Två veckor, tänkte jag och tittade upp på taket medan jag låg på min säng. Jag var helt slutkörd, jämfört med min gamla skola var skillnaden lika stor som mellan natt och dag. Här var man bokstavligt talat tvungen att plugga arslet av sig. Mina lektioner gick på det mesta ut på att jag för försökte hänga med, med hjälp från Niall och Liams sida. De förklarade allt mycket bättre än vad läraren gjorde. Jag hade gjort det till en vana att komma till skolan en halvtimme tidigare då jag och Harry brukade mötas upp och prata om allt möjligt, och nu skulle vi ses igen. Han envisades med att inte berätta vart vi skulle, och även om jag ville veta så var det inget fel på en överraskning. Min mobil gav ifrån sig ett litet ljud och jag såg bort mot den där den låg på skrivbordet.

”Glöm inte att vi ses idag! Vi kommer förbi dig om 1 timme!” meddelandet var från Harry och jag knappade snabbt in ett svar.

”Så dåligt minne har jag inte :P. Jag ser till att vara redo då.” minuten senare lös skärmen på min mobil igen.

”hahah, jo det har du.” jag skrattade åt meddelandet innan jag lade tillbaka mobilen på skrivbordet och gjorde mig redo.

-

Jag satt vid matbordet och åt frukost när det plingade på dörren. Mamma hade gått iväg till jobbet tidigt imorse, så jag var tvungen att öppna dörren med tallriken i ena handen och mat i munnen.

 ”Heeeeeej?” Harry tittade på mig med en förvånad blick då tallriken i min hand började vingla och jag höll på att tappa den.

”Oh, den tar jag.” sa Harry innan det hann inträffa och tog tallriken ifrån mig. ”Tack.” pustade jag ut. ”Det är bara att komma in” jag nickade menande mot vardagsrummet samtidigt som jag vände mig om och själv gick dit. Jag tog tallriken från Harry och sprang med den till köket innan jag kom tillbaka till vardagsrummet och hittade Harry utslagen på soffan.

”Jaha, någon känner sig hemmastadd.” sa jag skämtsamt. Han slog direkt upp ögonlocken och såg upp på mig med en förvirrad blick som sedan snabbt övergick till hans vanliga glada.

”Känner mig en aning trött bara, förresten så är det svårt att inte känna sig hemmastadd här. Se på det bara!-” han slog ut med armarna. ”-Jag önskar jag bodde såhär.” Jag skrattade och höll med det var svårt att tycka att det här stället inte gav en känsla av att vara hemma.

”Det påminner faktiskt ganska mycket om huset vi bodde i innan vi flyttade hit.” sa jag och satte mig på soffan bredvid den han låg på. Harry satte sig tillrätta på soffan och drog snabbt handen genom håret innan han skaka lite på huvudet för att få luggen på plats.

 ”Coolt, då antar jag att din mamma designat allt det här?” Jag nickade som svar innan jag ställde min fråga.

 ”Ditt hus måste typ vara tio gånger så stort som det här. Är typ inte alla på Harrow rika snobbar?” sa jag utan att tänka mig för. Harry verkade dock inte ha så mycket emot mitt sätt att uttrycka mig.

”Tio gånger skulle nog vara en grov överdrift, men ja, jag bor stort, och det gör de flesta på Harrow också, men-” Harry höll upp ett finger som om han försökte säga emot sig själv. ”-de husen ger inte känslan ett hem ska ge, för de är endast hus, och detta är ett hem. Förstår du vad jag menar?” jag nickade oförstående på huvudet.

”Du förstod inte vad jag menade eller hur?” skrattade Harry

”Har faktiskt ingen aning om vad du babblar om.” svarade jag.

Han skakade lätt på huvudet och gav samtidigt ifrån sig ett livfullt skratt.

”Jag antar att det betyder att vi borde börja röra på oss, Louis kommer vilken stund som helst!” Han ställde sig upp och jag gjorde detsamma och som på beställning rullade en Rolls Royce in på avfarten sekunden vi kom ut.

Jag såg på bilen med öppen mun och var så inne i att kolla på bilen att jag inte insett att både Louis och personen som var med honom i bilen hade hunnit kliva ut och nu på väg mot oss.

 Jag såg mot tjejen som gick bredvid Louis och jag kunde inte annat än tänka på att hon på något sätt såg bekant ut. Sättet det röda håret flög med vinden, hennes blåa genomträngande ögon som borrade sig in i mina, hennes ansikte som speglade vänlighet och oskyldighet men kläderna som speglade raka motsatsen. Vem var hon?

