Jag satt vid frukostbordet och försökte fortfarande skaka av mig känslan från nattens dröm. Det var bara en dröm, intalade jag mig själv, fast det var det ju inte. Det hade hänt, och vad skulle hindra det från att hända igen? Jag skakade på huvudet i hopp om att skaka av mig den tanken innan jag återgick till att äta. ”Mår du bra gubben?” frågade mamma från andra sidan köket. Jag såg frågade upp på henne. ”Det är bara det att du är så tyst.” lade hon sedan till.

”Jag mår bra.” sa jag kort och ställde mig upp för att röra mig mot hallen, hon tog tag i min handled innan jag gick ut ur köket.

”Du vet att du kan prata med mig, eller hur?” Hennes blick var förstående och full av medlidande.

”Jag mår bra mamma.” försäkrade jag henne innan jag fortsatte min väg mot hallen.

Med min hatt i min hand och min väska i den andra började jag ännu en gång gå mot skolan.

När jag väl kommit fram, mycket snabbare än förra gången, då jag nu visste vägen till skolan så var jag mycket tidigare än väntat. Jag tittade bort mot den stora väggklockan som hängde över klassrumsdörren och insåg att min lektion skulle börja om en halvtimme. Jag gav mig själv en mental örfil och satte mig på bänkarna utanför skolan.

”Tidig ser jag” hörde jag någon säga över mig. Jag såg upp och där stod Harry med ett leende på läpparna och en massa böcker i famnen.

”Jag trodde det skulle ta längre tid att komma till skolan, vad är din ursäkt?” Jag log tillbaka.

”Jag har ingen ursäkt.” Hans leende dröjde och jag flyttade på mig så att han kunde sätta sig bredvid mig.

”Vad menar du med det?” frågade jag överraskat.

”Att jag inte har någon ursäkt, jag kommer tidigt till skolan för att läsa mina böcker.” Han ryckte på sina axlar och såg ner på sina böcker och lade dem sedan bredvid sig när han satte sig.

”Vad är det för böcker du har där” sa jag och pekade i riktning mot dem.

”Ah, bara lite faktaböcker” sa han

”Har du något emot om jag tar en liten titt?” Jag sträckte fram händerna.

”Inte alls.” Han gav mig ett par böcker och jag såg på dem. Hur man lever i Londons slummar, gangsterligor i London, Livet som gangster. Jag såg upp från böckerna.

”Jaha, är dem något bra?” sa jag med en nyfikenhet som mestadels berodde på att jag ville veta varför han läste sådant här.

 ”Ja, jag antar att dem är det, utbildande är dem i alla fall och jag håller på att skriva ett arbete om hur samhället påverkas av sånt här” Han höll upp böckerna. Jag nickade förstående.

”Hur går det med arbetet då?” sade jag efter en stunds tystnad.

”Jag antar att det går bra, enda problemet är att jag inte kommit igång än” Han skrattade. ”Men låt oss inte prata om arbete nu. Hur var din första skoldag?” frågade han.

”Ganska så bra för att vara första dagen på en skola där alla känner varandra och ingen känner dig.” sa jag glatt.

”Vi på Harrow brukar vara väldigt framåt. Väldigt engagerade förstår du.” Jag nickade.

”Nu börjar det kännas som om du försöker ge mig en lektion eller något” Jag puttade till honom lite grann. ”Slappna av” lade jag till.

”Det skulle jag nog kunna göra.” sa han eftertänksamt. Sedan lät han axlarna falla ihop en aning och krökte lite på ryggen. ”Såhär?” Han tittade upp på mig och log. ”Precis sådär.” sa jag och vi båda skrattade en stund innan vi återigen föll i tystnad. Jag skulle precis säga något för att bryta den tystnaden innan Harry hann före mig.

”Du? Skulle du vilja hänga med mig och Louis nästa helg?” Jag funderade en kort stund innan jag svara.

”Det skulle nog vara kul, vad ska vi göra?” frågade jag.

”Det får du veta då.” sa han muntert och ställde sig upp. ”Ska vi börja gå in?” frågade han i samma veva som han tog upp sina böcker. Jag svarade med att ställa mig upp. Vi gick iväg mot skolbyggnaden och kom till slut fram till vårt hem klassrum där dörren stod öppen.

”Har vi redan börjat” frågade jag förvånat.

”Nej, men lärarna brukar öppna dörrarna runt en kvart innan lektionerna börjar.” Förklarade Harry och vi båda gick in och möttes av ett tomt klassrum. Jag svängde av vid ingången till klassrummet och gick iväg till min plats längst bak och Harry satte sig på sin bänk på andra raden. När vi satt oss ner vände han sig om

”Du kan fortfarande få...” han avbröts av att ett antal elever börja strömma in i klassrummet.

Han såg upp på de som kom och vände sig tillbaka med blicken framåt och avslutade inte det han sa. Två röster lät mycket högre än vad de andra gjorde, och på grund av deras skratt kunde jag genast urskilja vilka de var. Både Liam och Niall stod vid dörröppningen och betraktade det nästan tomma klassrummet där endast två av eleverna satt ner. Liam började röra sig i riktning mot sin plats och satte sig. Han hälsade med ett snabbt god morgon och lutade sedan sin panna mot bordet och blundade, men Niall stod kvar och lät sin blick falla på Harry, sedan på den tomma platsen där jag satt föregående dag och tillslut på mig. Med ett nöjt leende avbröt han sin inspektion av klassrummet och satte sig på sin plats.

