Louis POV

Jag älskade henne.

Hon var den enda kvinnan i mitt liv som var en konstant. Hon hade alltid varit där för mig och hon skulle alltid vara kvar. Hon satte sig vid kanten av min säng och kammade bort håret som fallit i ögonen på mig med sina fingrar.

”Det är inget att behöva skämmas över Lou” Hon lade sin hand på min kind. ”Att vara rädd betyder inte att du är svag.”

Jag kunde inte se hennes ansikte i mörkret, men jag kunde höra hur hennes röst bröt sig vid slutet av meningen. ”Du är så mycket starkare än vad du tror.” Hon smekte min kind som nu var täckt av tårar. Hennes tårar. ”Sluta aldrig vara du. Sluta aldrig vara den omtänksamma, underbara pojken jag vet att du är.”

Jag tog tag i hennes hand som låg på min kind och försökte se hennes ansikte.

”Vad...Vad är det som händer mamma?” frågade jag med en röst så tyst att jag förvånades över att hon hört vad jag sade.

”Inget gubben, Inget. Men du måste lova mig Lou, lova mig att aldrig....” Jag satte mig upp i sängen och tog hennes hand mellan båda mina.

”Jag lovar....mamma?” Hon suckade av lättnad.

”Ja gubben?” andades hon ut.

”Kan du lova något?” Min röst lät så ynklig att jag nästan slutade prata helt och hållet. Men det kunde jag inte, jag var tvungen att få veta, om något var det här något av det viktigaste jag behövde veta.

Jag såg hur hennes huvud sakta skakade på sig upp och ner. Hon nickade.

”Du kommer aldrig lämna oss?......Du kommer alltid vara kvar...Right?” Vid detta kunde jag höra hur hon gav ifrån sig ett lågmält ljud som lät väldigt mycket som gråt.

”Mamma? Sa jag något fel? Varför... varför gråter du?” frågade jag snabbt och oroligt.

”Nej, nej, gubben. Inte alls.” Hon stannade upp och tog ett djupt andetag. ”Jag kommer aldrig lämna dig älskling. Även när jag inte är här. Jag älskar dig, det vet du väl? Från djupet av mitt hjärta Lou.” Hon ställde sig upp abrupt och rättade på kläderna. ”Dåså.” Ännu ett djupt andetag. ”Nu är det dags för dig att sova lille-man.” Jag kunde höra i hennes röst hur hon gav sig på ett leende. Jag log tillbaka.

”Jag älskar dig också mamma.” sade jag och hon böjde sig fram för att ge mig en puss på pannan.

”Från djupet av mitt hjärta, glöm aldrig det.” viskade hon i mitt öra innan hon snabbt vände sig om och klev ut ur mitt rum. Och i samma ögonblick ut ur mitt liv.

-

Jag kunde känna att något var fel, sekunden jag vaknade. Det hade ingenting att göra med faktumet att det stod en ambulans utanför huset. Det hade ingenting att göra med att jag kunde höra pappas rop av smärta, inte ens något att göra med polisen som stod vid min dörr. Jag kände hur mitt hjärta började dunka snabbare.

”Mamma?!” frågade jag och ställde mig upp. Jag rörde mig mot polisen och ställde mig framför honom. ”Vart är min mamma?!”

Mannen lade sina händer på mina axlar och såg mig i ögonen.

”Det är nog bäst ifall du följer med mig unge herrn.”

Jag skakade utav ilska. Varför jag var arg hade jag ingen aning om, jag kände hur känslan av fasa fortsatte sprida sig i min kropp.

”Vart är mina föräldrar!” sa jag en aning högre samtidigt som jag drog mig ur hans grepp. ”Jag bryr mig inte om vad som är bäst! Ta och berätta vart de är!” Jag stampade med foten i golvet.

”Mr. Tomlinson, jag ber er att lugna ner och följa med mig ut. Nu.” Hans röst var fylld av auktoritet och jag hade inte mycket till val än att göra såsom han sa. Han verkade märka av ändringen i min kroppshållning och han lade sin hand tillbaka på min axel. ”Kom med.”

Vi gick ner för trappan och för varje steg vi tog närmare vardagsrummet blev ropen från min far allt högre.

”Vad menar ni med detta?! Hur i all världen har ni tänkt att jag ska berätta det här för min son?!” snyftade han när jag stod vid ingången till vardagsrummet.

”Pappa?” frågade jag skräckslaget. Han vände sig om, och såg på mig med sina tårfyllda ögon, håret stod utspretat åt vartenda håll och kroppshållningen som talade om att han gett upp.

”Louis....” sa han och rörde sig mot mig. Tårarna föll ner för hans kinder. Jag hade aldrig sett min far såhär.

”Pappa....?” sa jag frågandes och kände hur även mina ögon fylldes av tårar. Min kropp visste något som min hjärna vägrade acceptera.

”Louis...” andades han ännu en gång. ”Din mamma....” Han ställde sig framför mig, lade en hand på min kind och torkade tårarna som forsade ner. NEJ! Vad han än ville säga. Så länge han inte sa det var det inte sant.

Jag ryckte undan från hans hand och skakade förtvivlat på huvudet. ”Nej...” mumlade jag. ”Säg inget... Säg inget pappa... Snälla?” bad jag och fortsatte backa. Min far ställde sig upp och gick mot mig, ännu en gång var han framför mig, han tog tag i mina händer och smekte de med hans tummar.

”Hon är död Louis...” grät han och såg mig i ögonen. ”Din mamma är död.”

-

De följande veckorna försvann i ett svep. Jag hade tagit ledigt från skolan i två veckor och när jag väl var tillbaka så kunde jag inte annat än att sitta på min bänk och stirra ut i tomma intet.

Jag var som ett tomt skal, en skugga av mitt tidigare jag.

Efter att jag hittats vid min mors grav flera timmar efter att begravningen ägt rum hade jag knappt talat med någon. Det var den enda gången jag tillät mig själv bryta ihop. När ingen var där, framför hennes grav, med henne som mitt enda vittne. Det var vad jag trodde.

När jag väl samlat mig själv och ställt mig upp kände jag en hand på min axel. Jag vände mig om och stod ansikte mot ansikte med min vän. Inget behov av att säga något fanns där, han visste det och jag visste det. Inga beklagelser, inga tomma ord. Utan hans hand, hans lätta nickning och hans närvaro var det enda som krävdes för att visa att han var ledsen. Jag bröt ihop på nytt och snyftade som bara den, jag lät mitt huvud falla mot hans axel. Han klappade mig enkelt på ryggen och så stod vi i ett bra tag innan jag sa orden som jag skulle intala mig själv i flera veckor framåt.

”Jag tror jag mår bra....kan vi gå?” Min röst var alldeles raspig och det kändes som om jag drog sandpapper över min hals. Ännu en gång, hans ord krävdes inte, han svarade med en nickning, vi förstod varandra.

Han stöttade mig med att ta min arm och slunga den över sin axel. Jag kunde bryta ihop vilken sekund som helst. Trots det att han säkerligen redan visste om hur tacksam jag var över att han var här var jag tvungen att säga det.

”Tack...Niall...För allt.”

-

”Du behöver komma bort Louis, om så endast i några veckor.” Jag såg på min far med en frågande blick.

”Jag behöver inte någonting. Jag har mina vänner här, och sommarlovet har precis börjat.” sa jag stelt och lade armarna i kors.

Av alla idiotiska idéer han haft sedan min mamma dog tog det här priset. Han hade kontaktat rektorn utan min vetskap och anmält mig till ”Camp Harrow” skolans egen version av ett sommarläger.

”Louis, jag har anmält dig och du ska gå.” Han gav mig ingen möjlighet att svara då han med raska steg gick därifrån.

Sommarläger? Var han seriös? Ingen människa vid sitt sinnes fulla förnuft gick på det lägret frivilligt. Jag visste att mitt dåliga humör på senaste tiden inte gjorde livet mycket lättare för honom. Han var trots allt en nybliven ensamstående far, mitt dåliga beteende kunde knappast tillföra fler glädjeämnen i hans nedbrutna existens.

-

Jag kände ingen, trots det att flertalet av personerna på bussen gick med mig i skolan. Jag satt ensam, längst fram och hade en oumbärlig lust att bara banka huvudet mot fönsterrutan ända tills vi var framme. Deras idiotiska sjungande röster gjorde knappast saken bättre.

”Oja! Vi är snart framme pojkar! Förbered er på att ha kul de kommande fyra veckorna!” sa instruktören som stod närmast mig. Han såg rent ut sagt löjlig ut, med alldeles för korta shorts, ett brett leende på läpparna och en hatt med texten ”Today you´re going to make new friends”, undrade jag ifall man verkligen kunde se värre ut. Jag skakade på huvudet och återgick till att titta ut genom fönstret samtidigt som jag insåg att han var en av sistaårseleverna.

Ett par guppar senare var vi framme. Jag klev ut ur bussen och satte mig vid närmsta sten.

Fyra veckor.

Fyra veckor utav den värsta sortens tortyr. Jag lät mitt ansikte falla mot mina händer och gav ifrån mig ett ljud av irritation. Hade jag ingen som helst rätt över att bestämma något i mitt liv? Jag var 15 år för Guds skull!

