Louis rätade på sig och lade armarna i kors och lät sin blick hållas på Niall.

 ”Och hur exakt hade du tänkt göra det?” snäste han.

”Provocera inte mig, du vill inte veta vad jag tänkt göra. Jag säger bara det här en gång till. Flytta på dig. Nu.” Nialls röst var stadig och fylld av så mycket hat att det nästan gick att ta på.

”När ska du få in det i ditt feta skal som du kallar för huvud Horan, Säg inte åt mig vad jag ska göra.” Vid det här laget hade hela Louis uppmärksamhet överförts till den blonde pojken bakom mig, så jag rörde mig försiktigt bort från platsen som jag stod mellan de och ställde mig så att jag kunde se båda utan att behöva göra en 180 graders vändning.

”Jag säger vad jag vill när jag vill, till skillnad från en viss jävel som jag råkar veta om.” Niall rörde sig mot Louis och tog ut sina händer som han hade i byxfickorna.

Jag såg på de två pojkarna med förundran i ögonen och försökte förstå hur detta hat uppstått och förbannade mig själv inombords för att jag inte tagit upp på killarnas erbjudande om att ge mig en förklaring.

”Eyy, Niall. Det är lugnt...” började jag i hopp om att avluta det bråket som såg ut att uppstå. Han vände på huvudet och såg i min riktning med en sådan fart att jag förvånades över att han inte knäckt sönder nacken.

”Håll dig ur det här Malik.” sa han med en ilska som jag antar var riktad mot Louis. Han vände tillbaka mot den nämnda pojken och skulle precis säga något innan någon annan hann före.

”Louis.....Zay...Malik har rätt, vi borde kanske bara gå?” Alla vände sig om mot pojken som talat. Det såg ut som att han hade mer att säga men han tystades av alla blickar.

”Ska vi gå Harry? Vi ska gå, är det vad du menar?” frågade Louis med sur förvåning.

”Ja, Tomlinson, det är vad han menar, är du trög eller?” Liam som inte hade sagt något under hela tiden som samtalet ägt rum stod lutad mot dörrkanten och såg allmänt avslappnad ut.

”Kallade du mig för trög?” Louis såg ut att kunna explodera när som helst.

”Precis det jag sa, är du döv nu också?” Liam flinade och verkade inte alls berörd av pojken som verkade koka inombords alldeles framför honom.

”Din lilla......” Han rörde sig mot Liam med höjda knytnävar men kom inte i närheten av honom innan ett liknande slag som han menat för Liam träffade honom rakt över ansiktet.

Jag såg förbluffat på min knytnäve som försiktigt började få en röd färg. Va fan?

Louis tog sig för hans blodtäckta haka och såg nästintill lika förbluffad ut som jag var. Jag hade inte tid att smälta händelsen innan jag kände Louis slag träffa mig mitt på magen. Sekunden senare var vi båda i ett fartfyllt knytnävskalas, och lika snabbt som det startat så avslutades det. Innan jag visste ordet av hade någon tagit tag i mina armar bakifrån, och någon annan hade fått ner Louis på golvet och tilldelade generösa slag över hans ansikte.

”Jag varnade dig Tomlinson!” skrek Niall mellan slagen.

Louis viftade frenetiskt med armarna och sparkade i den tomma luften.

”Vad i all sin dag är det som pågår här?!”  Mr. Campbell stod förfärad vid dörringången och såg på oss fem med en sådan blick att alla verkade bli blixtstilla sekunden han yttrat sig.

”Herr Horan!” Hans tonläge verkade ha höjts en aning och hans hand var förd till munnen. ”Kliv av Mr. Tomlinson, i detta nu!” Han gav ut order trots sitt chockade tillstånd. Niall däremot verkade inte kunna hantera chocken lika bra då han var kvar i samma ställning och såg bort mot Mr. Campbell med oförståelse i blicken.

”Sir...Det här går att förklara.”  hasplade han tillslut ur sig. Liam som nu stod alldeles intill mig verkade finna den meningen rolig för hans axlar höjdes och sänktes i ett ljudlöst skratt.

”Vad är det som är så roligt?” viskade jag så att ingen annan hörde. 

”Inget.” Han fick knappt ut meningen innan hans skratt övergick från tyst till lågt. ”Det är bara hela situationen.” fortsatte han sedan en aning mer komposterat än tidigare. Jag skakade på huvudet åt honom och återgick till att bevaka situationen jag hade framför mig.

