Chapter 2 - I am Zayn Malik
Dörren flög upp.
”Zayn! Nu släpar du dig själv upp ur sängen! Du ska inte komma försent på din första skoldag!” röt mamma utanför.
”Jaaa, bara fem minuter till” sa jag så tyst att hon omöjligt skulle kunna höra det. Fast det gjorde hon ändå.
”De fem minuterna kan du hinna göra så mycket annat på, seså upp med dig” sa hon och var framme vid min säng och drog i mitt täcke. Jag satte mig spikrakt upp vid den plötsliga känslan av kyla som spred sig över min kropp utan täcket. ”Du hade inte behövt göra det där” mumlade jag och gick mot badrummet.
”Både du och jag vet att du inte skulle vaknat upp ifall jag inte gjorde det” sa hon och gick iväg skrattandes.
Jag kom ner till köket och satte mig ner vid bordet och började äta på min frukost.
”Skynda på nu, du måste börja gå snart ifall du ska vara där i tid” stressade mamma på. Jag åt klart min mat och ställde mig upp, lade min tallrik i diskhon och gick mot henne för att ge henne en puss på kinden.
”Då är det väl dags för mig att gå, antar jag” sa jag och gick mot dörren
”Ha en bra dag gubben!” hörde jag mammas röst inifrån och med det så tog jag fram kartan jag fick av henne och började röra mig mot min nya skola.
Efter att ha haft det traditionella samtalet med rektorn och sluppit en varning för att inte ha haft på mig den löjliga ”skolhatten” så blev jag ivägskickad till mitt hem klassrum.
”s.45, s.46, s.47” mumlade jag medan jag gick förbi de olika klassrummen. Tillslut hittade jag rätt. S.49 det var här jag skulle tillbringa de nästkommande två åren av min skolutbildning och tanken på att jag skulle fylla nitton vid det laget skrämde mig, men jag skakade snabbt av mig den känslan.
Jag gav ifrån mig en suck och öppnade klassrumsdörren. Sekunden jag kom in vändes trettio ansikten åt mitt håll.
”Åh, jag ser att du gjort oss äran att komma Mr. Malik.” En kort man kom gåendes mot mig vid dörren. ”Jag är din nye lärare, Mr. Tranj” fortsatte han och sträckte fram handen och väntade på att jag skulle hälsa. Det gjorde jag.
”Zayn, Zayn Malik” sa jag tillbaka.
”Jamen låt oss gå och introducera dig för klassen!” sa han och började gå till sin ursprungliga plats. Jag gick efter honom och ställde mig där framför hela klassen bredvid Mr. Tranj. ”Hör upp nu klassen!” sa han och knäppte med fingrarna.” Detta är vår nye elev, Zayn, jag förväntar mig att ni alla tar ansvar över honom och inte låter honom ströva runt här på skolan som en ande, det är er uppgift att se till så att han kommer in i rutinerna här på skolan” sa han och tog god tid på sig att lägga sin blick på var och en av eleverna framför honom. Sedan så vände han sig till mig.
”Dåså, se till att hitta en plats så att vi kan påbörja den här lektionen.” Jag gick genast iväg och satte mig vid den närmaste bänken jag kunde hitta. Läraren körde igång och den första lektionen var till min fasa Latin. Var det bara jag eller var det språket inte utdött, vem lärde sig det längre? Jag gjorde mitt bästa för att hänga med, vilket med andra ord var att jag satt där och önskade att lektionen skulle ta slut.
”Du...” viskade någon bakom mig samtidigt som denne petade försiktigt på min rygg. Jag vände mig om och bakom mig satt en kille (no shit?) med brunt lockigt hår.
”Ja?” sa jag frågandes. Han sträckte fram sin hand och såg menande på mig. Jag tog hans hand och skaka den.
”Harry ” sa han med ett leende på läpparna. ”Alltid kul att få nya i klassen” och sedan så återgick han till att lyssna på lärarens föreläsning.
Lektionen var slut och nästan alla strömma ut, ovetandes om vad jag skulle göra så satt jag kvar på min plats och väntade på att nästa lektion skulle börja.
”Zayn var det va?” jag vände mig mot sidan och där stod killen som hade pratat med mig tidigare.
”Ja” sa jag kort.