”Och vem är det vi har här?”  Jag tittade upp i chock och såg in i ett par blåa ögon.

”Aa..Alex?” 

---

Så! här har ni det, årets sista kapitel! ;) Kommentera gärna! 

Med alldeles för lite betänketid så var vi redo att börja gå, olyckligtvis hade jag ingen som helst aning om vart.

”Zayn!?” gnällde Liam som blivit uppväckt av Niall och mig på värsta tänkbara sätt. ”Kan du förklara, bara en gång till, Varför i helvete är jag vaken så här jävla tidigt?” Han kastade en sur blick åt mitt håll med sina blodspräckta ögon. ”Vissa av oss behöver vår skönhetssömn. Jag förstår att du inte prioriterar sånt-” Han gestikulerade med handen åt mig för att stärka det han sade. ”-men vi andra.....” Han lämnade meningen oavslutad och flinade mot mig.

Jag skakade på huvudet.

”Payne, du är bland de mest irriterande jävlarna jag har haft nöjet att träffa.” sa jag och började gå. Jag kunde höra hur båda skrattade och sprang ikapp mig.

”Kan jag tänka mig.” svarade han och gav mig en dunk på ryggen. ”Ska du berätta vart vi är på väg nu eller?”

”Eh...” svarade jag med osäkerhet i rösten. ”När vi flyttade hit lyckades jag slarva bort mina vinterskor......”

”Och med vintern runt hörnet vill du köpa nya?” avslutade Niall.

 Jag nickade som svar. Även om det inte var ursprungstanken till varför jag drog med båda så var det en sanning att mina vinterskor var försvunna och att köpa ett par nya skulle bara vara en bonus.

-

”Va tycks om dessa?” Liam höll upp ett par skor framför sig. ”Liksom senaste modet.” Jag såg på skorna med en underhållen min.

”Ah, jag vet inte...Glitter och rosa är inte min grej.” skämtade jag ”Men jag skulle kunna övertalas, hur ser de ut när man har de på?”

Liam tog detta som en utmaning och rusade iväg för att hitta samma modell i sin egen storlek. Väl tillbaka med fötterna i skorna så ställde han sig framför mig och Niall.

”Jag måste nog säga, jag ser helt underbar ut i dessa skor.” Han förde sina händer mot ansiktet och flaxade med ögonfransarna.

Jag och Niall hade plötsligt svårt att stå och vi vek oss utav skratt.

”Shit, Payne!” sa jag mellan skratten. ”Jag kommer börja gråta.” Jag torkade bort en fallen tår och försökte samla mig. Jag tittade upp på Liam, utan någon som helst förvarning såg jag hur leendet på hans läppar föll bort, hela hans hållning ändrades och hans öron fick en plötslig röd färg.

”Jag visste nog att du alltid var lite av en tjej Payne.” sa någon bakom oss. Jag vände förvirrat blicken till Niall och såg hur även han var helt spänd i kroppen och höll sina händer i knytnävar.

En blond pojke. Det var vem som stod bakom oss. Jag hade inte under hela min vistelse i London träffat på snubben, tydligen var det i god tid att jag gjorde det.

”Och vem är det nya tillskottet?” Hans blick som log vilad på Liam föll på mig.

”Det måste vara den där snorvalpen som Louis talade om...” Den blonda killen vände på sitt huvud och såg åt sin högra sida. ”Vad tror du Gabe?”

Bredvid den blonda killen klev ännu en kille upp.

”Ah, antagligen.” svarade han som hette uppenbarligen hette Gabe, med en röst som lät så oengagerad att jag undrade om snubben ens var vaken.

Hans blick flackade mot Liam och ett flin fann sig till hans ansikte.

”Payne, Payne, Payne. Jag antar att jag hade fel. Alex här har alltid sagt att du spelade på den andra planhalvan.” Han vände sig mot den blonda pojken.

”Hur mycket är jag skyldig dig?” frågade han med ett flin.

Jag rynkade på ögonbrynen och såg på Liam som såg ut att kunna stycka av pojkarnas kroppsdelar och bränna dem.

”500 spänn var det väl?” svarade den blonda och sträckte menande fram handen och väntade.

”Lätta pengar...Jag borde nog vetat det, allt tyder på det.” Gabe stoppade handen i fickan och drog upp pengarna som han sedan lade i sin väns hand.

Jag hörde Liam grymta till och jag kunde praktiskt taget höra hur han började klampa fram mot de två framför honom. Jag vände mig om och såg hur han hölls tillbaka utav Niall som skickade mördande blickar mot orsaken till sin väns utbrott.

”Hart....Rose..” sa han mellan sammanbitna tänder. ”Det är nog bäst ifall ni går. Nu.”

Båda höjde på ögonbrynen och såg på honom med blickar av underhållning.

”Vad är det här för oförskämdheter Horan? Ska du inte introducera oss för er nya vän?” sa den ena av de och tittade på mig med sina isblåa ögon. ”Vi har hört mycket om dig.....Malik.” Han steg fram och ställde sig framför mig. ”Eftersom jag redan vet vem du är, är det inte mer än rätt att du vet vem jag är.” Han sträckte fram handen. ”Gabriel Hart.” sa han enkelt och släpigt, i något som verkade vara hans signaturröst. Jag såg ner på hans hand och tittade på honom med ett halvleende.

”Precis vad får dig att tro att jag skulle vilja lära känna dig?” frågade jag och lade armarna i kors, med inga som helst planer på att ta i hans hand. Min handling gick inte obemärkt förbi. Harts hand föll mot sidan av hans kropp och han lade huvudet på sned.

”Och jag som trodde att Tomlinson överdrev.” mumlade han för sig själv. Han skakade lätt på huvudet och såg på mig igen. ”Det är i ditt bästa intresse att inte tala med mig på det sättet. Du vill inte ha med mig att göra.” Hans ögon smalnade och hans röst kantades av svag ilska, en stor skillnad från hans tidigare känslolösa ton.

Jag nickade instämmande med det han sagt.

”Du har rätt....Hart. Jag vill inte ha med dig att göra.” Jag imiterade hans sätt att lägga huvudet på sned. ”Så, nu när vi har det avklarat....” började jag och såg väntandes på de båda.

Harts ögon smalnade om möjligt ännu mer. Han stängde gapet mellan oss och lade sitt pekfinger rakt på mitt bröst.

”Tro inte att detta är ett skämt Malik, du kommer ångra den attityden.” Han petade mig med fingret flertalet gånger under hans mening.

Han vände sig om mot sin vän och visade med huvudet att de skulle gå. ”Vi drar.”

 

Han hade inte kommit långt innan han förstått att hans vän inte var med honom.

Personen i fråga hade med försiktiga steg närmat sig mig och när han väl stod framför mig böjde han på sig en aning så att vi stod ögon mot ögon.

”Alexander Rose.... Du gör bäst i att komma ihåg det namnet.” Var det enda han sa innan han följde med sin vän och de båda gick ut ur affären.

Kunde den här dagen bli värre?

Jag andades ut av lättnad och vände mig om mot Niall och Liam. Trots att de andra redan gått så stod båda pojkarna fortfarande i försvarsställning.

”Någon som har något emot att tala om för mig vafan allt det där handlade om?” morrade jag och rörde mig mot dem.

”Det där min vän.” andades Liam ut ”Det där var Alexander Rose och Gabriel Hart...”

Jag satte mig på närmsta sittplats.

”Fortsätt.” sade jag och visade samtidigt med handen.

”Du, Zayn. Inte ida....” Nialls mening avbröts av att jag hastigt ställde mig upp och rörde mig mot honom.

”Nej Horan! Vi tar det idag, vare sig du vill det eller inte.”

Något hade ändrats sekunden Hart och Rose stuckit iväg, eller snarare sagt sekunden jag hört deras namn.

Det krävdes inte ett snille att förstå att dessa två var de som grabbarna talat om i samband med Tomlinson. Jag hade vid ett tillfälle nekat deras försök till att förklara vad som orsakat allt hat mellan alla de inblandande parterna, nu krävde jag svar på frågorna som under loppet av flera veckors tid uppstått.

Varför hatade de varandra så himla mycket? Vafan hade Hart och Rose med det hela att göra? Och såklart så fanns frågan som var värd guld. Vad var historien?

Hur långt bak allt detta än gick, hur mycket de än försökte hålla mig ur allt det så kunde de med denna händelse inte neka mig min plats i hela röran.

Liams axlar föll i uppgivenhet och han nickade som svar på mitt utbrott.

”Vi berättar allt. ”Han tittade runt omkring sig. ”Men inte här, vi tar det hemma hos mig.” Med det sagt vände han sig mot utgången av affären och gick utan någon som helst förklaring ut.

---

 

 Hallo! se på fan, ännu ett kapitel ;) Ok, så lite förklaring. Jag vill berätta att kommande kapitel, runt 2-3 kommer antagligen vara i form av flashbacks. Ha det gött!

Happy reading // NJM

 

Jag spände ögonen i personen framför mig. Ifall blickar kunde döda...

”Flytta på dig.” väste jag ut. Hon höjde trotsande på hakan som svar.

”Jag menar allvar Dullaway! Flytta på dig.” Mina knogar vitnade av det hårda greppet jag hade om korgen i min hand. Flickan korsade armarna över bröstet.

