Resten av veckan passerade på ett relativt lugnt sätt. Vi hade hunnit komma igång med våra arbeten, trots de små orosmomenten kring Tomlinsons inblandning med Styles. Han hade uppenbarligen gjort det till en vana att lägga kommentarer varje gång jag eller grabbarna var i närheten.

Detta var orsaken varför vi alla tre befann oss utanför skolbyggnaden och hade ett samtalsämne kring honom.

”Jag fattar seriöst inte..” sa jag och kastade mina händer i luften ”Varför hatar han er så mycket att han hatar mig så mycket bara för att jag är med er?” Liam vred på munnen i oförståelse.

”Komplicerad mening...” Var det enda han sa. Jag gav honom en menande blick och gestikulerade med händerna att han skulle fortsätta.

”Zayn, vi har historia med snubben. Han hatar oss. Vi hatar honom. Så enkelt är det.” svarade han och satte stopp för den diskussionen. Jag suckade och vände mig mot Niall istället.

”Har du någon lust att förklara vad smart-ass:en här menar med historia” sa jag och gav Liam en snabb sur blick som han återgäldade med ett flin.

”Nah, du borde verkligen tagit upp på vårt erbjudande den där gången.” svarade han oberört. ”För tro mig, inte ens jag har tålamodet att kunna dra den historian utan att ställa mig upp just nu och slå idioten tills han blir blå.” Han drog upp sin mobil och började fingra på den.

”Förresten, gissa vems nummer jag fick tag på igår?” sa han plötsligt och viftade med mobilen framför ögonen på oss.

”Skippa gissningsleken Niall och berätta.” Liam lät ivrig och satte sig genast vid sidan av sin vän.

Niall log ett okynnigt leende och svarade.

”En viss Miss Dullaways telefonnummer.”  Han låste upp sin mobil och såg på oss. ”Så, vad ska vi göra med denna nyfunna information?” Hans busiga leende blev om möjligt ännu bredare än vad det var.

Trots hans försök till att avleda samtalet kunde jag inte låta bli att fängslas av det nya samtalsämnet.

”Oh!” Liam räckte konstigt nog upp handen som om han satt på en lektion och kunde svaret på en fråga som läraren ställt.

”Shoot.” sa Niall och gav Liam telefonen. Sekunden senare stod jag och Niall och såg ner på mobilen över Liams axel.

”Du tänker seriöst inte skicka det där?” sa jag och kunde inte hålla tillbaka mitt skratt.

”Så jävla klockrent!” utbröt Niall och ryckte mobilen ur hans grepp och skickade meddelandet så snabbt så att ingen skulle kunna hindra det. ”Nu är det bara att vänta på ett svar.”

Jag såg ner på mobilen ännu en gång och skakade på huvudet medan jag skrattade högljutt.

”Babe, se till att ha fönstret öppet inatt, cuz i´m visiting my baby mama.”

Svaret kom inte mycket senare.

”Vem fan är det här?”

Ännu en gång utbröt vi alla i skratt.

”Hon kommer helt klart inte kunna somna ikväll, den där tjejen är bland de mest paranoida människor jag träffat.” Liam nickade instämmande till det Niall sagt och tog tillbaka mobilen och svarade.

”Babe, var inte rädd, jag kommer ikväll.”

Vi väntade i ett tag, men något svar kom aldrig.

”Det var roligt så länge det varade.” Sade Liam och ryckte på axlarna och kastade tillbaka Nialls mobil. ”Ska vi ta och börja röra oss tillbaka?”

-

Jag kastade väskan över axeln och rörde mig med folkmassan som bestod av elever ut ur skolbyggnaden.

”Så.....?” Inledde Niall och höll upp den stora dörren som skiljde oss från resten av världen. ”Hänger ni med hem till mig eller?” Både jag och Liam nickade.

”Vi kanske borde göra den där läxan i Latin.” sade jag trött, ”Känns som att vi knappt gjort något där...” Med kraftlösa steg gick vi över skolgården. Dagen hade minst sagt varit utmattande, med ett intensivt idrottspass efter lunchen var varenda en av oss så slutkörda att det enda vi egentligen ville göra var att vila ut. Men i ren skolanda var vi tvungna att läsa ikapp det vi lagt undan i Latin.

”Zayn!” Jag stannade upp när jag hörde mitt namn ropas och vände mig om i riktningen mot rösten som ropat.