”Är du alltid så kortfattad” skrattade han ” Vi har pratat vid två tillfällen nu, och det enda jag har hört dig säga är ja.” Han satte sig ner vid stolen bredvid min. ”Det är ju inte så att vi skulle kunna ha värsta konversationen mitt under lektionen, eller hur?” kontrade jag .
”Touche” sa han och nickade medan han fortsatte ”Klipsk, vart kommer du ifrån pojk” sa han med ett flin. Jag skrattade.
”Nyinflyttad från Bradford, min vän” svarade jag skojfriskt i samma stund som en annan kille kom in.
”Oh, Louis!” Harry ställde sig upp ”Det här är Zayn, han är den nya killen som Mr. Tranj har pratat om i veckor”.
”Pratat om i veckor?” skrattade jag.
”Ja, han har pratat om dig non-stop, vi har till och med fått säga till honom under lektionerna att sluta prata om dig” svarade Harry och stämde in i mitt skratt, Killen som tydligen hette Louis kom fram och vi hälsade. ”mhmm.. så Bradford alltså?” frågade han sedan. ”Vad fick er att flytta hit?”. Jag gav ifrån mig dagens andra suck.
”Du vet, mamma kände att hon ville börja om på nytt, och vad är inte bättre än att ta sitt pick och pack och lämna allt och alla bakom sig?” sa jag skämtandes. ”förresten när börjar nästa lektion, har vi inte suttit här i ett bra tag?” följde jag snabbt efter.
”Jo, men efter en så ansträngande lektion som Latin brukar vi alltid få såhär långa raster.” svarade Harry.
”Och förresten så skadar det aldrig med 20 minuters rast mellan lektionerna, eller hur?” flikade Louis in. Jag såg på honom med ögon stora som tefat.
”Tjugo minuters rast mellan varje lektion?!” utbrast jag ”betyder det typ inte att vi slutar jättesent?” Jag såg ut som att jag precis hade bevittnat ett mord.
”Låt inte så förfärad, att sluta kl. sex varje dag har ingen dött av” Louis viftade avfärdande med sin hand framför sig. Jag satt och tittade på dem ett tag innan jag ursäktade mig och sa att jag behövde gå på toa.
”Behöver du hjälp att hitta dit?” frågade båda i mun på varandra innan de brast ut i skratt över det faktum att de sagt det samtidigt.
”Nää.. jag hittar dit själv” ljög jag och gick iväg.
Efter en stunds letande hittade jag till slut toaletterna, och konstigt nog så låg elev toaletterna utanför skolan. Jag rörde mig i riktning mot toan och skulle precis öppna dörren när jag hörde någon ropa.
”Ey! Nya killen, hörru!” jag vände mig bakåt och såg hur två killar kom springandes emot mig, jag hade för mig att jag tidigare sett dem i klassrummet. ”Pratar ni med mig?” frågade jag när de ställt sig framför mig.
”Nä, Vi pratar med din mamma som står bakom dig.” sa den blonda av dem, han tittade på sin vän och sedan tillbaka på mig. ”Ja, vi pratar med dig.” sa han sedan med ett flin. ”Niall Horan.” han lade ena fingret på sin ”skolhatt” och nickade lätt med en allvarlig min innan han återigen satte tillbaka sitt flin på ansiktet. Hans vän gjorde detsamma.
”Liam Payne. Du har ingen hatt på dig ser jag” sa han och pekade mot mitt bara huvud.
”Nope, hade ingen aning om att skolan var så strikta med reglerna för uniformerna förens imorse.” skrattade jag.
”Ahaa....fick du smaka lite på rektor Dullaways vrede?” frågade Niall.
”Ja, jo jag antar att jag fick det, men jag kom undan och slapp en varning.” Jag avslutade meningen innan jag fortsatte med nästa ”Det har varit kul att råkas men jag behöver verkligen gå på toa.” sa jag och nickade mot toaletten bredvid mig.
”Jaja, gå du, vi väntar här och visar dig vägen tillbaka till klassrummet när du är klar.” sa Liam och gav mig en klapp på axeln.
Stunden senare när jag kom ut ur toaletten stod de en bit längre bort och höll på att prata med varandra. Jag närmade mig de men innan de hörde att jag kom hann jag uppfatta ett par meningar utav det dem sa.
”Ja men du såg väl hur han nästan kastade sig över honom sekunden han satte sig?” sa Niall vasst. Han talade lågt.