”Jag tänker inte gå någonstans.” sade hon enkelt och vände sig återigen om och ställde sig tillrätta i kön.

Jag ska seriöst få tag på den där Mark- jäveln och han ska få sota för det här.

Dagen hade börjat med att jag väcktes av mamma vid sju på morgonen, på en lördag! Jag hade vägrat vakna men efter en timmes tjafs satt jag grumlandes vid matbordet.

”Zayn! Vi har slut på ägg gubben.” Sade mamma samtidigt som hon stängde kylskåpet.

”Varför angår det mig?” Min röst hade fortfarande avtryck av sömn så egentligen lät det mer som ”Vafof, angdt mig?”  

Mamma satte sig brevid mig vid matbordet och satte ner sin kopp med te.

”Jag ska laga middag idag, vi ska ha en gäst över. Jag kommer behöva äggen.”

Jag lät min blick flacka till hennes tekopp.

”Är det den där Mark snubben som du haft över här tidigare?” frågade jag, plötsligt sur över det faktumet att jag skulle behöva gå ut och köpa något till någon okänd snubbe.

”Ja, och jag skulle verkligen uppskatta ifall du gick iväg och köpte de där äggen.” Hon gav mig ett leende som skulle kunna charma vilken man som helst. Jag suckade.

”Så länge jag inte behöver vara med på middagen’’, blåste jag och ställde mig upp.

”Ska du gå? Nu?” frågade hon, förvirrad över att gett med mig så lätt.

”Ja, det hade jag tänkt göra...Hade du något annat i åtanke?” frågade jag sarkastiskt och höjde på ögonbrynet.

-

Och resten var historia, jag hade anlänt till affären och tagit äggen, lagt de i en korg som jag även kastat lite annat i när jag sedan ställde mig vid kön. Det var då en skymt av rött skyndade förbi mig och ställde sig framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen och petade försiktigt på personens axel.

”Ursäkta, men jag tror att jag stod framför dig, du får ta och ställa dig längst bak i kön som resten av oss.”

”Oh, förlåt men jag......” Hennes mening dog ut när hon vände sig om och kände igen mig. ”Malik?” frågade hon.

Jag spärrade upp ögonen i förvåning, vafan gjorde Dullaway i det här området?

Jag spelade över min förvåning och lät mitt ansikte falla i en oberörd min.

”Dullaway, jag vet inte vad du gör här, men för tillfället stör du ordningen för normala människor, flytta på dig.” sade jag.

”Malik.” upprepade hon stelt.

”Dullaway...” svarade jag tillbaka ”Kön slutar där.” Jag pekade bakom mig och gestikulerade för henne att gå dit.

”Varför skulle jag lyssna på dig?” Hon lade båda sina händer på höfterna och tittade mig i ögonen.

”Varför skulle du lyssna på mig?!” dundrade jag, plötsligt irriterad över det faktumet att hon inte verkade förstå vanlig hövlighet, och även att man helt enkelt inte trängde sig i kön. ”Jag vet inte Dullaway, Varför skulle du göra det? Huh? Det är ju inte så att jag säger något vettigt!” Jag spände greppet om min korg som plötsligt kändes väldigt feminin.

”Ta och acceptera det Sne-frissa.” och med det gav hon mig en klapp på huvudet och vände sig om.

Sne-frissa?! Hon kan allvarligt inte precis sagt det! I stundens hetta tog jag tag i hennes axel och vände henne mot mig. ”Rör. Mig. Aldrig. Igen” bet jag ut och mina ögon smalnade för varje ord jag sa. Hennes blick vandrade från mitt ansikte till handen som jag fortfarande hade på hennes axel och inna hon snabbt drog sig undan och blängde på mig.

”Samma gäller dig Malik.” sa hon lugnt.

Jag spände ögonen i personen framför mig. Ifall blickar kunde döda....

Efter flera minuters pågående tjafs gav jag upp när hon ännu en gång ställde sig tillrätta i ledet.

”Skit i det här!” sa jag högt för mig själv och kastade korgen på golvet där jag stod och klampade ut ur affären.

Inte undra på att Tomlinson är så himla bitter, han hänger ju runt det där hela dagarna!

”Har du äggen Zayn?” Jag hade i min ilska inte förstått att jag redan var hemma.

”Mark får köpa sina egna ägg!” sa jag och gick upp för trappan bara för att sedan gå ner för den igen och för den andra gången under dagen gå ut genom dörren.

”Zayn var är du på.....” Resten tystades av dörren som slogs igen.

Jag gick tyst på kanten av bilvägen och kom så småningom fram till ett hus som jag på senaste tiden blivit väldigt bekant med. Jag plingade på ytterdörren och väntade på att någon skulle öppna dörren.

”Jamen hej på dig pojk!” sade mannen som öppnade dörren. Han hade garanterat precis vaknat. Han stod vid dörren med sin morgonrock snett på ena axeln och så hade han en kopp med rykande kaffe i handen.

”God morgon Mr. Horan.” sa jag och log mot honom trots mitt dåliga humör.

”Bobby, pojk, Bobby.” mumlade han trött och klev åt sidan så att jag kunde komma in i huset. ”Du vet vart du hittar honom, Gud vet att den pojken sover mer än en björn.” Han gick mot köket och jag gick med snabba steg mot Nialls sovrum. Han låg utsträckt på sin säng, hans lakan var på golvet och han verkade vara i djup sömn. Jag petade på honom i hopp om att han skulle vakna.

”Hey, Niall, vakna” sa jag och fortsatte peta på honom. Han mumlade något ohörbart i sömnen och vände sig om. ”Niall!” sa jag igen.

”Nej! Vad menar du med att var jag som orsakade det?!” Han rynkade sina ögonbryn i sömnen och fortsatte tala. ”Jag menar allvar! Gör det och jag kommer göra det till min livsuppgift att göra ditt liv miserabelt!” Han knöt sina händer i knytnävar och bankade de mot väggen som han vänt sig mot.

”HEY!” Sa jag nu mycket högre, förvirrad över vad som fick honom att bete sig på det sättet i sömnen. ”NIALL din idiot VAKNA!” Han spärrade upp ögonen och satte sig spikrakt upp. Olyckligtvis stod jag precis över honom så hans huvud kolliderade hårt med mitt.

”OW!” utbröt vi båda samtidigt. Jag började genast massera mitt huvud som börjat dunka av slaget.

”Zayn...?” Han gnuggade sina ögon och rös till av den plötsliga smärtan som träffade honom av rörelsen. ”Vafan gör du i mitt rum....-” Han sneglade på sin klocka som låg på skrivbordet. ”-Klockan HALV NIO på en jäkla lördag?! Har du blivit galen?!” gapade han .

”Skit i klockan, du är ändå vaken nu.” sade jag och gick mot stolen han hade vid skrivbordsbänken. ”Fixa dig så drar vi.” fortsatte jag och bestämde mig samtidigt för att glömma det han sagt när han sov.

”Och vad ger mig den äran att bli väckt av drama-queen vid denna tid på dygnet...” mumlade han i samma veva som han ställde sig från sängen och gick mot sin garderob för att kasta på sig en tröja. ”Och vart fan ska vi gå?” undrade han. Så långt hade jag inte kommit i tanken.

”Eh..Låt oss hämta Liam först.” sa jag i hopp om att komma på något vid det laget.

Niall såg förbryllat på mig innan han ryckte på axlarna och ännu en gång väste tyst och tog sig för pannan, där han fått ett rött märke. ”Snyggt märke...”sade jag slugt. Han blängde på mig innan han talade.

”Säg inget, du har ett exakt likadant!” Min hand flög direkt mot delen av min panna som dunkade.

”Det är ditt fel.” Jag log och gick mot dörren och tittade tillbaka på honom. ”Komigen, vi har inte hela dagen på oss.”

---

Hey! Mer av Alice! we like it! ;) Så....Niall?

 

 

Resten av veckan passerade på ett relativt lugnt sätt. Vi hade hunnit komma igång med våra arbeten, trots de små orosmomenten kring Tomlinsons inblandning med Styles. Han hade uppenbarligen gjort det till en vana att lägga kommentarer varje gång jag eller grabbarna var i närheten.

Detta var orsaken varför vi alla tre befann oss utanför skolbyggnaden och hade ett samtalsämne kring honom.

”Jag fattar seriöst inte..” sa jag och kastade mina händer i luften ”Varför hatar han er så mycket att han hatar mig så mycket bara för att jag är med er?” Liam vred på munnen i oförståelse.

”Komplicerad mening...” Var det enda han sa. Jag gav honom en menande blick och gestikulerade med händerna att han skulle fortsätta.

”Zayn, vi har historia med snubben. Han hatar oss. Vi hatar honom. Så enkelt är det.” svarade han och satte stopp för den diskussionen. Jag suckade och vände mig mot Niall istället.

”Har du någon lust att förklara vad smart-ass:en här menar med historia” sa jag och gav Liam en snabb sur blick som han återgäldade med ett flin.

”Nah, du borde verkligen tagit upp på vårt erbjudande den där gången.” svarade han oberört. ”För tro mig, inte ens jag har tålamodet att kunna dra den historian utan att ställa mig upp just nu och slå idioten tills han blir blå.” Han drog upp sin mobil och började fingra på den.