Mr. Campbell verkade ha tröttnat på Nialls brist på reaktion och tog saken i egna händer då han ryckte bort honom från Louis. ”Du, och Du!” Han pekade på både Niall och Louis ”Följer med mig!” Han drog upp Louis från golvet och blängde på honom så gott som det gick innan han gav samma blick till Niall. ”Vad är det här för beteende?! Ni...Ni...Jag lämnar er ensamma i ett klassrum i 5 minuter, och det här är vad som händer?!” Han kastade upp händerna i luften och tog ett djupt andetag innan han fortsatte. ”Jag skäms! Ni ska föreställa vara ansvarsfulla unga män! Hur i all sin dar tror ni jag känner varje gång något sådant här händer? Tror ni jag gläds åt att ta er till Mr. Dullaway varje gång? Har ni tänkt på hur det här kan påverka er skolgång? Ni har fått tydliga instruktioner om att vi absolut inte tolererar ett sådant beteende här på Harrow!” Mr. Campbell tog ännu en paus och Louis såg detta som en chans att säga något.

”Sir, jag var bara här när han...han bestämde sig för att trakassera mig, och när jag bad honom att lägga av så hoppade han på mig!” Hans lögn, om än intakt höll inte då Mr. Campbell såg misstänksamt på honom.

”Herr Tomlinson, av mina erfarenheter när det kommer till er pojkar, så har alla ni här-” Han gestikulerade med sina armar kring rummet som om han pekade på alla samtidigt. ”- Lika stor del i vad som hände som Mr.Horan här.” Hans blick vandrade runt rummet ännu en gång, men denna gång stannade den vid mig.

”Däremot måste jag dock erkänna att jag är lite förvånad över att se dig här Mr. Malik. Jag hade förväntat mig mer.” sade han enkelt och verkade återfå sin kontroll som han mist ett par minuter tidigare. ”Dåså. Som sagt, ni två följer med mig.” Han tog tag i Louis och Nialls armar och ledde de mot dörren, som han sedan stannade vid. Han vände på huvudet och såg återigen på oss tre återstående elever. ”Jag vill att ni tre stannar kvar här. Jag kommer snart tillbaka.” och med det lämnade han klassrummet.

Jag vände mig mot Liam som nu stod vänd mot Harry och såg på honom medan han satt på golvet med händerna i huvudet.

 ”Säg inte att han ska börja gråta...”  Till skillnad från allt annat som Liam sa var hans röst tom på den skämtsamhet han alltid brukade bära runt på, hans röst när han talade nu lät mer.........trött?

Harrys axlar verkade sjunka ihop av Liams ord och han tittade inte upp.

”Låt mig vara Payne.” sa han tyst. Liam skakade på huvudet och satte sig på närmsta bord.

Jag tittade på båda och undrade varför ingen höll på att skrika eller ge den andre en kall blick eller till och med puckla ner på varandra som Niall och Louis gjort tidigare.

”Du är en fegis Styles...Vet du det?” Liam lät varken arg eller glad.

”Låt mig vara.” Upprepade Harry och drog upp sina knän mot bröstet.

Jag rörde mig mot Liam och puttade till honom lite lätt på armen för att få hans uppmärksamhet.

”Heyy, Liam, vi låter honom vara” sa jag när jag insett att han inte tagit blicken av pojken som satt ihopkrupen på golvet. Han ignorerade mig och fortsatte som om jag aldrig sagt något.

”Du är en idiotisk fegis som inte kan skilja rätt från fel.” spottade han ut, nu med lite mer gift i rösten. Vid detta lyfte Harry upp huvudet och ställde sig upp.

”Och du ska föreställa vara bättre?” frågade han med kontrollerad ilska. ”Du tror att bara för att du hade ett lätt val, ett val som praktiskt taget var gjort åt dig så skulle jag ha samma tur?!” Han rörde sig mot Liam och ställde sig framför honom. ”Jag är trött på att ni två dömer mig. Ni vet inte vad jag gick igenom, ni brydde er inte ens om att fråga varför. Så våga inte säga åt mig att jag är fegisen Payne, om du vet vad som är bra för dig.” Harry andades tungt och verkade vara röd om kinderna av ilska.

”Om jag vet vad som är bra för mig?” Liam lät förvånad ”Så det är det här det har kommit till? Att du sjunkit så lågt som honom och tar till hot som utväg? Va fan, jag borde inte ens vara förvånad. Man blir som man hänger.” Liam ställde sig upp från bordet som han satt på och sträckte på sig. Harry verkade inte avskräckt utav detta utan han svarade. ”Ja, det blir man. Du borde ju veta allt om sånt.” Liam rynkade sina ögonbryn och skulle precis svara på Harrys påstående när dörren öppnades upp och Mr. Campbell kom tillbaka.

---

Jag är Sååååå ledsen för den dåliga uppdateringen! Som ursäkt lägger jag förhoppningsvis upp ett nytt kapitel på måndag, vad sägs?

Happy reading ;)

//NJM