Jag möttes av gröna ögon som såg på mig från ett avstånd. Jag gav ifrån mig en suck av irritation.

”Vad är det du vill Styles” Ropade jag från där jag stod, han verkade inte uppfatta det jag sa för han rynkade lätt på ögonbrynen och började gå emot oss. När han väl stod framför mig upprepade jag frågan.

”Vad är det du vill?” Jag försökte inte ens dölja den uppretade sinnesstämningen från min röst.

Han kliade sig i bakhuvudet och harklade sig högljutt.

”Eh....Jag tänkte att vi kanske borde gå och besöka det där sjukhuset?”

Jag gav honom en förvirrad blick.

”Idag? Vi har knappt ringt dem och frågat ifall vi får göra ett studiebesök.” Jag gav ifrån mig en förbryllad min. ”Eller?”

”Det är just det....Jag hade tänkt att vi kunde göra det nu....?” Han stannade upp i meningen och sneglade snabbt på Liam och Niall. ”Fast vid närmare eftertanke...du..du kanske har något bättre för dig” Han skakade på huvudet.

”Strunta i att jag sa något”. Han vände sig om och muttrade tyst något för sig själv och började gå iväg.

”Ey! Styles.” Han stannade upp och verkade stelna till, hans blick höll han fortsatt framför sig och den enda reaktionen som tydde på att han hört var att han inte fortsatte gå.

Jag sneglade åt höger och höjde frågandes på ögonbrynet åt Liam.

”Ifall ni ska göra ett grupparbete borde du inte låta oss stoppa dig.” Han gav mig en knuff på ryggen och nickade åt Harrys håll.

Utan vidare tanke vände jag mig mot Liam och såg ännu en gång frågandes på honom. Han verkade inte alls bekymrad över de tre par ögonen som nu såg på honom med en blandning av förvirring och förvåning.

”Grabbar....Vi har inte hela dagen på oss, Zayn följ med Styles där.” Han gestikulerade åt Harry ”Och sen kan du svänga förbi Nialls ställe och så fixar vi Latin läxan där? Ju snabbare du får det där överstökat kan vi starta igång med läxan och sen kan vi avsluta den skiten också.” Han avslutade sin mening med en klapp på min axel och så vände han sig om samtidigt som han drog med sig en tyst klagande Niall. Jag fortsatte stirra oförstående på dem medan de gick men avbröts i mina tankar när jag hörde någon som skrattade bakom mig.

Jag vände mig om och såg på den brunhåriga pojken bakom mig.

”Payne....” sade han och skakade på huvudet. ”Alltid lika oförutsägbar..”

 

Hur kom det sig att jag och han inte kom överens? Var det på grund av Tomlinson, eller var det på grund av Liam och Niall? Jag såg på den skrattade pojken framför mig och försökte förstå orsaken till att just han av alla pojkar på den här skolan var på gränsen till hatad av mina enda vänner här i London.

Hatade jag honom? Jag skakade på huvudet som svar på min egna fråga. Enda orsaken till varför jag undvek honom var på grund av Tomlinson, någon som hängde med sådan skit skulle knappast kunna vara vän material....Eller? Både Liam och Niall verkade en gång i tiden varit vänner med Tomlinson och de visade sig vara bättre vänner än de flesta hemma i Bradford. Jag suckade, jag kunde knappast vara arg på någon som inte gjort något.

Jag gick fram och ställde mig framför honom med handen framsträckt. Hans blick flackade upp och ner mellan min hand och mitt ansikte och en konfunderad min infann sig på hans ansikte.

Med ännu en suck och en snabb vift med handen gav jag en förklaring.

”Kan vi åtminstone försöka agera civilt? Utan några som helst spydiga kommentarer, inga inblandningar av de andra grabbarna? De delarna borde kanske jag tänka mest på, du har ju inte gjort så mycket de här senaste veckorna....” Jag avbröts i mitt rabblande när Harry tog tag i min hand och skakade den.

”Truce.” sade han med ett brett leende.

---

Kapitel 19 gott folk! Yes, so here´s the thing, jag vet att uppdateringen har varit brutalt dålig, men, men, jag hoppas kunna förbättra det nu när lovet är runt hörnet. Så inget jullov från bloggen under lovet, ifall allt går som planerat det vill säga. ;)