”Förresten, gissa vems nummer jag fick tag på igår?” sa han plötsligt och viftade med mobilen framför ögonen på oss.

”Skippa gissningsleken Niall och berätta.” Liam lät ivrig och satte sig genast vid sidan av sin vän.

Niall log ett okynnigt leende och svarade.

”En viss Miss Dullaways telefonnummer.”  Han låste upp sin mobil och såg på oss. ”Så, vad ska vi göra med denna nyfunna information?” Hans busiga leende blev om möjligt ännu bredare än vad det var.

Trots hans försök till att avleda samtalet kunde jag inte låta bli att fängslas av det nya samtalsämnet.

”Oh!” Liam räckte konstigt nog upp handen som om han satt på en lektion och kunde svaret på en fråga som läraren ställt.

”Shoot.” sa Niall och gav Liam telefonen. Sekunden senare stod jag och Niall och såg ner på mobilen över Liams axel.

”Du tänker seriöst inte skicka det där?” sa jag och kunde inte hålla tillbaka mitt skratt.

”Så jävla klockrent!” utbröt Niall och ryckte mobilen ur hans grepp och skickade meddelandet så snabbt så att ingen skulle kunna hindra det. ”Nu är det bara att vänta på ett svar.”

Jag såg ner på mobilen ännu en gång och skakade på huvudet medan jag skrattade högljutt.

”Babe, se till att ha fönstret öppet inatt, cuz i´m visiting my baby mama.”

Svaret kom inte mycket senare.

”Vem fan är det här?”

Ännu en gång utbröt vi alla i skratt.

”Hon kommer helt klart inte kunna somna ikväll, den där tjejen är bland de mest paranoida människor jag träffat.” Liam nickade instämmande till det Niall sagt och tog tillbaka mobilen och svarade.

”Babe, var inte rädd, jag kommer ikväll.”

Vi väntade i ett tag, men något svar kom aldrig.

”Det var roligt så länge det varade.” Sade Liam och ryckte på axlarna och kastade tillbaka Nialls mobil. ”Ska vi ta och börja röra oss tillbaka?”

-

Jag kastade väskan över axeln och rörde mig med folkmassan som bestod av elever ut ur skolbyggnaden.

”Så.....?” Inledde Niall och höll upp den stora dörren som skiljde oss från resten av världen. ”Hänger ni med hem till mig eller?” Både jag och Liam nickade.

”Vi kanske borde göra den där läxan i Latin.” sade jag trött, ”Känns som att vi knappt gjort något där...” Med kraftlösa steg gick vi över skolgården. Dagen hade minst sagt varit utmattande, med ett intensivt idrottspass efter lunchen var varenda en av oss så slutkörda att det enda vi egentligen ville göra var att vila ut. Men i ren skolanda var vi tvungna att läsa ikapp det vi lagt undan i Latin.

”Zayn!” Jag stannade upp när jag hörde mitt namn ropas och vände mig om i riktningen mot rösten som ropat.

Jag möttes av gröna ögon som såg på mig från ett avstånd. Jag gav ifrån mig en suck av irritation.

”Vad är det du vill Styles” Ropade jag från där jag stod, han verkade inte uppfatta det jag sa för han rynkade lätt på ögonbrynen och började gå emot oss. När han väl stod framför mig upprepade jag frågan.

”Vad är det du vill?” Jag försökte inte ens dölja den uppretade sinnesstämningen från min röst.

Han kliade sig i bakhuvudet och harklade sig högljutt.

”Eh....Jag tänkte att vi kanske borde gå och besöka det där sjukhuset?”

Jag gav honom en förvirrad blick.

”Idag? Vi har knappt ringt dem och frågat ifall vi får göra ett studiebesök.” Jag gav ifrån mig en förbryllad min. ”Eller?”

”Det är just det....Jag hade tänkt att vi kunde göra det nu....?” Han stannade upp i meningen och sneglade snabbt på Liam och Niall. ”Fast vid närmare eftertanke...du..du kanske har något bättre för dig” Han skakade på huvudet.

”Strunta i att jag sa något”. Han vände sig om och muttrade tyst något för sig själv och började gå iväg.

”Ey! Styles.” Han stannade upp och verkade stelna till, hans blick höll han fortsatt framför sig och den enda reaktionen som tydde på att han hört var att han inte fortsatte gå.

Jag sneglade åt höger och höjde frågandes på ögonbrynet åt Liam.

”Ifall ni ska göra ett grupparbete borde du inte låta oss stoppa dig.” Han gav mig en knuff på ryggen och nickade åt Harrys håll.

Utan vidare tanke vände jag mig mot Liam och såg ännu en gång frågandes på honom. Han verkade inte alls bekymrad över de tre par ögonen som nu såg på honom med en blandning av förvirring och förvåning.

”Grabbar....Vi har inte hela dagen på oss, Zayn följ med Styles där.” Han gestikulerade åt Harry ”Och sen kan du svänga förbi Nialls ställe och så fixar vi Latin läxan där? Ju snabbare du får det där överstökat kan vi starta igång med läxan och sen kan vi avsluta den skiten också.” Han avslutade sin mening med en klapp på min axel och så vände han sig om samtidigt som han drog med sig en tyst klagande Niall. Jag fortsatte stirra oförstående på dem medan de gick men avbröts i mina tankar när jag hörde någon som skrattade bakom mig.

Jag vände mig om och såg på den brunhåriga pojken bakom mig.

”Payne....” sade han och skakade på huvudet. ”Alltid lika oförutsägbar..”

 

Hur kom det sig att jag och han inte kom överens? Var det på grund av Tomlinson, eller var det på grund av Liam och Niall? Jag såg på den skrattade pojken framför mig och försökte förstå orsaken till att just han av alla pojkar på den här skolan var på gränsen till hatad av mina enda vänner här i London.

Hatade jag honom? Jag skakade på huvudet som svar på min egna fråga. Enda orsaken till varför jag undvek honom var på grund av Tomlinson, någon som hängde med sådan skit skulle knappast kunna vara vän material....Eller? Både Liam och Niall verkade en gång i tiden varit vänner med Tomlinson och de visade sig vara bättre vänner än de flesta hemma i Bradford. Jag suckade, jag kunde knappast vara arg på någon som inte gjort något.

Jag gick fram och ställde mig framför honom med handen framsträckt. Hans blick flackade upp och ner mellan min hand och mitt ansikte och en konfunderad min infann sig på hans ansikte.

Med ännu en suck och en snabb vift med handen gav jag en förklaring.

”Kan vi åtminstone försöka agera civilt? Utan några som helst spydiga kommentarer, inga inblandningar av de andra grabbarna? De delarna borde kanske jag tänka mest på, du har ju inte gjort så mycket de här senaste veckorna....” Jag avbröts i mitt rabblande när Harry tog tag i min hand och skakade den.

”Truce.” sade han med ett brett leende.

---

Kapitel 19 gott folk! Yes, so here´s the thing, jag vet att uppdateringen har varit brutalt dålig, men, men, jag hoppas kunna förbättra det nu när lovet är runt hörnet. Så inget jullov från bloggen under lovet, ifall allt går som planerat det vill säga. ;)

 

Han sträckte sig efter lappen utan att titta upp och lade det sedan bredvid sina papper på skrivbordet. En tystnad lade sig över oss och det enda som hördes var rektorns penna mot hans papper.

”Eh.....Mr. Dullaway, jag menar inte att vara oförskämd men har du typ inte något att säga?” Jag vred mig otåligt på stolen och inväntade ett svar.

Jag såg på den äldre mannen framför mig, som ännu inte gett mig ett svar. Vid en närmare titt kunde man faktiskt se att hans dotter hade ärvt en massa drag från honom. Hans blåa penetrerande ögon, som var så lika hennes, hans skarpa ansiktsdrag som påminde om hennes skarpa blickar, hans........Jag avslutade mitt tankeförlopp och skakade på huvudet.

Vad i helvete tänker jag på? Tomlinsons flickvän? Jag måste verkligen inte fått tillräckligt med syre upp till hjärnan.....Idiotiska trappor.

”.....Så, vad sägs om det unge man?” avslutade Mr. Dullaway.

Jag såg konfunderat på honom.

”Sägs om vad Sir?” Frågade jag aningen förvånad över att han ens börjat tala.

När hade han gjort det? Han hade knappt tittat upp.

”Den rosa lappen du har fått.” började han förklara. ”Du vet väl vad det betyder?”

Jag rynkade på ögonbrynet, så det var alltså färgen som berättade vad man hade gjort, det förklarade varför det inte stod något på det.

”Nej Sir, jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder.” Vid detta tittade han upp på mig.

”Jag berättade det alldeles nyss, menar du att du inte lyssnade?” Hans ögon smalnade och jag sjönk ner i stolen.

”Ne...Nej Sir, jag måste ha missat det.” stammade jag fram.

”Vet du vad vi gör med pojkar som inte lyssnar Herr. Malik?”  Hans blick fick mig att vilja krypa in i mitt eget skinn och aldrig komma tillbaka. Såhär var han absolut inte första gången jag träffade honom.

”N..nej .” Stammade jag ännu en gång.

