Med alldeles för lite betänketid så var vi redo att börja gå, olyckligtvis hade jag ingen som helst aning om vart.

”Zayn!?” gnällde Liam som blivit uppväckt av Niall och mig på värsta tänkbara sätt. ”Kan du förklara, bara en gång till, Varför i helvete är jag vaken så här jävla tidigt?” Han kastade en sur blick åt mitt håll med sina blodspräckta ögon. ”Vissa av oss behöver vår skönhetssömn. Jag förstår att du inte prioriterar sånt-” Han gestikulerade med handen åt mig för att stärka det han sade. ”-men vi andra.....” Han lämnade meningen oavslutad och flinade mot mig.

Jag skakade på huvudet.

”Payne, du är bland de mest irriterande jävlarna jag har haft nöjet att träffa.” sa jag och började gå. Jag kunde höra hur båda skrattade och sprang ikapp mig.

”Kan jag tänka mig.” svarade han och gav mig en dunk på ryggen. ”Ska du berätta vart vi är på väg nu eller?”

”Eh...” svarade jag med osäkerhet i rösten. ”När vi flyttade hit lyckades jag slarva bort mina vinterskor......”

”Och med vintern runt hörnet vill du köpa nya?” avslutade Niall.

 Jag nickade som svar. Även om det inte var ursprungstanken till varför jag drog med båda så var det en sanning att mina vinterskor var försvunna och att köpa ett par nya skulle bara vara en bonus.

-

”Va tycks om dessa?” Liam höll upp ett par skor framför sig. ”Liksom senaste modet.” Jag såg på skorna med en underhållen min.

”Ah, jag vet inte...Glitter och rosa är inte min grej.” skämtade jag ”Men jag skulle kunna övertalas, hur ser de ut när man har de på?”

Liam tog detta som en utmaning och rusade iväg för att hitta samma modell i sin egen storlek. Väl tillbaka med fötterna i skorna så ställde han sig framför mig och Niall.

”Jag måste nog säga, jag ser helt underbar ut i dessa skor.” Han förde sina händer mot ansiktet och flaxade med ögonfransarna.

Jag och Niall hade plötsligt svårt att stå och vi vek oss utav skratt.

”Shit, Payne!” sa jag mellan skratten. ”Jag kommer börja gråta.” Jag torkade bort en fallen tår och försökte samla mig. Jag tittade upp på Liam, utan någon som helst förvarning såg jag hur leendet på hans läppar föll bort, hela hans hållning ändrades och hans öron fick en plötslig röd färg.

”Jag visste nog att du alltid var lite av en tjej Payne.” sa någon bakom oss. Jag vände förvirrat blicken till Niall och såg hur även han var helt spänd i kroppen och höll sina händer i knytnävar.

En blond pojke. Det var vem som stod bakom oss. Jag hade inte under hela min vistelse i London träffat på snubben, tydligen var det i god tid att jag gjorde det.

”Och vem är det nya tillskottet?” Hans blick som log vilad på Liam föll på mig.

”Det måste vara den där snorvalpen som Louis talade om...” Den blonda killen vände på sitt huvud och såg åt sin högra sida. ”Vad tror du Gabe?”

Bredvid den blonda killen klev ännu en kille upp.

”Ah, antagligen.” svarade han som hette uppenbarligen hette Gabe, med en röst som lät så oengagerad att jag undrade om snubben ens var vaken.

Hans blick flackade mot Liam och ett flin fann sig till hans ansikte.

”Payne, Payne, Payne. Jag antar att jag hade fel. Alex här har alltid sagt att du spelade på den andra planhalvan.” Han vände sig mot den blonda pojken.

”Hur mycket är jag skyldig dig?” frågade han med ett flin.

Jag rynkade på ögonbrynen och såg på Liam som såg ut att kunna stycka av pojkarnas kroppsdelar och bränna dem.

”500 spänn var det väl?” svarade den blonda och sträckte menande fram handen och väntade.

”Lätta pengar...Jag borde nog vetat det, allt tyder på det.” Gabe stoppade handen i fickan och drog upp pengarna som han sedan lade i sin väns hand.

Jag hörde Liam grymta till och jag kunde praktiskt taget höra hur han började klampa fram mot de två framför honom. Jag vände mig om och såg hur han hölls tillbaka utav Niall som skickade mördande blickar mot orsaken till sin väns utbrott.

”Hart....Rose..” sa han mellan sammanbitna tänder. ”Det är nog bäst ifall ni går. Nu.”

