Alarmet ljöd över hela rummet och jag vände på mig i sängen muttrandes.

”Håll din mun!” sa jag medan jag blundandes försökte stänga av alarmet.  Det var då jag hörde det tysta fnittret. Jag satte mig spikrakt upp på sängen och tittade bort mot dörren.

”Mamma.” sa jag irriterat samtidigt som jag återigen lade mig ner på sängen med kudden över ansiktet.

”Du är väl medveten om att ditt alarm inte har en mun?” sa hon i samma veva som hon satte sig ner vid sängkanten.

”Inte på humör för att prata” mumlade jag under kudden

Gårdagen hade varit både psykiskt och fysiskt ansträngande, jag kunde fortfarande känna hur mina knogar dunkade av smärta, även om jag lagt de på is sekunden jag kommit hem från Mr. Campbells vrede. Han hade spenderat en hel halvtimme på att skälla ut oss för vår ”oansvarighet” så som han uttryckte sig. Han slösade inte heller andan på att förklara för oss att vi hade varit ett hårstrå ifrån att bli avstängda från skolan. Tydligen var både Louis och Niall också i samma sits som resten av oss.

”Vi kommer behöva prata om igår vare sig du vill det eller inte” sa mamma och puttade lätt på mig för att jag inte skulle falla tillbaka i sömn.

”Kan vi inte ta det när jag vaknat?” gnällde jag och flyttade mig så långt ifrån henne som jag kunde på sängen.

”Zayn......” Andades hon ut.  ”Jag trodde vi hade en överenskommelse, du skulle hålla dig borta från allt sådant.” Besvikelsen i hennes röst gick inte att misstolka, den väckte mig ur mitt halvsovande-tillstånd och jag satte mig upp.

”Mamma, det var inte alls som det lät-” Försökte jag förklara.

”Så du menar att du inte alls slog den där pojken rakt över ansiktet? Du menar att din svullna hand, din spräckta läpp att allt det är ett spratt som mitt huvud spelar mig?”

Skammen sköljde över mig som en kall dusch när jag såg på kvinnan som hade ställt upp för mig under hela mitt liv, kvinnan som ensam gjort mig till personen som jag var.

Jag var tvungen att fixa det här, jag skulle inte kunna klara av att se henne såhär mycket längre. Besvikelsen och skulden som jag såg klart i hennes ögon var något som jag orsakat och jag stod inte ut med tanken.

”Mamma.....Jag kan förklara, det är inte alls som det låter, jag menar, visst jag slog till honom, men.....men” Jag avbröts av att hon lyfte på handen med handflatan mot mig.

”Stopp, jag vill inte höra mer. Du bröt mot vår överenskommelse och du var den som startade igång hela slagsmålet igår!”

Jag såg på henne och undrade genast hur hon fått tag på just den biten av information.

”Jag talade med både Mr. Dullaway och Mr. Tomlinson igår, och jag ska tala om för dig att.....” Hon hann inte längre innan jag insett vad hon sagt.

”Du pratade med idioten som slog till mig?” sa jag oförmögen att tro orden som kommit ut ur hennes mun.

”Nej Zayn. Jag talade med hans far, och du ska veta att Mark är en väldigt trevlig man-” hon hade tagit till den stela tonen och allt hon sa lät konstlat.

”Du kan inte mena allvar!?” utbrast jag och såg på henne medan hoppet om att hon bara hade sagt det för att få en reaktion ur mig simmade runt i bröstet.

”Jag är fullt allvarlig. Och om du nu är klar med att avbryta mig så vill jag säga det som jag först ville ha sagt när jag kom in hit.” Hon såg på mig och väntade på att jag skulle säga något men när hon insett att jag väntade på att hon skulle fortsätta gjorde hon just det.

”Hursom, jag talade som sagt med Mark igår, och vi bestämde oss för att det skulle vara bra att ni pojkar skulle få chansen att be om ursäkt till varandra och vi-”

”Du måste skämta!” skrek jag och hoppade upp ur sängen. ”Mamma! Det här kan knappats ses som ett roligt skämt, jag är verkligen inte på humör för det här!” sa jag fast att jag visste att det hon sagt hade noll koppling till ett skämt. ”Du kan inte tvinga mig till det här!” sa jag och gick fram och tillbaka i rummet som en fängslad tiger.

”Jag antog att du skulle reagera såhär, det var därför som Mr. Dullaway föreslog att hans dotter, som både du och Louis känner skulle vara där och se till att inget händer, och så tyckte han att det skulle vara bra att ni båda har någon som ni känner er säkra med på plats. Som då inte är någon av oss vuxna.” Mamma avslutade sin mening och satt kvar på sängkanten med ett stolt leende på läpparna, uppenbarligen helt till sig för att ha hittat en sådan ”fantastisk” lösning på problemet.

”Hans dotter? Vem fan är hans dotter?! Eller vet du vad, jag fullständigt skiter i vem hon är- jag känner knappt någon här- Jag vägrar be om förlåtelse till den idioten!” röt jag och skakade på huvudet.

”Zayn Jawadd Malik, nu tar du och lyssnar på mig. Du ska göra som jag sagt. Det finns ingen som helst väg kring det, just nu ska du vara glad att en förlåtelse är det enda som krävs för att du slipper allt annat som något sådant här för med sig. Jag struntar i vad du och Tomlinson pojken känner för varandra du ska be om förlåtelse och du ska göra det med omsorg.” Senast hon varit såhär arg var när jag hamnat i slagsmål hemma i Bradford, även om det hände ofta höll hon aldrig igen med vad hon tyckte om det varje gång.

Det var sant, jag borde vara lättad över att ett förlåt var det enda jag behövde ge ifrån mig när jag startat igång ett helt slagsmål, men att säga förlåt det var ju nästan som att böja sig inför honom. Eller hur?

”Mamma,” sa jag, med nederlaget tydligt i min röst. ”Jag känner inte rektorns dotter, och jag visste inte ens om förrän alldeles nu att han hade en dotter.....” min mening flöt bort när jag insåg att jag inte hade någon annan orsak till neka.

”Både Mr. Tomlinson och Mr. Dullaway har bekräftat att du gör det. Och även om du inte känner henne känner jag, att med en sådan far som hon har kan flickan knappast vara så hemsk, ett fint namn har hon också.” sa mamma medan hon gick mot dörren.

”Mamma!” ropade jag ut innan hon stängt dörren efter sig.”

”Ja?” svarade hon avlägset.

”Vad heter hans dotter sa du?” frågade jag nyfiket.

”Det sa jag aldrig. Hon heter Alice.” sa hon och stängde dörren efter sig.

---

Som lovat, här har ni! Btw, är det bara jag som ser fram emot att få se mer av Alice? ;)

Fortsätt med era fina kommentarer, jag blir så glad av att läsa de ;) 

Happy Reading.

//NJM