”Då ska jag berätta det.” sade han och trummade med fingrarna på skrivbordet. ”Här på Harrows utför vi fysisk bestraffning pojk.” sa han allvarligt.

Mina ögon spärrades upp och var lika stora som tefat.

”Ni gör vad Sir?!” frågade jag skräckslaget. Han fortsatte trumma med fingrarna och nickade frånvarande.

”Du hörde mig rätt. Det jag vill att du gör nu är att du ställer dig upp.” Jag tittade panikslaget på honom och såg hur han sträckte sig efter en pekpinne.

”Sir...Jag..” påbörjade jag men avbröts av hans högljudda skratt som studsade mot rummets väggar.

”Oh, pojk. Du borde sett din min där...” Han torkade en fallen tår som tydligen var resultatet av hans skrattande. ”Det här var bland det roligaste jag gjort på en elev! Dagarna här kan bli rätt så tråkiga ser du,”

Helt oförmögen till att göra mycket annat så stirrade jag på Mr. Dullaway.

”Var inte rädd nu gosse. Det var bara en litet oskyldigt spratt. Gamla män som jag behöver det lite då och då.” Han viftade med handen och gestikulerade mot stolen i hopp om att jag skulle sätta mig igen, det gjorde jag.

”Jah, jag antar att det kanske inte uppskattades så mycket från ditt håll?” Han väntade inte på ett svar utan bara fortsatte. ”Ah, åter till att vara allvarliga nu. Du har fått en rosa lapp” konstaterande han, jag nickade och han fortsatte. ”Detta betyder att du är inne på din andra varning. Det finns inte så mycket mer att säga om det, men du ska veta att här på Harrow blir man avstängd efter 6 varningar, i total. Då talar vi alltså inte per år utan total” Det var som om tidigare inte hänt. Hans ansikte var stenhårt, han talade sakligt och hade inga som helst spår av humor i sin röst.

”Så jag får ingen kvarsittning eller något sådant?” Jag undvek hans blick ”Sir.”

”Nej, det får du inte, men ta inte lätt på det här, Två varningar på två månader är inte något jag skulle se som bra.”

”Självklart Sir.” sade jag och ställde mig upp. ”Var det allt?”

Han funderade i ett tag och nickade sedan.

”Det var allt” sa han mer för sig själv.

”Då antar jag att jag börjar gå.” Jag gick mot dörren och vred på handtaget. Jag skulle precis kliva ut när jag stoppades av rektorns röst.

”Oh, det var en sak till Herr. Malik.” Jag vände mig om och såg på honom.

”Ja?”

’’Herr. Tomlinson och du verkar inte komma så bra överens. Kan det ha att göra med din vänskap med Herr. Payne och Herr. Horan? För det skulle vara synd ifall man gick miste om vänskap bara för att man försöker tillfredsställa sina andra vänner.” Jag såg förbryllat på honom.

”Nej Sir, Jag har mina egna orsaker till att inte komma överens med honom.” , svarade jag stelt.

Rektorns ögonbryn rynkades och jag kunde se hur hjulen i hans hjärna rullade.

Han gestikulerade ännu en gång mot stolen som jag tidigare suttit på och när jag väl satt mig började han tala.

”Skulle du vara snäll och förklara?” Han hade bläddrat fram en tom sida på häftet som han hade framför sig och hans penna stod spetsad mot pappret.

”Eh..Sir” började jag och kliade mig nervöst i bakhuvudet. ”Det finns inte så mycket att förklara. Vi kommer helt enkelt inte överens.” Rektorn verkade inte nöjd med detta svar så han fortsatte tala.

”Du sa att du hade dina orsaker, hade du något speciellt i åtanke när du väl sa det?” sa han och började skriva något på sitt papper. ”Eller någon speciell....” lade han sedan till och tittade upp på mig med höjda ögonbryn, som att han precis kommit på något.

Med en konstig känsla i magen och förvirring över vad han kunnat antyda svarade jag.  ”Jag är inte säker på ifall jag förstår vad du menar Sir.”

”Nej, nej det är klart...” muttrade han för sig själv. ”Unge herrn, du är fri att gå, jag tror vi sätter stopp för samtalet här.” Han log ”Se till att hålla dig borta från trubbel. Jag skulle även uppskatta ifall du och Herr Tomlinson tog tag i problemen ni verkar ha. Gud vet att det räcker med hatet mellan de där tre pojkarna” Den sista meningen sa han tyst för sig själv. Jag nickade som svar och ställde mig upp.

”Ha en bra dag Sir.” avskedade jag och lade pekfingret och långfingret på min hatt, nickade kort och slank ut ur rummet.

-

”Oi, se på fan! Zayn har lyckat få sig en rosa lapp.” skrattade pojken bredvid mig. Jag gav honom en knuff och blängde åt honom.

”Käften Liam, jag är inte på humör för dina skämt just nu.”

Vi satt alla tre hemma hos Niall och jag hade precis berättat för grabbarna om vad som hänt i rektorns kontor.

”Det jag inte fattar är hur du och Liam kan ligga på samma färg!” utbröt Niall och rynkade oförstående på ögonbrynen. ”Jag kan liksom förstå att du fick din gula lapp den där gången du slog till Tomlinson. Men hur fan lyckades du förtjäna den rosa? Ni tjafsade bara.” 

Jag försökte tänka tillbaka till tillfället då jag skulle fått min första lapp men jag stannade upp i tanken när jag insett att jag aldrig fått någon gul lapp.

”Jag har fan inte fått någon gul lapp” sa jag eftertänksamt och tittade på de båda.

”Jah, din mamma kan ju ha fått den..” sa Liam och avfärdade min tanke.

”På tal om hans mamma.....” började Niall och vickade på ögonbrynen.

”Ett ord till och du kommer ångra den dagen du föddes” avbröt jag honom och kastade arg blick åt hans håll.

”Woah, tiger.” sade han och höll upp händerna i en försvarsgest. ”Inget illa menat.” Jag korsade mina armar över bröstet och muttrade ohörbart om idiotiska vänner som försöker flirta med folks mammor.

Det slutade upp med att både Liam och Niall log på golvet och rullade sig av skratt.

”Är ni verkligen seriösa? Upp med er” sade jag irriterat och satte mig på stolen som Niall avlägsnat sig ifrån när han kastat sig själv på golvet.

”Förresten!” sa Liam plötsligt och satte sig upp. Han vände sig mot mig och fortsatte. ”Hur gick din mammas dejt? Fick du träffa den lyckliga jäveln?” Med en irriterad blick på Liam och en blick på Niall för att bekräfta att han hade samma nyfikna ansiktsuttryck gav jag ifrån mig en suck.

”Nej, jag fick inte träffa honom, glad att jag inte behövde göra det heller. Men tydligen så gick ”Middagen mellan vänner”-” jag gjorde citationstecken i luften för att förtydliga att så inte alls var fallet ”-Så pass bra att de ska ha en till dejt nu på lördag.” Niall gav ifrån sig ett lågt vissel.

”Jag skulle ge en hel massa för att vara i den snubbens skor” Jag vände mig om i stolen och tog tag i första bästa sak och kastade den i riktning mot killen som precis yttrat sig.

”Ow! Vadfan? En datamus?” utbröt han och tog sig för huvudet.

”Sluta vara en jävel.” grymtade jag.

Idiot....

Han flinade.

---

Såå, va tycker ni? Vad menar rektorn egentligen...? Dela gärna med er av era funderingar ;)

// NJM.

 

 Den unga pojken snyftade högljutt och hans axlar lyftes och sänktes i takt med varje snyftning. Han stod i mörkret, kavajen som han haft under hela dagen låg på leran och slipsen var slarvigt knyten kring hans hals efter att han dragit i den konstant.

 

Vad var meningen egentligen? Vad var meningen med att jag började på en jävla pojkskola? Vad var meningen med att jag under loppet av två månader endast lyckats lära känna fyra personer på den skolan ordentligt varav två av de personerna var de personer som jag minst av alla velat lära känna nu i efterhand?  Vad var meningen med att jag nu satt på mitt rum och surade? Eller vet ni vad stryk det sista, jag visste vad meningen med att jag satt uppe på mitt rum var. Meningen hade ett namn, och det namnet var Alice Dullaway.

Vad fan hade jag tänkt när jag berättat något sådant för min mamma? Hade jag seriöst förlorat kopplingen mellan min mun och hjärna? Jag suckade frustrerat och kastade mig på sängen. Min mamma skulle utan tvekan vilja veta mer om min så kallade "dejt". Och om det inte var nog med att jag knappt stod ut med tjejen det talades om så hade hon en pojkvän! Mamma skulle få reda på det och på något sätt skulle all skit komma upp och allt skulle bara gå åt helvete.

Sekunden jag yttrat mig om vem jag skulle gå på dejt med igår hade mamma börjat fnissa som en liten flicka och börjat prata om allt möjligt jag borde göra med Alice på vår "Första dejt".  Hon hade bestämt allt i förväg i minsta lilla detalj och jag gick till sängs den dagen med världshistoriens fetaste huvudvärk som sedan lett till att jag inte alls kunnat gå till skolan idag.

Jag gav ifrån mig ännu en suck när jag hörde min mamma ropa på mig nerifrån. Jag gick med tunga steg ut ur mitt rum och svarade.

