Harrys POV

 

”Så imorse bjöd jag med honom till vårt lilla äventyr ute på golfbanan” förklarade jag för Louis. Han hade inte varit här tidigare idag, varför?

Det visste jag faktiskt inte. Han försökte förklara bort det med att han försovit sig, men jag visste bättre. Jag hade känt honom så länge jag kunde minnas, våra föräldrar hade alltid varit noga med att de kände till vilka vi umgicks med, och vi hade praktiskt taget blivit ihop-matchade till att vara bästa vänner. Inte för att jag någonsin skulle ha något emot det, men det kändes bara lite konstigt att de var så strikta med det hela.

Harry var noga med att akta dig för de där gangster människorna i din skola, gud förbjude, de skulle kunna ha vapen på sig. Jag skrattade lite åt minnet av vad mina föräldrar hade sagt för inte så länge sen.

”Vad är det som är så roligt” Louis såg på mig med en frågande blick.

”Inget, jag tänkte tillbaka bara” sa jag. Han himlade med ögonen och fortsatte ”Så du menar att du bjöd med den nya killen, att hänga med oss nu på helgen?” Han lät lite sur.

”Ja, det är ju inte så att det skulle kunna skada eller hur?” Han såg ner på sina händer och började fingra med sin mobil innan han tittade upp.

”Jag vet inte, jag får ingen bra känsla av det hela, jag tror inte att han är som oss.” Hans svar förvånade mig.

”Vad menar du med att han inte är som oss?” jag lade mitt huvud på sned och var genuint förvirrad.

”Jamen du förstår vad jag menar, han har bara varit här i två dagar och se vilka han redan hänger med, vi skulle lika gärna kunna bjuda med de också.” Han kastade upp händerna i luften och gav ifrån sig ett konstigt ljud som jag varken kunde förstå eller tolka.

”Ge honom en chans” sade jag lugnt. ”Du sade ju själv att ingen ny förtjänar att bli omhändertagen av de” jag sa det sista ordet med ett uns av avsky.

”Du har rätt” sa han och nickade. ”Men tro mig, om han visar sig vara som de, så kommer jag personligen göra något som är värre än faktumet att jag dejtar rektorns dotter kommer hindra mig ifrån att bli avstängd.” Jag gav ifrån mig ett skratt.

”Jag tror dig. Ska vi ta och börja skriva på den där uppsatsen då?” frågade jag och bytte ämne.

”Jag känner inte för det, jag ska nog be någon att avsluta den åt mig. Kan du inte göra det också så kan vi göra annat?”

 Jag gav ifrån mig en mental suck och såg frågande på Louis, varför höll han på såhär? Visst, jag förstod, vi kunde. Hur det än gick i skolan skulle vi båda ändå ha garanterade högtuppsatta jobb på våra pappors företag. Men jag kände att jag för en gångs skull ville göra något själv och inte få det serverat på ett silverfat såsom jag fått det under hela mitt liv, skolan var något jag kunde styra över. Jag skakade lite på huvudet.

”Jag tror att jag gör den själv den här gången.” sade jag och ställde mig upp.

”Ska du hem?” frågade han innan jag hann gå iväg. Ännu en gång skakade jag på huvudet.

”Datasalen.” sa jag och med det gick jag in i skolbyggnaden. Jag möttes av samma skolkorridorer som jag mötts av de senaste tre åren. Jag såg mig omkring och försökte minnas min första dag här på Harrow.

 

”Oh Louis! Det här ska bli så kul!” jag hoppade av lycka. Som den naiva pojkspolingen jag var så trodde jag att de kommande fem åren skulle vara de bästa i mitt liv. Louis stod bredvid mig och även han lös av lycka. Han tog ett djupt andetag och verkade andas in skolluften.

”Ja det kommer det bli.” svarade han entusiastiskt. Vi gick med säkra steg mot skol aulan och möttes av ett enormt rum med en scen längst fram, de flesta hade redan kommit men platserna längst fram var tomma, både jag och Louis gick snabbt utan att säga något fram till de platserna och satte oss ner.

 ”Jag kan fortfarande inte fatta att vi är här’’, viskade jag till min vän. Han vände sig mot mig och log.

”dags att börja greppa det i så fall” sa han och vände sig sedan mot scenen. En man med ståtlig hållning började röra sig mot scenen. Han ställde sig framför oss och harklade sig.

”Ärade skolelever, det nya skolåret på Harrow tar sin start idag.” Hans röst, stadig och självsäker, ekade genom hela aulan, och allt tissel och tassel som tidigare ägt rum tystades abrupt.

 ”För alla er nya elever, som ni kanske redan väntar er så kommer de kommande fem åren inte vara en dans på rosor, ni kommer mötas av svårigheter i form av studier såväl som i form av anpassning till rutin och ny gemenskap. Men allt blir det ni gör det till. Ni kommer även att mötas av mycket annat. Ni kommer förhoppningsvis att utvecklas till vuxna män, det är sagt att man under dessa år som alla ni här är i utvecklas som mest.” Han lät sin blick fara runt hela rummet. ”Och vad gällande er tidigare elever, välkomna tillbaka till Harrow, det finns inte så mycket mer än så jag har att säga till er. Ni har, beroende på årskurs, varit här i olika antal år men ni har klarat det såhär långt, grattis.” han avbröt sig själv genom att klappa, eleverna gjorde detsamma, och jag vände mig om och såg att de flesta eleverna hade stolta leenden på läpparna, antagligen för att de kommit in på skolan eller att de kommit så långt i studierna. Jag kunde känna hur deras leenden smittade av sig och snart så var även mina smilband uppe.