Båda höjde på ögonbrynen och såg på honom med blickar av underhållning.

”Vad är det här för oförskämdheter Horan? Ska du inte introducera oss för er nya vän?” sa den ena av de och tittade på mig med sina isblåa ögon. ”Vi har hört mycket om dig.....Malik.” Han steg fram och ställde sig framför mig. ”Eftersom jag redan vet vem du är, är det inte mer än rätt att du vet vem jag är.” Han sträckte fram handen. ”Gabriel Hart.” sa han enkelt och släpigt, i något som verkade vara hans signaturröst. Jag såg ner på hans hand och tittade på honom med ett halvleende.

”Precis vad får dig att tro att jag skulle vilja lära känna dig?” frågade jag och lade armarna i kors, med inga som helst planer på att ta i hans hand. Min handling gick inte obemärkt förbi. Harts hand föll mot sidan av hans kropp och han lade huvudet på sned.

”Och jag som trodde att Tomlinson överdrev.” mumlade han för sig själv. Han skakade lätt på huvudet och såg på mig igen. ”Det är i ditt bästa intresse att inte tala med mig på det sättet. Du vill inte ha med mig att göra.” Hans ögon smalnade och hans röst kantades av svag ilska, en stor skillnad från hans tidigare känslolösa ton.

Jag nickade instämmande med det han sagt.

”Du har rätt....Hart. Jag vill inte ha med dig att göra.” Jag imiterade hans sätt att lägga huvudet på sned. ”Så, nu när vi har det avklarat....” började jag och såg väntandes på de båda.

Harts ögon smalnade om möjligt ännu mer. Han stängde gapet mellan oss och lade sitt pekfinger rakt på mitt bröst.

”Tro inte att detta är ett skämt Malik, du kommer ångra den attityden.” Han petade mig med fingret flertalet gånger under hans mening.

Han vände sig om mot sin vän och visade med huvudet att de skulle gå. ”Vi drar.”

 

Han hade inte kommit långt innan han förstått att hans vän inte var med honom.

Personen i fråga hade med försiktiga steg närmat sig mig och när han väl stod framför mig böjde han på sig en aning så att vi stod ögon mot ögon.

”Alexander Rose.... Du gör bäst i att komma ihåg det namnet.” Var det enda han sa innan han följde med sin vän och de båda gick ut ur affären.

Kunde den här dagen bli värre?

Jag andades ut av lättnad och vände mig om mot Niall och Liam. Trots att de andra redan gått så stod båda pojkarna fortfarande i försvarsställning.

”Någon som har något emot att tala om för mig vafan allt det där handlade om?” morrade jag och rörde mig mot dem.

”Det där min vän.” andades Liam ut ”Det där var Alexander Rose och Gabriel Hart...”

Jag satte mig på närmsta sittplats.

”Fortsätt.” sade jag och visade samtidigt med handen.

”Du, Zayn. Inte ida....” Nialls mening avbröts av att jag hastigt ställde mig upp och rörde mig mot honom.

”Nej Horan! Vi tar det idag, vare sig du vill det eller inte.”

Något hade ändrats sekunden Hart och Rose stuckit iväg, eller snarare sagt sekunden jag hört deras namn.

Det krävdes inte ett snille att förstå att dessa två var de som grabbarna talat om i samband med Tomlinson. Jag hade vid ett tillfälle nekat deras försök till att förklara vad som orsakat allt hat mellan alla de inblandande parterna, nu krävde jag svar på frågorna som under loppet av flera veckors tid uppstått.

Varför hatade de varandra så himla mycket? Vafan hade Hart och Rose med det hela att göra? Och såklart så fanns frågan som var värd guld. Vad var historien?

Hur långt bak allt detta än gick, hur mycket de än försökte hålla mig ur allt det så kunde de med denna händelse inte neka mig min plats i hela röran.

Liams axlar föll i uppgivenhet och han nickade som svar på mitt utbrott.

”Vi berättar allt. ”Han tittade runt omkring sig. ”Men inte här, vi tar det hemma hos mig.” Med det sagt vände han sig mot utgången av affären och gick utan någon som helst förklaring ut.

---

 

 Hallo! se på fan, ännu ett kapitel ;) Ok, så lite förklaring. Jag vill berätta att kommande kapitel, runt 2-3 kommer antagligen vara i form av flashbacks. Ha det gött!

Happy reading // NJM