"Ja, Mamma?" sa jag med välplacerad irritation.

"Du har gäster!" ropade hon tillbaka.

Jag gick ner för trapporna och vid dörröppningen stod Niall och Liam.

"Seriöst mamma? De är här så pass ofta att du inte ens behöver ropa när de kommer, skicka bara upp de till mitt rum!" Jag vet inte varför men mitt sura humör inte verkade ge med sig ,  och varför min mamma föll offer för dess riktning vet jag inte, men just nu orkade jag inte bry mig. "Vi är uppe på mitt rum ifall du undrar" sa jag till henne och gick mot riktning till mitt rum.

"Du ser alldeles strålande ut idag Patricia" Vid detta stannade jag upp vid ett trappsteg med Liam tätt bakom mig. Vi båda såg bort mot Niall som för tillfället höll min mammas hand.

"Du är alldeles för rar Niall" svarade min hon och gav honom ett av sina ack så hjärtskärande leenden. "Är det något ni pojkar vill ha" frågade hon sedan medan hon tog sin hand ur den blonda pojkens grepp.

"Det finns mycket jag vill ha Patricia......" sa Niall och lät resten av meningen dö ut. Detta fick absolut min mamma att rynka på ögonbrynen, fast vid detta lag antog jag att hon ännu inte förstått vad Niall antytt. Jag gick ner för trapporna, tog tag i hans arm och släpade honom upp till mitt rum.

"Vad fan var allt det där om?!" frågade jag argt när jag väl stängt dörren

"Allt vadå?" frågade Niall och såg på mig som om jag börjat spruta eld.

"Du vet mycket väl vad jag pratar om Horan! Du....Du FLÖRTADE med min mamma, det är vad allt det här är om!"

Som om det inte vore nog med att gubbar överallt praktiskt taget blev till stammande, dreglande idioter varje gång de pratade med mamma så hade min vän börjat flörta med henne?

"Det är vad som händer när man har en het mamma." Niall ryckte på axlarna och Liam nickade instämmande.

"Ni kan inte mena allvar?! Det är fan bara allmänt skumt! Det skulle lika gärna kunna vara era mammor!" Jag pekade anklagande mot dem.

"Det är just det, det är inte våra mammor, och det är det som gör att vara vän med dig tio gånger bättre. Det är din mamma." Sa Liam och gav ifrån sig ett flin.

"Jävla äckel." Sa jag och kastade en kudde på hans ansikte.

"Kasta hur många kuddar du vill den ändrar fortfarande inte det faktumet som består." Han kastade tillbaka kudden.

Jag blängde på båda.

"Vi släpper det här." sa jag.

"Men jag har fortfa......" Började Niall

"Vi släpper det säger jag! Ta och sätt dig ner!" Niall som fortfarande stod vid dörröppningen såg roat på mig och satte sig ner.

"Så, vad har jag missat?" frågade jag ett par sekunder senare.

"Det beror på vad du menar." Svarade Niall och lade sig ner på rygg på min säng och kastade en liten baseball- som jag tidigare haft på mitt skrivbord- upp och ner.

"Skolarbete, vad har jag missat?" sa jag denna gång förtydligat.

"Vi tog anteckningar åt dig" sa Liam och pekade på Nialls väska som låg precis bredvid mina fötter.

Man skulle kunna tro att så som de här grabbarna betedde sig så skulle de garanterat vara idioter när det kom till skolan men så var inte fallet. Både Niall och Liam tog skolan på högsta allvar och fick inte sämre än högsta betyg på vad de än gjorde. Detta hade varit en av de orsakerna till varför de kunnat börja på Harrow från första början, de hade tydligen fått stipendium.

"Oh, coolt, jag tar och kollar på de senare." sa jag tacksamt och lade upp mina ben på skrivbordet samtidigt som jag fixade till datastolen som jag för tillfället satt på.

"Så, utöver skolarbete, något annat som jag lyckats missa?"

"Tomlinson pratade om något idag!" Sa Niall och knäppte med fingrarna mellan varje kast.

"När talar Tomlinson inte om något.." Sa Liam och himlade med ögonen. "Det, Niall här försöker säga är att han sa något om dig idag."

Vid nämnandet av skitstöveln kom jag på att jag inte berättat om gårdagens händelser.

"Förresten! På tal om Tomlinson." Inledde jag. "Berättade jag att min mamma tvingade mig att gå hem till honom och be om ursäkt?" Båda verkade ha svårt att greppa vad jag sagt och sa inget utan tittade endast på mig. Niall hade slutat kasta bollen och Liam....Liam hade bara varit Liam och skrattat som om han inte skulle få se morgondagen. Med en enkel gest av långfingret mot Liam så fortsatte jag.

"Så, det var det jag gjorde igår, och det var inte ens den roliga delen. "Vid det här laget skrattade även jag. Hela situationen såhär i efterhand var alldeles löjlig.

"Jag mötte hans flickvän TVÅ gånger innan jag gick in i hans hus, och när jag väl gjorde det så sa ingen av oss förlåt, jag blev förbannad och stack därifrån."

Niall proppade sig upp med armbågarna vände sig helt och hållet mot mig.

"Din mamma verkar inte vara lika smart som vacker.." Inledde han men avbröts av min arga blick. Han höjde händerna i en försvarsgest och fortsatte "Det jag menar är att hon hade en dålig idé" förklarade han och lät sig själv falla tillbaka på sängen "Men det du precis sa förklarar faktiskt vad Tomlinson menade med det han sa"

"Jaså" Jag lade mina armar i kors över bröstet. "Förklara."

"Det var faktiskt inte så mycket, det var mer att när jag såg jäveln i korridoren och stod emot alla mina impulser som bara skrek att jag skulle slå sönder hans näsa på plats så flinade idioten och sa något i stil med. Inte undra på att Malik kom krypandes till mig, han är ju precis som resten av de." Liam som precis verkat förstå innebörden av vad Tomlinson menat reste sig upp från hans plats på golvet och började gå fram och tillbaka tvärs genom rummet.

"Jag fattar ingenting, ni nästintill misshandlade snubben, men ändå så håller han fortfarande på. Vad fan är det för fel med idioten?"

"Liam, du vet att han tror att han klarar allt, speciellt nu när han praktiskt taget styr Rose och Hart." Niall hade tagit till sin förklarande ton och helt plötsligt gick situationen från skämtsam till allvarlig.

"Vilka är Rose och Hart?", frågade jag nyfiket.

"Alexander Rose och Gabriel Hart, var typ våra Shepherds första året på Harrow." svarande Liam med en suck.

"Vad fan har era Shepherds med Tomlinson att göra?"

"När jag säger våra, så menar jag våra som i Jag, Niall, Styles och Tomlinson." Liam satte sig ner vid min sängkant.

Jag vände på data stolen så att jag satt vänd mot de båda.

"Ni delade Shepherds med Styles och Tomlinson?" upprepade jag som en fråga.

"Jupp, vi delade Shepherds och en massa annat." konfirmerade Liam. Jag skulle precis fråga vad han menade med det men avbröts av att Niall talade.

"Jag pallar verkligen inte ta upp allt det där just nu, vi tar det någon annan gång." Han lade sig tillbaka på rygg och återgick till att kasta bollen som han hade i händerna.

"Så...." sa jag och avbröt tystnaden som uppkommit. "Min mamma tror att jag dejtar Alice." Det var lika bra att få ut allt då jag förr eller senare ändå skulle berättat det.

"Hur i helvete kan hon tro att du dejtar Alice?" Liam lät inte förvånad utav det hela utan lät mer nyfiken om annat.

"Jah, ett litet misstag från mig, det där." sa jag och kliade baksidan av mitt huvud. "Det var bara det att hon skulle ha hem någon snubbe idag och jag ville undvika det hela och sa att jag hade en dejt."

"Och av alla namn du kunde komma på, så valde du Alice?" Denna gång var det Niall som talade.

"Jaja, jag strulade till det hela, men jag fixar det nog på något sätt." svarade jag och satte stopp för diskussionen.

Med en snabb blick på klockan som visade 18.00 så ställde jag mig upp och gick mot min garderob. "Det vore bäst om ni gick nu, av det min mamma vet ska jag vara på dejt om en timme." Jag rotade bland mina kläder och försökte hitta något att ha på mig.

"Du ska väl seriöst inte gå ut med henne?" Frågade Liam denna gång förvånat

Jag vände mig mot honom och gav honom en Du-är-allvarligt-dum-ifall-du-tror-det blick.

"Nej, Liam, jag ska övertyga min mamma om att jag ska det. Jag antar att jag möter upp er senare." Jag viftade med händerna och försökte med den gesten visa att de skulle ut.

"Möt oss hemma hos mig." Sa Niall och vred på dörrhandtaget. "Efter att du är klar med din flickvän, det vill säga" lade Liam till med ett skratt. Jag blängde på båda och sa ett snabbt. "Stick, vi möts senare." och med det stängde de dörren efter sig.