”Morgon!” sa han och dunkade mig lätt på ryggen. Jag hälsade tillbaka. ”Andra dagen på Harrow och du verkar redan vara tidig. Skolan brukar ha den effekten på folk.” sa han medan även han lade sina armar på bordet och lutade sig mot de med pannan. Jag ignorerade hans kommentar.

”Trött?” frågade jag sedan.

”Mhmmm, jag och Liam skypade hela natten och försökte göra klart en uppgift.” Jag tänkte tillbaka på det Harry sagt tidigare.

”Ah, ert arbete om gangsters antar jag.”. Båda lyfte på huvudena och såg på mig med rynkade ögonbryn.

”Gangsters?” sa Liam och såg på mig med vad som såg ut att vara ett trött leende. Jag nickade.

”Nope, uppgiften var att skriva om andra världskriget.” svarade Niall sedan. ”Jaha.” Jag fortsatte nicka. Men mina tankar vandrade mot morgonens konversation. Varför skulle han ljuga om något sådant, han kunde väl bara sagt att han gillade att läsa sådana böcker. Jag skakade diskret på huvudet innan jag återupptog samtalet med grabbarna.

”Hur gick det då? Ifall ni satt uppe hela natten måste ni fått något gjort.” Liam skrattade.

”Det skulle man kunna tro, men smartbrallan där-” Han pekade på Niall ”-envisades med att hålla på med annat.” Jag såg mot Niall.

”Vad har du att säga till ditt försvar?” skämtade jag.

”Jag till skillnad från andra fick faktiskt något gjort. Det är bara det att det inte var just det vi skulle göra.” Han log.

”Så när Liam säger att du envisades med att göra annat, så gjorde du det?” frågade jag i sann advokat-anda.

”Det skulle man kunna säga, ja” sa han uppgivet.

”Då förklarar jag härmed Niall skyldig för att inte ha gjort det han skulle göra.” jag slog med näven på bordet. Liam sköt händerna i luften.  ”Jag vann fallet!” Han pekade hånfullt mot Niall men återgick sedan till sin kortvariga sömn på bordet. ”Du hade turen och domaren på din sida.” sa Niall och hötte med fingret på oss båda. Jag skrattade men tystnade snabbt när jag insåg att vi tre varit de enda som pratat i klassrummet i ett bra tag. Jag lutade mig lite närmare Niall så kunde viska i hans öra.

”Varför är alla så tysta?” sa jag och såg ut över klassrummet.

 ”Varför skulle de inte vara det?” skämtade han och skrattade. ”Nej men seriöst, de flesta är ganska tystlåtna” sade han sedan. Jag antog att det lät vettigt, men inte helt.

”Harry är väl inte tystlåten?” frågade jag efter en stunds tänkande.

”Nej. Det är han inte” svarade Niall kort och satte sig tillrätta på sin plats och avslutade på så sätt vårt samtal.

Stunden senare körde vår lektion igång och både Liam och Niall verkade vakna till liv, båda med deras anteckningsblock och pennor i högsta beredskap. Jag böjde mig ner för att dra upp mitt häfte från väskan och lade den sedan på bordet. Jag såg en sista gång ut över klassrummet och lade märke till att Louis inte var närvarande, men även Harry satt som uppslukad av sitt anteckningsblock. Jag måste verkligen vänja mig vid rutinerna här tänkte jag medan jag försökte lyssna på vad läraren sa samtidigt som jag skrev ner det.

”Detta var er enda lektion idag, Rektor Dullaway har bestämt att ni får resten av dagen på er att få tid till era arbeten, och som ni kanske redan vet ska de vara inne om två dagar. Dessa arbeten utgör mer än hälften av era betyg, så lägg ner all kraft på dem.” Han viftade avfärdande med handen och gestikulerade mot eleverna att gå ut ur klassrummet. Jag sprang snabbt fram till honom och började tala.

”Mr.Tranj.” Han vände sig om.

”Jamen unge herr Malik, jag antar att pojkarna tar väl hand om dig?” Han rättade på sina glasögon och inväntade ett svar.

”Ja, men jag ville fråga om det här arbetet som alla håller på att skriva på.” sade jag.

”Det behöver du inte oroa dig över” svarade han och lade en hand på min axel. ”Jag har talat med din förra skola och bett de faxa över allt till mig, alltså kommer dina tidigare arbeten fungera som komplettering för denna”. Jag gav ifrån mig en suck av lättnad. Jag skulle verkligen inte ha lust att skriva ett så omfattande arbete på endast två dagar, och förresten var jag ganska så säker på att mina tidigare arbeten var grymma.

”Dåså, iväg med dig.” sa Mr. Tranj och släppte min axel. 

Sorry för dålig uppdatering! 

Hoppas ni gillar kapitlet och kommentera gärna!!! ;)