”Mannen, du överanalyserar allt, men om du verkligen är så benägen att köra på det här så gör vi väl det.” avslutade Liam när han såg mig komma mot dem ”Där är du, började nästan tro att toan hade slukat dig.” denna gång talade han med mig.
”Vi borde börja röra på oss ifall vi vill komma i tid till lektionen.” sa Niall lite frånvarande innan han satte av framför oss. Vi hade nästan nått fram till klassrummet när han vände sig om.
”Du.....du är väl medveten om att din plats där, alltså längst fram är bland de värsta i klassrummet?” sa han och såg på mig.
”Ja, det är ganska uppenbart, men jag hade inte tid till att tänka, så jag satte mig på första bästa plats som jag såg.” svarade jag.
”Inte mycket till bästa” mumlade Liam bredvid mig.
”Du sätter dig med oss där bak” sa Niall som om det vore ett faktum, och med det så fortsatte vi gå ända tills vi nått fram till klassrummet.
Kapitel nr 2 gott folk!
Mycket dialoger.....men det för handlingen vidare :)
Chapter 1 - Leaving everyone behind is the hard part
Jag satt i bilen och tittade ut genom fönstret. Jag hade nästan blivit släpad hemifrån, jag förstod inte hur min mamma kunde göra såhär mot mig. Tvinga mig att lämna mitt barndomshem, där jag hade vuxit upp, där jag hade alla mina vänner, där jag hade mitt liv. Jag vände mig mot henne där hon satt vid ratten och gav henne en sur blick
”Är vi framme än?” sa jag spydigt och höll kvar min sura blick medan jag mötte hennes som såg på mig från backspegeln.
”Vi är snart framme gubben, du kommer älska det här. Tänk dig alla nya platser du kommer se, alla nya vänner du kommer få. Det här kommer vara som en ny start, vi kan lägga allt som hänt bakom oss!” sa hon entusiastiskt , för nästan den tionde gången den här resan.
”Ja, för det vill vi ju alla.” sa jag med spelad sarkasm medan mamma körde upp på avfarten av det huset som jag från och med nu skulle kalla för mitt hem. Jag var imponerad, även om det var ett faktum jag inte tänkte erkänna för mamma. Huset var stort, inbjudande och hade en touch av en gammaldags känsla till sig. Jag klev ut ur bilen och satte mig på motorhuven, lutade mig tillbaka och betraktade huset.
”Så... Vad tycker du” frågade mamma med ett stort leende på läpparna.
”Det är väl helt ok” sa jag samtidigt som jag hoppade ner från huven och rörde mig mot huset.
Jag öppnade dörren och möttes av ett färdig inrett hus, allt var precis där det skulle vara, och som pricken över i:et så var insidan av detta hus nästan i samma design som vårt hus hemma i Bradford. Jag vände mig om och såg på mamma. ”Vart är mitt rum.” sa jag med en plötsligt undantryckt glädje.
”Ta trappan upp, första dörren till vänster” sa hon pekade mot trappan som låg en bit bort. Jag vände mig tillbaka och satte av vid rak kurs mot trappan. Jag gick upp och kom tillslut fram till vad som nu var mitt nya rum. Mamma hade redan varit här och inrett i flera veckor innan jag kommit hit, och detta var till mestadels på grund av att jag helt och hållet vägrat att lämna. Mamma hade försökt med nästan allt för att få med mig, jag hade varit den envise killen som jag alltid var och satt ner foten och gett mamma ett kort och enkelt nej. Men efter ett par veckor av bedjande blickar från mammas sida så gav jag med mig.
Jag gick fram till min säng och lade mig ner på den med en duns. Jag kände hur min mobil i fickan vibrerade, jag fiskade upp den och såg på skärmen. Ett sms från Jamal. ”Eyy, boyyy, Hur är det i London??” Jag gav ifrån mig ett kort skratt och knappade in ett svar
”Kom precis hit mannen, huset är hur nice som helst, men du, jag kommer nog tillbaka snart för att hälsa på, så se till att ha er soffa redo för jag kommer att bo där om ett par veckor!”
Jamal var en av mina närmsta vänner hemma i Bradford, vi hade känt varandra sedan barnsben. Han var bland de roligaste personerna som jag någonsin mött, vilket jag uppskattade, humor var inte mycket som fanns hemma.