 

Som ni kanske har märkt har jag varit lite off på sistone. Detta har berott på flera olika saker. Dessa är bland annat att jag har börjat tappa motivationen och att skolan tar alldeles för mycket tid. Det känns även också som att min historia inte uppskattas.....Det jag undrar nu är ifall det är något ni saknar? Jag vet att de flesta av er cravar lite drama i historien i form av en tjej, jag lovar er det kommer massvis med sådant senare.
Kasta hit kritiken så tar jag allt med en nypa salt ;) Skriv vad ni tycker saknas, vad som är bra/dåligt och gärna vad ni tycker såhär långt!
// NJM

Jag hade inte gått med på det här.

Meningen repeterades om och om igen i mitt huvud medan jag gick på trottoarkanten på väg mot förödmjukelsen. Hur i helvete hade hon lyckats övertala mig till att göra det här? Jag Zayn Malik, skulle officiellt be om ursäkt till Louis Tomlinson, och som om det inte var nog med det så skulle vi ha ett jäkla vittne också?

”Du ska be om förlåtelse och du ska göra det med omsorg.” Härmade jag min mamma och sparkade en sten på vägen. Jag var förbannad, med all rätt.

”Jag kan praktiskt taget se ditt orosmoln härifrån.” Jag kände genast igen rösten och valde att ignorera den samtidigt som jag fortsatte gå.

”Du vet väl att vi är på väg till samma ställe, och just nu är du på väg mot fel håll.” Jag stannade upp och vände mig mot henne så att vi stod ansikte mot ansikte.

”Vill du något eller är du bara här för att irritera mig?” Jag höjde på ögonbrynen och valde att fortsätta. ”Eller vet du vad, svara inte ens på den frågan, jag gör det gärna åt dig. Din goa pappa och din gentleman till pojkvän har lyckats övertala dig att han omöjligtvis skulle kunna vara ensam med en gangster som jag och det ena ledde till det andra och nu står du här” Jag gestikulerade mot henne och avslutade min mening.

Det var då hon gjorde något som förvånade mig. Hon skrattade. Var det här något konstigt skämt eller hade Tomlinsons flickvän verkligen problem med humöret?    

”Vad fan är det som är så roligt?” frågade jag surt. Hon skrattade i ett bra tag till innan hon återhämtade sig tillräckligt mycket för att kunna tala.

”Det är bara du. Du beter dig som en femåring som precis blivit avvärjd från sin snuttefilt.” Hon fortsatte skratta och jag såg förbryllat på henne och letade efter något fel.

”Är du typ sjuk eller något?” frågade jag när jag inte lyckats hitta några fysiska fel.

Tydligen verkade just den meningen snappa henne ur vilket tillstånd hon än varit i, för helt plötsligt sträckte hon på sig, rätade på kläderna och harklade sig.

”Ehm, jag tror nog det är bäst ifall vi fortsätter gå. Helst separat.” Ah, där var det. Det här var den Alice som jag kände igen. Samma brud som surade hela vägen hem från bilturen ett par veckor tillbaka.

”Med glädje-”  sa jag och vände mig om. ”-Ciao, Vi ses väl när vi ses.” Med det sagt fortsatte jag på samma väg som jag gick på innan jag stötte på dagens första störningsmoment.

 

En halvtimme senare stod jag vid en stor grind med min mun hängandes och helt överväldigad av den stora byggnaden innanför grinden.

”Försöker du fånga flugor med munnen eller något Malik?”

Jag gav ifrån mig en suck, stängde munnen och såg bort mot den rödhåriga flickan bredvid mig.

”Är du alltid såhär störande?” frågade jag och tog i grinden med båda händerna.

”Inte alltid, inte mot alla. Jag har ett speciellt uppförande reserverat för skitstövlar.” Hon gav mig ett konstlat och alltför brett leende innan hon slog in en kod som öppnade grindarna. Hon gick mot ytterdörren och jag följde tätt efter.

”Det här ser ut att bli en lång dag.” muttrade jag tyst.

”Det kan du ge dig på.” Svarade Alice som tydligen hade hört vad jag sa.

Jag såg upp och blängde på henne och möttes av en matchande blick.

”Håll bara tyst och plinga på den där jäkla dörren. Du är här som en fredsmäklare, du ska inte hålla på att starta fler bråk.” morrade jag och höll fast min blick.

”Tala för dig själv Malik. Jag är här för Louis, få inte något annat för dig.” Hon vände sig mot dörren och plingade. Jag mumlade något ohörbart.

”Sa du något?” Frågade hon och vände sig tillbaka om så att hon stod vänd mot mig.

”Nej.” Sa jag avhugget samtidigt som dörren öppnades.

Louis stod vid dörröppningen och verkade skina av lycka sekunden han fick syn på Alice. Han tog genast tag i hennes hand och drog med henne in. Jag harklade mig snabbt innan jag fick syn på någon form av PDA och klev in i det enorma huset.

”Ehm, Yes, låt oss få det här överstökat.-” Sa jag och lade armarna i kors. ”-Kör igång Tomlinson.” Louis sa inget utan bevakade mig endast med ett höjt ögonbryn.

”Hallå?” Jag knäppte med fingrarna. ”Har du inte något att säga.” Jag hade på vägen hit kommit på planen att jag skulle få en ursäkt, ge en ursäkt och sedan dra, så enkelt skulle det vara.

”Jag talade med min far, han sa att du hade något att säga till mig? Ut med det Malik, vi har bättre saker för oss än att stå här hela dagen.” Louis drog sin hand ur Alice och lade den över hennes axlar och pressade henne emot sig.

”Du kan seriöst inte tro att jag är den som ska be om ursäkt?” sa jag samtidigt som jag började känna hur irritationen började vakna till liv.

”Jag har inte sagt något om att be om ursäkt. Du tog upp det, vilket antagligen betyder att du innerst inne vet att du har felat.” sa han stolt.

”Dra inte någon psykologi-skit på mig Tomlinson, antingen så ber du mig om ursäkt eller så drar jag.” Min plan såg ut att gå ut för stupet.

”Dörren står öppen Malik. Om det var allt-” Han skulle avsluta sin mening men jag klampade ilsket ut ur hans hem sekunden jag förstått att det inte skulle bli något utbyte av ursäkter. Den där självgoda idioten. Tänkte jag samtidigt som passerade grindarna. Jag ska nog visa honom vem som felat.

 

Sekunden jag klev in i mitt hem möttes jag av min mor som stod med ryggen vänd mot mig och telefonen tryckt mot örat.

"Ja, det låter helt underbart!" utbröt hon "Jag får för mig att våra pojkar i detta nu skakar hand och kommer på att de är mer lika än vad de trott." Jag rynkade på näsan och undrade vem hon talade med.

Jag skulle precis säga något och tillkännage min närvaro, men mamma hann före.

"Åh, Mark, tänk vad kul det här ska bli, våra pojkar lär känna varandra. Jag måste nog ändå säga att jag är lite besviken över att det inte hände lite tidigare, men men, så länge de inte håller på att slå ut tänderna på varandra …...." Hon stannade upp i meningen och lyssnade på vad personen i andra änden sa. Mark? Jag hade hört det namnet. Nyligen.

"Ja, jag vet, men låt oss hålla det för oss själva än så länge." Hon nickade och gav ifrån sig enstaka "mm”.

"Dåså, då gör vi så!"  sa hon tillslut. Hon lät så glad och uppspelt. "Middag hemma hos oss imorgon!" Ännu en gång rynkade jag på näsan. Jag hade aldrig gillat att ha gäster hemma, och jag hade utan tvekan varit överlycklig över det faktum att vi lyckats bo på samma ställe i nästan två månader utan att ha några.

Mamma hade lagt på när jag väl bestämt mig för att tala.

"Så, vi ska ha gäster huh?" frågade jag medan jag gick mot köket.

"Ja! det ska vi" sa hon med en pipig röst som fick mig att vända mig om i förvåning. Hennes ögon verkade glittra av lycka och hela hennes hållning utstrålade samma känsla. Jag träffades genast av en tanke som fick mig att grymta till i frustration.

"Mamma!? Du har väl inte dragit hit en dejt?" gnällde jag.

"En dejt?" Mamma tittade på mig som om jag sagt något märkligt. "Varför skulle jag........." hon stannade upp och spärrade upp ögonen i förståelse. "Åh Herregud nej, nej, nej. Mark är bara en vän." sa hon och vände sig om i hopp om att dölja rodnaden som börjat krypa fram.

"Satsar på att du vill vara mer än vänner." Muttrade jag tyst och vände mig tillbaka till kylskåpet.

"Vad sa du unga man?" Trots hennes försök att låta sträng kunde jag känna av glädjen i hennes röst.

"Vet du vad mamma? Ha din dejt här, jag bryr mig liksom inte" Jag tog ut allt som jag behövde ur kylskåpet för att göra en macka och lade de på bordet. "Så länge jag inte behöver vara här, det vill säga." lade jag sedan till för säkerhetsskull.

"Zayn....." Började hon.

"Nej, mamma det är verkligen lugnt. Jag har inget emot att du dejtar." Jag viftade avfärdande med handen. "Du är trots allt min förälder och inte tvärtom, gör vad du vill säger jag." Jag log mot henne och bredde på min macka.

"Zayn, detta är absolut ingen dejt, och du ska vara med. Det är bara en middag mellan vänner." Jag hörde finaliteten i hennes röst och tog mig för huvudet.

"Mamma, seriöst? Har du tänkt på att jag kanske har planerat annat?" sa jag och hoppades att detta skulle få henne att tänka om. Seriöst, vem skulle vilja vara med på en dejt maskerad till "en middag mellan vänner"?

