Jag kunde höra i hennes röst hur hon gav sig på ett leende. Jag log tillbaka.

”Jag älskar dig också mamma.” sade jag och hon böjde sig fram för att ge mig en puss på pannan.

”Från djupet av mitt hjärta, glöm aldrig det.” viskade hon i mitt öra innan hon snabbt vände sig om och klev ut ur mitt rum. Och i samma ögonblick ut ur mitt liv.

-

Jag kunde känna att något var fel, sekunden jag vaknade. Det hade ingenting att göra med faktumet att det stod en ambulans utanför huset. Det hade ingenting att göra med att jag kunde höra pappas rop av smärta, inte ens något att göra med polisen som stod vid min dörr. Jag kände hur mitt hjärta började dunka snabbare.

”Mamma?!” frågade jag och ställde mig upp. Jag rörde mig mot polisen och ställde mig framför honom. ”Vart är min mamma?!”

Mannen lade sina händer på mina axlar och såg mig i ögonen.

”Det är nog bäst ifall du följer med mig unge herrn.”

Jag skakade utav ilska. Varför jag var arg hade jag ingen aning om, jag kände hur känslan av fasa fortsatte sprida sig i min kropp.

”Vart är mina föräldrar!” sa jag en aning högre samtidigt som jag drog mig ur hans grepp. ”Jag bryr mig inte om vad som är bäst! Ta och berätta vart de är!” Jag stampade med foten i golvet.

”Mr. Tomlinson, jag ber er att lugna ner och följa med mig ut. Nu.” Hans röst var fylld av auktoritet och jag hade inte mycket till val än att göra såsom han sa. Han verkade märka av ändringen i min kroppshållning och han lade sin hand tillbaka på min axel. ”Kom med.”

Vi gick ner för trappan och för varje steg vi tog närmare vardagsrummet blev ropen från min far allt högre.

”Vad menar ni med detta?! Hur i all världen har ni tänkt att jag ska berätta det här för min son?!” snyftade han när jag stod vid ingången till vardagsrummet.

”Pappa?” frågade jag skräckslaget. Han vände sig om, och såg på mig med sina tårfyllda ögon, håret stod utspretat åt vartenda håll och kroppshållningen som talade om att han gett upp.

”Louis....” sa han och rörde sig mot mig. Tårarna föll ner för hans kinder. Jag hade aldrig sett min far såhär.

”Pappa....?” sa jag frågandes och kände hur även mina ögon fylldes av tårar. Min kropp visste något som min hjärna vägrade acceptera.

”Louis...” andades han ännu en gång. ”Din mamma....” Han ställde sig framför mig, lade en hand på min kind och torkade tårarna som forsade ner. NEJ! Vad han än ville säga. Så länge han inte sa det var det inte sant.

Jag ryckte undan från hans hand och skakade förtvivlat på huvudet. ”Nej...” mumlade jag. ”Säg inget... Säg inget pappa... Snälla?” bad jag och fortsatte backa. Min far ställde sig upp och gick mot mig, ännu en gång var han framför mig, han tog tag i mina händer och smekte de med hans tummar.

”Hon är död Louis...” grät han och såg mig i ögonen. ”Din mamma är död.”

-

De följande veckorna försvann i ett svep. Jag hade tagit ledigt från skolan i två veckor och när jag väl var tillbaka så kunde jag inte annat än att sitta på min bänk och stirra ut i tomma intet.

Jag var som ett tomt skal, en skugga av mitt tidigare jag.

Efter att jag hittats vid min mors grav flera timmar efter att begravningen ägt rum hade jag knappt talat med någon. Det var den enda gången jag tillät mig själv bryta ihop. När ingen var där, framför hennes grav, med henne som mitt enda vittne. Det var vad jag trodde.

När jag väl samlat mig själv och ställt mig upp kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och stod ansikte mot ansikte med min vän. Inget behov av att säga något fanns där, han visste det och jag visste det. Inga beklagelser, inga tomma ord. Utan hans hand, hans lätta nickning och hans närvaro var det enda som krävdes för att visa att han var ledsen. Jag bröt ihop på nytt och snyftade som bara den, jag lät mitt huvud falla mot hans axel. Han klappade mig enkelt på ryggen och så stod vi i ett bra tag innan jag sa orden som jag skulle intala mig själv i flera veckor framåt.

”Jag tror jag mår bra....kan vi gå?” Min röst var alldeles raspig och det kändes som om jag drog sandpapper över min hals. Ännu en gång, hans ord krävdes inte, han svarade med en nickning, vi förstod varandra.

Han stöttade mig med att ta min arm och slunga den över sin axel. Jag kunde bryta ihop vilken sekund som helst. Trots det att han säkerligen redan visste om hur tacksam jag var över att han var här var jag tvungen att säga det.

”Tack...Niall...För allt.”

-

”Du behöver komma bort Louis, om så endast i några veckor.” Jag såg på min far med en frågande blick.

”Jag behöver inte någonting. Jag har mina vänner här, och sommarlovet har precis börjat.” sa jag stelt och lade armarna i kors.

Av alla idiotiska idéer han haft sedan min mamma dog tog det här priset. Han hade kontaktat rektorn utan min vetskap och anmält mig till ”Camp Harrow” skolans egen version av ett sommarläger.

”Louis, jag har anmält dig och du ska gå.” Han gav mig ingen möjlighet att svara då han med raska steg gick därifrån.

Sommarläger? Var han seriös? Ingen människa vid sitt sinnes fulla förnuft gick på det lägret frivilligt. Jag visste att mitt dåliga humör på senaste tiden inte gjorde livet mycket lättare för honom. Han var trots allt en nybliven ensamstående far, mitt dåliga beteende kunde knappast tillföra fler glädjeämnen i hans nedbrutna existens.

-

Jag kände ingen, trots det att flertalet av personerna på bussen gick med mig i skolan. Jag satt ensam, längst fram och hade en oumbärlig lust att bara banka huvudet mot fönsterrutan ända tills vi var framme. Deras idiotiska sjungande röster gjorde knappast saken bättre.

”Oja! Vi är snart framme pojkar! Förbered er på att ha kul de kommande fyra veckorna!” sa instruktören som stod närmast mig. Han såg rent ut sagt löjlig ut, med alldeles för korta shorts, ett brett leende på läpparna och en hatt med texten ”Today you´re going to make new friends”, undrade jag ifall man verkligen kunde se värre ut. Jag skakade på huvudet och återgick till att titta ut genom fönstret samtidigt som jag insåg att han var en av sistaårseleverna.

Ett par guppar senare var vi framme. Jag klev ut ur bussen och satte mig vid närmsta sten.

Fyra veckor.

Fyra veckor utav den värsta sortens tortyr. Jag lät mitt ansikte falla mot mina händer och gav ifrån mig ett ljud av irritation. Hade jag ingen som helst rätt över att bestämma något i mitt liv? Jag var 15 år för Guds skull!

”Och vem är det vi har här?”  Jag tittade upp i chock och såg in i ett par blåa ögon.

”Aa..Alex?” 

---

Så! här har ni det, årets sista kapitel! ;) Kommentera gärna!