Faktumet att han var en adopterad britt med asiatiska föräldrar gjorde honom ännu mer humoristisk för att, som han påpekade, var det just det som utgjorde hans humor.
Jag lade mobilen på mitt skrivbord och lade mig tillbaka på sängen för att kunna sova. Jag föll in i sömn ganska snabbt, inte förvånade då jag och mamma varit på en åtta timmars lång bilresa för att komma fram hit.
Jag vaknade av att mamma satt vid sängkanten och petade på min rygg för att väcka mig.
”mmhhmmm...ööhm, mamma sluta petas” mumlade jag medan jag flyttade längre ifrån henne.
”Du kommer ju aldrig kunna somna senare ifall du sover nu, kom igen, vakna upp så kan vi äta middag.” sa hon lugnt. Jag vände mig om och sträckte lite på mig innan jag mötte hennes blick.
”Kommer det här typ bli någon form av återgäldnings middag som smakar jättegott bara för att du inte vill känna dig skyldig över det faktum att du tvingade mig hit?” frågade jag skämtsamt och satte mig upp.
”Njaa...vad skulle du tycka ifall jag sa att det var det?” sa mamma och höjde på ena ögonbrynet.
”Då skulle nog jag bara vara glad över att du lagat god mat överhuvudtaget oavsett orsak” svarade jag helt ärligt och började röra mig ner mot köket vars destination jag inte hade någon aning om. Mamma dök upp bakom mig och tog tag i mina axlar och förde mig till köket. Jag spärrade upp ögonen när jag fick se på middagsbordet.
”Wow mamma, du har slagit på stort ser jag.” sa jag medan jag rusade fram mot bordet och satte mig ner på en stol.
”Det här var väl mysigt” sa mamma efter att jag hade tagit min tredje portion med mat och fortfarande höll på att glufsa i mig maten som om det vore den första. ”mfaten fhärr ghättegod” sa jag med munnen full av mat.
”Tugga, svälj och sedan kan du få prata” sa mamma moderligt. Jag svalde.
”Jag sa att maten var god!” upprepade jag och blev belåten över att min kommentar gjorde mamma tio gånger så glad.
”Betyder det här att din ilska gentemot mig för att jag fick med dig hit officiellt är över?” sa mamma hoppfullt.
”Nahh.. jag skulle nog inte överdriva och säga att det är över.” svarade jag lekfullt. ”Jag är ju en ungdom, det är min skyldighet att säga att du förstör mitt liv minst en gång i veckan. Men för den här veckan så kan du anse dig själv vara befriad från min ilska” fortsatte jag och återgick sedan till att äta. Mamma skrattade och skakade på huvudet innan hon fortsatte prata.
”Så hur känns det inför skolan imorgon? Du är väl medveten om att du måste ha skoluniform eller hur?” Jag tittade upp från maten.
”På tal om skoluniform, påminn mig igen, varför ska jag gå i en pojkskola?” sa jag ännu en gång med mat i munnen.
”Det är inte vilken skola som helst, vet du hur jag fick kämpa för att få in dig på denna skola?” sa hon och tittade oförstående på mig. ”Du borde vara glad, du kommer hitta en massa kompisar som säkert delar samma intressen som dig!” följde hon efter och ställde sig upp för att lägga sin tallrik i diskhon.
”Jaja, när börjar jag?” frågade jag
”Klockan nio imorgon, se till att vakna i tid, och ha på dig uniformen.” svarade hon och kom tillbaka till bordet och gav mig en puss på pannan innan hon gick ut i vardagsrummet
”God natt” ropade jag till henne när jag ätit klart. Jag rörde mig mot mitt rum och kastade mig återigen på sängen för att få en god natts sömn.
Dåså, då var det första officiella kapitlet uppe. Jag vet att det går lite trögt nu i början men det blir bättre :). Lämna gärna en kommentar eller två. ;)
Prolog - Four minutes of pain
Jag låg ihopkrupen på den kalla, blöta marken, med handen mot magen. Smärtan var nästintill outhärdlig. Jag grymtade till och förde handen mot ansiktet så att jag kunde betrakta den. Den var som jag hade trott, täckt av blod. Jag tog ett djupt andetag och gjorde ett försök till att sätta mig upp. Jag lutade mig mot väggen och slog genast armarna om min kropp för att värma mig själv. ”Inte så kaxig nu längre eller hur? Håll dig till din egen sort, parasit.” De sista orden jag hade hört innan allt blev svart ekade i mitt huvud.