”Louis, Alice!” Harry sprang fram och omfamnade flickan i en varm kram innan han släppte taget om henne för att sedan formellt skaka handen med Louis. ”Du måste träffa någon Allie.” Harry tog tag i tjejens hand och drog med henne till mig. Jag såg bort mot Louis och gav honom en lätt nickning och ett varmt leende som hälsning och han besvarade det med att höja handen en aning. Hans ansikte var en hård mask, och han verkade störas av något.

 ”Ok,” inledde Harry. ”-Alice, det här är Zayn. Zayn det här är Alice.” Han gestikulerade mellan oss som tecken på att vi skulle hälsa. Jag gick osäkert in för en kram i samma sekund som Alice sträckte fram handen, jag formaterade snabbt om ställning och siktade in på att skaka hand när Alice motvilligt öppnade upp famnen för en kram. Jag gav upp, kliade mig frustrerat i nacken och mumlade fram ett hej.

”Hej på dig också.” sa Alice med ett frampressat leende innan hon gick tillbaka till Louis som instinktivt lade en arm om hennes axlar.

 ”Dåså, jag antar att vi borde gå nu.” Harry klappade sina händer och väckte oss alla ur den obekväma situationen vi just befunnit oss i.

-

”Louis, det här är en riktigt maffig bil.” sade jag när vi satt oss i bilen och den obekväma tystnaden ännu en gång börjat krypa fram som ett moln över oss. Jag började sakta men säkert ångra att jag tackat ja till att komma.

”Tack, jag fick den av min pappa när jag fyllde 17, jag har alltid gillat bilar.” svarade han, och av någon konstig orsak kände jag mig lättad över att ha fått ett svar.

 ”Oh, äger din pappa flera bilar då?” spann jag på.

”Ja, en hel massa, det skulle ta hela resan att tala om varenda bil” sa han och flinade mot mig i backspegeln.

”Då antar jag att det är det vi ska prata om under hela resan.” svarade jag tillbaka med ett likadant flin på ansiktet samtidigt som jag lutade mig bakåt.

-

Han hade inte överdrivit när han sagt att det skulle ta hela resan att tala om varenda bil. Det var till och med, enligt honom då, fler bilar kvar att berätta om när vi var framme.

”Lou, sluta prata om bilar” bad Alice lite tyst.

”Håller med Allie där. Ni har pratat om bilar hela vägen hit, jag tycker att det får räcka” och med det klev Harry ut ur bilen och jag följde hans ledning.

Jag såg mig omkring.

”Ah, golf....” sa jag och tittade på Harry som stod framför mig och väntade på respons.

 ”Jag hoppas att du gillar det, för du ska få stryk ute på plan.”

-

”Seriöst, ni måste typ ha vetat att jag suger på det här.” sa jag efter att jag missat samma hål ett flertal gånger.

”Ja, det är klart, för vi har ju letat upp den informationen och lagt all vår tid på det.” sa Louis med en irritation som förvånade mig. Jag vände mig frågande mot honom och fick ett flin som svar. Min förvåning dröjde sig kvar och jag försökte förstå vad det var som fick honom att bete sig på det sättet som han gjorde.

Harry harklade sig och klappade händerna, han verkade göra det ganska ofta när stämningen blev obekväm hade jag märkt.

”Ja, ehm...ska vi fortsätta?” osäkerheten i hans röst gick inte att missta.

Jag skakade enkelt på huvudet och lyfte upp händerna som att jag hade gett upp. ”Jag lägger nog av, det här är inte min sport. Jag tar och sätter mig.” Jag gick iväg mot en närliggande bänk där jag satte mig och stödde mina armbågar mot låren med huvudet i händerna och såg mot de tre spelande personerna.

Försiktigt började mina tankar på spelet och personerna framför mig förutom en krypa iväg, Louis.

Jag såg tillbaka på hur veckan sedan jag börjat hade varit, morgnarna med Harry, resten av skoldagarna med Liam och Niall och insåg att all sorts muntlig interaktion mellan mig och Louis hade på något sätt blivit framtvingad av Harry, och det slutade alltid upp med att Louis satte stopp för det hela med att ge ett slutgiltigt svar eller uttalande.

”Är det ok ifall jag sitter här bredvid dig?” Jag väcktes ur mina tankar och tittade genast upp mot personen som stod framför mig

”Vadå?” frågade jag rent impulsivt.

”Får jag sitta där?” Alice pekade på platsen bredvid min.

I knappt en sekund mötte jag Louis blick, jag skakade på huvudet och vände mig till Alice igen innan jag svarade. ”Självklart, du behöver inte ens fråga!” sa jag högre än nödvändigt och klappade på platsen bredvid min. Jag kunde känna hur Louis blick dröjde sig kvar på oss, innan han med snabba och hårda steg gick mot Harry.