"Du har väl inte något planerat till imorgon kväll?" frågade hon lite osäkert.

"Det har jag faktiskt, något riktigt viktigt för den delen också." smörade jag på när jag väl insett att hennes säkerhet verkade ge med sig. "Jag har mina egna dejter att gå på."

"Jaså?" frågade mamma nyfiket. "Vem är den lyckliga tjejen?" Ännu en gång fann sig ett leende till hennes läppar.

Jag kunde inte låta bli att lägga en tyst kommentar.

"Vilka är de lyckliga pojkarna är nog mer i rätt stil" Varför var jag tvungen att säga att jag skulle på dejt? Nu kommer hon antagligen hålla på att tjata om det här! Jag känner knappt några tjejer här!

Mamma spärrade ännu en gång upp ögonen utav min kommentar och började staka sig i sin mening.

"Sk....Ska du på....Dejt med....Liam och Niall?" frågade hon förvånat.

Mamma hade på senaste tiden blivit väldigt bekant med grabbarna- Till den graden att de alla faktiskt var på ett förnamns-stadie. - Tanken att hon verkligen trodde på det jag sa fick mig att undra ifall vi inte umgicks alldeles för mycket.

"För Guds skull!? NEJ mamma!" Hela mitt ansikte skrynklades ihop som om jag nyss bitit i en citron. "NEJ! Absolut inte! Jag..Jag bara skämtade!" förklarade jag stressat. "Jag ska ut med........" Jag tänkte efter riktigt noga efter ett tjej namn och förbannade mig själv när namnet som föll ut ur min mun var "Alice."

 

---

 

Veckorna efter ”golf-incidenten” som jag nu valt att kalla den, gick mycket snabbare än vanligt, efter att jag i ett par dagar gått till skolan en halvtimme tidigare hade jag förstått att Harry inte ville ha med mig att göra längre.

Under lektions tid undvek han min blick, på rasterna var det som om jag inte fanns och den enda sorts bekräftelse jag fick för att bevisa att så inte var fallet var gångerna då Louis viskade något i Harrys öra och såg på mig med ett flin, som sedan följdes av en nervös blick från Harry som, som sagt undvek att se mig i ögonen.

”Ni har redan gjort ett stort arbete denna termin, men som ni kanske redan vet så är det här året bland de tuffaste åren ni kommer ha under er skolgång. Så utan vidare tillägg vill jag presentera det ni ska arbeta med de kommande veckorna. Ni ska alla jobba i grupper, som jag delat in er i” Han tog en dramatisk paus, som för att se ifall någon av eleverna hade något att säga till om just den biten. ”Ni förväntas att arbeta under skoltid men även utanför. Båda parterna i gruppen ska tillföra lika mycket till arbetet och i slutet av perioden ska alla grupper kort framföra deras arbete till resten av klassen.” Vid det här laget hade han nått fram till sitt bord. Han satte sig ner och tog av sig glasögonen som han satte på skrivbordet.

”Dåså, varför sitter ni kvar här?” Klassen såg oförstående på läraren och försökte förstå vad han menade.

”Lektionen slutar inte förens om en halvtimme Sir.” sa en kille någonstans längst fram.

”Jag ser vad du menar Herr Brown, men jag antar att du och dina klasskamrater är väldigt nyfikna över vilka era partners kommer vara, och det såväl som arbetet ni kommer jobba inom står på anslagstavlan. Så återigen varför sitter ni kvar här?” så snabbt som han yttrat de orden hördes ljudet av stolar som drogs utmed golvet, elevmassan rusade mot dörren och tillslut stod hela klassen vid anslagstavlan i den stora korridoren.

”Yes! Vi är i samma grupp Jeremy!” utbrast en kille som jag kände igen som Richard Stuart.

”Man skulle kunna tro att Stuart har en förälskelse på Brown så som han håller på” viskade någon i mitt öra. Jag vände mig snabbt om och möttes av en leende Niall.

”Hah, jo, men jag tror nog det lutar mer åt bromance hållet. Tycker inte du att vi borde vara likadana?” sa jag och rufsade till hans hår.

”Mannen! Rör. Aldrig. Håret” Han fixade till sin frissa och fick tillbaka leendet på läpparna. ”Så... vem jobbar du med?” frågade han och försökte tränga sig genom folkmassan.

”Jag har ingen som helst aning, man ser ju knappt något här.” sa jag och följde efter honom. Fler utrop hördes och folk verkade hamna i grupper som de faktiskt var mer än nöjda med. Så småningom var både jag och Niall längst fram och jag följde mitt finger längst pappret för att hitta mitt namn. Jag stannade upp när jag såg Nialls namn.

Niall Horan-Liam Payne- Valfri fördjupning inom fysiologi

”Eyy, Niall, du jobbar med Liam” sa jag och drog hans uppmärksamhet till mig.

”Oh! Vart?” frågade han och tittade snabbt på vart mitt finger var.

”Sweet! Valfritt? Det här måste Liam få höra!” Han vände på klacken och började gå bort från tavlan.

Jag vände mig tillbaka till pappret och fortsatte föra mitt finger längst pappret när jag stannade upp vid mitt namn. Jag blinkade ett par gånger för att försäkra mig om att jag sett rätt. Vilket jag självklart hade, jädrans tur.

Zayn Malik-Harry Styles- Användning av droger inom sporter.

Jag vände mig om från anslagstavlan med en suck förde en hand mot pannan.

”Jag måste seriöst ha världens sämsta tur.” muttrade jag på väg till klassrummet.

Jag var precis framme vid dörren när ett par röster fick mig att stanna till.

”Men du kan helt ärligt inte vilja vara i samma grupp som honom?”  Sa rösten som garanterat tillhörde Louis.

”Nej, men......man kan ju inte hålla på att ändra, arbetet är alldeles för viktigt, och förresten så har jag ingen giltig orsak för att byta.” Harrys röst lät osäker när han försökte övertala Louis.

”Ingen giltig orsak?! Jag ska ge dig en giltig orsak, den...den snorvalpen är just det, en snorvalp som hänger efter de där idioterna.”

Mina händer knöts genast i knytnävar och jag spände mina käkar i respons till det han sagt.

Andas Zayn, räkna till tio, vad du än tänker göra, han är inte värt det. Försökte jag intala mig själv.

”Louis.” Andades Harry ut. ”Du vet lika bra som jag att det, hur sant det än är, inte är en giltig orsak för att byta.”

Jag rynkade på pannan och försökte förstå vad han menade med det. Harry kallade dig precis för en snorvalp, tanken flöt upp och jag fick anstränga mig för att inte klampa in i klassrummet just då och ge båda en smäll på käften. Louis gav ifrån sig en suck och verkade ge med sig.

”Jag antar att du har rätt.” sa han sedan och jag hörde hur båda började ställa sig upp från stolarna de satt på. Jag hörde hur deras fotsteg närmade sig dörren och jag gjorde det enda jag kunde komma på i det ögonblicket.

Jag öppnade dörren, lite hårdare än vad jag menat och klev in i klassrummet.

”Ouch!” Louis tog sig för näsan och föll ner mot golvet.  Jag spärrade upp ögonen i chock och böjde mig ner utan att tänka mig för.

”Shit, förlåt, jag hade inte menat att........” jag rabblade upp en massa ursäkter men avbröts av att han ställde sig upp med en sån fart att han nästan tappade balansen. Han stödde sig på bordet bredvid honom och såg på mig med smalnade ögon.

”Du gjorde det här!” Han pekade på hans näsa som börjat blöda.

”Det var inte meningen, jag hade ingen aning om att du stod vid dörren!” sa jag och försökte trycka undan känslan av skadeglädje som kommit upp så snabbt som chocken lagt sig.

”Inte meningen?!” Han hade börjat skrika och rörde sig mot mig.

”Louis, ta det lugnt, vi kanske borde ta dig till skolsystern?” Harry tog tag i Louis tröjärm och höll honom tillbaka.

”Harry. Släpp mig. Nu.” Hans röst hade ett konstigt lugn över sig och det gjorde det hela tio gånger värre.

”Lyssna Louis, det var inte meningen, och jag har ingen som helst lust att tjafsa. Jag sa förlåt, kan du inte bara släppa det?” Jag höll upp händerna för att visa att jag menade vad jag sa, jag hade verkligen ingen lust att vara i bråk. Det var något jag undvikit så snabbt som jag flyttat hit. Mamma skulle inte gillat att jag föll i samma mönster som jag hade hemma i Bradford.

”Tjafsa?” Louis hånlog, ryckte sin arm ifrån Harry och fortsatte röra sig mot mig. ”Tjafsa är det minsta jag kommer göra med dig din värdelösa lilla skit.”

Min kropp reagerade som den hade gjort som så många gånger tidigare och jag rörde mig för att möta honom halvvägs.

”Tomlinson. Rör honom och vi kommer personligen se till att du ångrar din existens.” Louis blick flög mot dörren och smalnade om möjligt ännu mer.

”Tro mig Tomlinson, utan dina grabbar här blir det här en enkel match.” Jag vände mig mot dörren och där stod som väntat både Niall och Liam.

Harry hade inte kommit.