Jag andades ännu en gång in den kalla luften och började darra av kylan som spreds sig. Jag mindes inte så mycket av det som hänt tidigare, men jag kunde känna den avlägsna känslan av sparkar mot mina revben. Jag såg mig omkring i den mörka gränd som jag satt i och försökte frenetiskt komma på vad som hade hänt. Jag förde mina händer mot huvudet och lade mina fingrar mot tinningarna medan jag gungade mig själv fram och tillbaka. ”Ursäkta...?”
Jag vände mig genast mot det hållet jag hade hört den lena stämman ifrån. ”Hallå?” ropade jag åt samma håll. ”Är det någon där?” Jag kisade med ögonen för att kunna se bättre. Inget svar. Jag lät min blick ännu en gång flacka runt den mörka gränden innan jag försiktigt lutade mig bakåt och blundade.
***
Tidigare
Jag gick med snabba steg mot tunnelbanestationen för att kunna hinna med tåget. Gatorna i London såhär dags var alltid fulla, men till min förvåning så var det tomt idag. Jag hade aldrig förstått varför folk var så envisa med att stanna hemma på helgdagar, visst det var jul, so what? Varför skulle man stanna hemma för det? Jag skakade på huvudet medan jag fortsatte gå mot tunnelbanan. Jag drog min jacka tätare omkring min kropp och satte på mig min luva för att jag idiotiskt nog hade lyckats glömma min mössa hemma. Jag tog ut mobilen och såg på klockan. 00.03, visade skärmen.
”Shit” utbrast jag medan jag ökade takten som jag gick i. Tåget skulle gå vid tio över och ifall jag gick i den här takten skulle jag aldrig hinna. Jag stoppade snabbt tillbaka mobilen i fickan och började jogga.
Jag svängde av den vanliga trottoaren och började springa på bilvägen med snabba steg, jag kollade noga runt för att undvika att bli påkörd av en bil. Så småningom var jag framme vid ingången till tunnelbanestationen. Jag rörde mig i riktning mot den, och tittade upp för att se vad som stod på tidtabellen. Mitt ansikte pryddes av ett stolt leende när jag såg vad som stod. ”Tåget lämnar om 4 minuter.” Jag gick längs med den tomma perrongen och kom till slutet av den.
Plötsligt kände jag hur en kall luft drog igenom hela perrongen och jag vände min blick mot den närmaste ingången som precis öppnats. Livliga röster hördes, och runt fem personer klev in. Av alla ansikten var det ett som drog min uppmärksamhet till sig. Jag låste blicken med hans och stirrade på honom i vad som kändes som en evighet. Jag spände min käke och lät mina händer som jag hade i knytnävar falla längs min kropp. Min blick besvarades med en lika kall blick tillbaka.
Utan att jag lagt märke till det hade vi båda rört oss mot varandra, och nu stod vi med en meters avstånd mellan oss. Båda med mord i blicken. ”Så.....” inledde han ”vad gör ett slödder som du ute på Londons fina gator?” Hans kalla ansiktsuttryck övergick till ett överlägset flin. ”Ja du, frågan du istället borde ställa dig är ifall mamma inte blir lite orolig över att hennes lilla gosse är ute så sent.” kontrade jag. Hans blick smalnade och jag lät mitt leende växa sig allt större då jag förstod att han hade träffats av mina ord. ”Tala om min mamma en gång till” väste han fram mellan sammanbitna tänder. ”Eller vadå?” snäste jag ”Kommer pappa att betala mina föräldrar så att de överger mig? Newsflash pojken, inte alla är besatta av pengar”. Jag tog ett steg närmare honom och såg honom i ögonen. Jag såg hur något blixtrade till i de och med ens försvann avståndet mellan oss och hans knytnäve träffade mig rakt över ansiktet. Som en ren reflex förde jag handen mot mitt ansikte och torkade av mig blodet som börjat rinna från min näsa. ”Du gjorde precis inte vad jag tror att du gjorde” sa jag ilsket. ”Jag tror att jag precis gjorde det” sa han med sitt ökända flin fastklistrat på ansiktet igen. Jag rätade på mig och började röra mig mot honom, fast besluten att torka bort det flinet från hans ansikte på samma sätt som jag torkat bort blodet från mitt.