”För sistaårseleverna väntar ett år fyllt av ändring, men även ett år fyllt av farväl”. Sistaårseleverna verkade bryta upp i skrik av eufori, applåderna dånade genom hela aulan och jag kunde inte låta bli att avundas känslan som de måste känna, att ha kommit så långt, att bara ha ett år kvar till att komma ut i världen, fanns det något bättre? Jag vände mig ännu en gång om igen. De som jag antog var sistaårselever satt med de största leendena på läpparna.

 ”Ja, jag förstår lyckan.” fortsatte mannen på scenen.

 ”Och som rektor här på Harrow School, vill jag nu dra igång med vår årliga tradition.” min blick var återigen tillbaka på scenen.

”Förstaårseleverna ska bli tilldelade en så kallad ”Shepherd” från sistaårseleverna som ska hjälpa er komma in i rutinerna på skolan under en period på två veckor, men som jag precis fått höra så är förstaårseleverna nästan dubbelt så många, så vi har ordnat så att varje sistaårselev kommer agera som Shepherd för två elever.” Han tog fram ett papper och harklade sig innan han satte på sig ett par glasögon.

 

”Samuel Grey, Shepherd till Timothy Hales och Allen Green” en kille någonstans på mitten raden ställde sig upp och lät sin blick leta efter förstaårseleverna som nu var hans, två pojkar ställde sig försiktigt upp och han vinkade fram de som tecken på att de skulle komma mot honom. Med klumpiga steg rörde sig båda mot sin Shepherd och alla tre gick ut ur aulan. Koncentrationen var återigen på scenen när rektorn fortsatte rabbla upp namn på eleverna och aulan började sakta men säkert tömmas på elever.

”Gabriel Hart, Shepherd till Louis Tomlinson och Niall Horan.” Jag tittade på Louis och gav honom en uppmuntrande blick innan han ställde sig upp och letade efter sin Shepherd. En annan kille lite längre bak med blont hår och till skillnad från alla andra här inte verkade helt överlycklig över att vara här, ställde sig också upp, och både han och Louis gick mot den lite äldre killen som vinkade mot dem. Jag satt kvar ensam och väntade på att mitt namn skulle ropas upp, till min stora besvikelse tog det ett tag, men tillslut.

 ”Alexander Rose, Shepherd till Harry Styles och Liam Payne.” jag ställde mig snabbt upp utan vidare tanke på att titta på personen jag delade Shepherd med, jag lät min blick falla på personen som vinkade åt oss. Jag gick mot honom och var ganska så snabbt framme med en person som jag inte kände igen bredvid mig.

”Hej pojkar.” Sa Alexander och lade pekfingret och långfingret på sin hatt och nickade. Han använde sedan samma fingrar för att föra bort de blonda lockarna som fallit ur hattens grepp.

”Hej” svarade vi båda i unison lite tyst.

”Vi tar och rör oss mot förrådet så att ni två kan hämta ut era uniformer.” fastställde han och började gå mot utgången.

 ”Jag antar att ni redan vet vad jag heter, så det blir inte nödvändigt för mig att slösa tid på sådana hälsningar” sade han maliciöst medan han gick med ryggen mot oss.

”Alexander.” sa killen bredvid mig och nickade. Alexander stannade upp och dunkade killen lite lätt på ryggen

”bra pojke”. Jag himlade med ögonen åt hans försök åt att få oss att verka känna oss så små som möjligt. Han fortsatte gå framför oss. Och jag vände mig mot killen som stod bredvid mig medan vi gick.

 ”Hej” sa jag i hopp om att skapa en konversation ur den obekväma tystnaden som uppstått. Han vände sig mot mig.

”Hej” svarade han och log, han sträckte fram handen, ”Liam Payne.” jag skakade den.

”Harry Styles.” sa jag tillbaka och lät mitt leende spridas på mitt ansikte.

 

”Harry!” Jag väcktes snabbt ur mina tankar och vände mig bakåt för att se Zayn komma mot mig.

”Hej” sa jag glatt.

”Hej” svarade han och började gå bredvid mig.

 ”Vart är du på väg?” frågade han. Jag stoppade in mina händer i mina kavajfickor och svarade.

 ”Datasalen, jag ska börja skriva på mitt arbete.” Detta fick honom att rynka lite på ögonbrynen.

”På tal om arbeten, jag fick höra att ni skulle skriva om andra världskriget.” Jag nickade, självklart syftade han på det jag sagt imorse.

”Jo, men jag bad Mr. Tranj om att få byta ämne” svarade jag ärligt.

”Jag kände att andra världskriget inte tilltalade mig lika mycket.” Jag såg hur hans blick mjuknade upp och hur det verkade klarna upp för honom.

 ”ah, tyckte väl att det var konstigt att du skulle få för dig att ljuga om något sånt.” sa han förstående. Jag skrattade och såg på honom. Jag kunde inte förstå hur Louis kunde tycka att han var som Niall och Liam. Han hängde endast med dem bara för att de var de enda som erbjöd honom sitt sällskap, det skulle jag ändra på, han skulle knappast kunnat bli fäst vid dem på två dagar.

”Så, tänker du berätta vad vi ska göra nästa helg eller är det fortfarande top secret?” frågade han med öppen nyfikenhet. Jag skrattade återigen.

”Fortfarande hemligt.” konstaterade jag.

”så länge som ni inte planerar att kidnappa mig.” skämtade han och ryckte på axlarna.

---

 Eh....sommarlov kan även leda till överlathet, därav min dåliga uppdatering. :)

Hopefully kommer kapitlena komma med jämna mellanrum som tidigare // NJM